En röd bullig glaslykta

Förkylningen i kroppen slog ut i full blom inatt när jag kom hem. Vännen M och jag mötte slutet på anspänningar som inträffat ungefär samtidigt med att ta en rejäl krogrunda. Lika bra det, att förkylningen fick bryta ut totalt i ett lagom rus.

Undrar om Mellans hosta har legat och lurat latent i kroppen i ett par veckor. Annars är det väl skumt att jag får hennes smitta nu. Antar att det var kylan och nederbörden i Göteborg som var droppen. Särskilt kyrkogårdspromenaden. Han skulle bara veta, Mannen, hur jag ansträngde mig, halkade och frös. Dumt, skulle han tyckt. Så här blev det i alla fall;

Ett enkelt granris och en röd bullig glaslykta. För några år sedan skulle jag tyckt den var ett under av smaklöshet. Man ändrar sig. Man får betänka att jag kommer från en trakt som var sist i landet med gravlyktor. Modern hade inte nog med ord för hur förfärligt och hemskt det var med det fåtal lyktor som fanns på gravar i min sena barndom, det var först då de kom. Nu tänkte jag att en tom röd glaslykta är snyggare än ett vanligt gravljus av plast som blir kvar utbränt på graven.

Angående Mannen och sånt så hade jag en massa nya läsare i början av veckan. Och då menar jag massor. I samband med kommentarer på annan blogg och inlägg i min egen. Inte en enda tyckte att det jag skrev var värt att kommentera, ingen enda gav sig in i den intressanta diskussion som fortsatte även i min frånvaro mellan mina trogna bloggläsare. Inte en enda! Undrar om jag ska bli nedslagen av detta. Och att det syns på besökssiffrorna att de nya läsarna bara tittade in en gång. Ja, det ska jag väl förstås. Men kan förstås också konstatera att typiska läsare av cancerbloggar de vill läsa just om pågående sjukdom och död. Det är där de vill vara på första parkett.

Jag har fått upp första elljusstaken i ett fönster. Och den gamla vanliga dörrdekorationen. Och tog mig iväg till Skärholmen och köpte långa ljus till adventsstakarna. Amaryllis och hyacinter köpte jag i stan igår och mossa i Göteborg. Så det ska nog ordna sig med första advent även om jag är sämre imorgon.

Och ikväll fick man se Robbie Williams. Vilken artist han är! Vad det lyste om honom i Take That. Vad trött jag är på Skavlan.

Annonser

11 svar to “En röd bullig glaslykta”

  1. Ullah Says:

    Jag tycker graven ser jättefin ut. Uppskattar att du la ut bilden, nu när du berättat så mycket om mannens sjukdom. Och så tycker jag du skall vara nöjd över att vissa potentiella läsare har vett att inte återkomma om det inte passar.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ja jag tyckte det var på sin plats. Den röda lyktan är faktiskt större än den ser ut genom mobilkameran.

    Ja, visst har du rätt. Men lite skrämmande ändå.

  3. åsa Says:

    Tyckte också att det var fint på graven och visst är det finare med en röd lykta!
    Jag är en sån som sällan kommenterar, men jag uppskattar din blogg ska du veta, brukar läsa den högt för maken och det är speciellt roligt att läsa om dina erfarenheter av Irland, ett land och ett folk som fascinerar mig..(du vet ju vad du pratar om).
    Ha dé!

  4. Rutan Says:

    Väldigt fint och smakfullt!

    Ja, Skavlan står jag inte ut med sedan ett bra tag, och RW – vilken artist, och människa!

  5. Ullah Says:

    Till och med jag, som är totalt insnöad på brasiliansk musik, har fattat att RW är bra.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Åsa; ja men du är en sån som jag vet finns där ute och säger något då och då!

    Rutan; jag blev så där löjligt nöjd med mig själv efter gravpyntet. Tänkte, att det här skulle han gillat Mannen, bara enkelt ris, inget bjäfs, och så en lysande röd lykta.

    Det kändes så fint första gången jag erkände för mig själv; Jag tycker inte om Skavlan och hans självgoda uppsyn! Igår blev kontrasten så stor till just RW:s enkla och okonstlade sätt.

    Ullah; bra! Undrar om du lyckats få se den stora lationogalan på TV. Sändes på nian igår sent men det var nog en repris. Kul att ha som bakgrundsmusik tyckte jag… Väldigt blandat latinskt förstås men en del brasilianskt också.

  7. Lotta K Says:

    Jag tycker stenen är fin! Och det röda och det gröna. Påminner om Johans Jul, min favoritjulbok.

  8. Lotta K Says:

    Sedan undrar jag: Du är ju proffs, så du har väl redan tänkt igenom alla möjligheter, men finns det inte någon tidskrift/magasin som vore intresserad av dina erfarenheter? Jag tycker du har mycket att komma med, och att du skriver med en befriande ärlighet. När jag fick cellgiftsbehandling hittade jag i väntrummet en gång tidskriften CURE http://www.curetoday.com/, och det var oerhört skönt att läsa artiklar som inte ljög eller förskönade. Jag minns att jag läste det första numret jag hittade från början till slut, vartenda uppslag. Finns något liknande i Sverige?

  9. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; det är en favoritbok här också! Fanns i ett nött exemplar från B:s barndom men jag hade turen att hitta en nyutgåva på Bokmässan för några år sedan.

    Nja, jag bestämde mig nog tidigt för att jag inte skulle bli någon som skrev om cancer och död, det kändes så förutsägbart att vara ännu en som ville skriva den ultimata boken. Dessutom var det då inte ultimat, eftersom mina erfarenheter inte var något man ville höra. Trenden var liksom annorlunda. Om anhöriga skulle göra något utåtriktat så var det att berätta om hur de först kämpat och uppoffrat i en aldrig sinande kärlek, sedan gått under men tagit sig tillbaka genom alla sorgens faser, och sedan kommit ut om en helt ny men ödmjukare människa och börjat odla rosor. Typ.

    Det är först det senaste året jag har sett andra typer av ”vittnesmål” från anhöriga. Och då är ju min bok redan skriven, så att säga, åtminstone liknande historie. Men jag tycker det är bra att de skrivs, som motvikt till cancerböckerna med sina fantastiska människor. Visst är det märkligt att det bara är de underbara och goda som dör, inte några vanliga lagom arroganta, trista, karriärsugna, elaka, tjuriga, hämndlystna, konspirativa eller vad det nu kan vara för typer, utan bara riktigt goda fina människor.

  10. ab Says:

    Kom just in efter några dagar, fick syn på gravstenen och fick en riktig chock. Jag visste inte att han har en gravsten.
    Jösses – det här tog på mig. Djupt.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Annika; åh, visste du inte det! Barnen var väldigt bestämda på den punkten, att det skulle finnas en rejäl sten med minst en duva på. På Västra Kyrkogården i Göteborg finns den, i en stillsam vacker utkant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: