Om själva jultriggandet

Vi har börjat prata julklappar, jag och i alla fall två av barnen. Utan att komma till en riktig slutsats. Annat än att nog tre av oss är tämligen överens. Dvs två av oss och den som ännu inte är indragen.

Vi har varit en familj med mycket julklappar. Så fort Mellans födelsedag i oktober var avklarad började jag köpa. Sånt jag visste de önskade sig och sånt jag gissade att de skulle bli glada för. Jag hade nästan alltid rätt. Jag var en bra julklappsmamma och jag kunde också tipsa släkten om bra saker. Men systern var bra på att hitta på roliga saker själv. Till mig och till barnen. Jag var svinbra på att hitta på kul saker till henne. Saknar lite det där, att köpa roliga saker till systern.

Sen gick det utför. Först med släktjulklapparna, det var en lättnad när de upphörde, utom systerklapparna då.

Sen tappade jag greppet om barnklapparna. Fler och fler panik- och nödköp. De obligatoriska mjuka paketen, chokladen och fotbollsalmanackorna säkra kort som fyllde ut högarna.

Nu känner jag mig lite vid vägs ände.

Samtidigt som jag är villrådig vill jag inte ha önskningar på länk; ”den här önskar jag mig”. De gamla önskelistorna var ok. Där kunde man välja och vraka och så kunde man hitta på överraskningar bredvid. Men när önskningen är en enda eller högst två liknar det mer beställning än klapp. En beställning som utgör ett slags mänsklig julrätt.

Det ska vara kul att ge bort saker, inte en plikt.

Därför vill jag inte ge pengar heller. Det är knäppare. I mitt fall pengar jag egentligen inte har. Jag har haft en apmager höst och vintern ser ut att bli värre.

Bakom saker finns i alla fall en tanke. Jo det är nog det jag vill, att sakerna ska ha en tanke, inte vara beställningsvaror för 898:50.

Jag gillar inte heller när ett syskon triggar upp givandet så att de andra känner sig tvingade att ge för mer än de hade tänkt. Så blev det förra året. I år ska vi besinna oss, säga stopp innan det är för sent.

Problemet är att tre av oss nog som sagt rätt lätt kan bli överens. Medan den fjärde liksom står för allt det andra. Men jag gissar att det ofta är så i alla familjer, att det är en som står för mer upptriggande än alla andra tillsammans.

Jag tror vi andra tre lätt kan bli överens om det smått vansinniga i att frakta onödiga saker fram och tillbaka till västra Irland, till exempel.

Men jag måste försöka vara positiv och konstruktiv. Annars blir det bara ännu svårare.

Annonser

5 svar to “Om själva jultriggandet”

  1. Noemi Says:

    Ojoj. Samma varje år…I år vill Äldsta ha en egen häst annarts önskar hon sig ingenting. Omöjligt. Så hon önskart sig ingenting och är man ute på stan med henne poängterar hon hela tiden att ”visst vill jag ha detta men INTE I JULKLAPP”. Jag blrjar undra om hon kommer få några födelsedagspresenter eller julklappar i år. Aldrig varit så svårt…

    De tre andra barnen då…sedan de börjat på ny skola, föräldrakooperativ full med roliga föräldrar också och inte tillnärmelsevis så materialtistisk som förra skolan och dagis var….de har svårt att önska sig med. Jag frågade dem ”slime” var enda svaret efter flera minuters tänkande…Tänk att det kan göra sådan skillnad! Men skönt är det att det inte önskas det ena dyra legot efter det andra…men svårt att komma på nåt…

  2. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; jag upplevde nog aldrig att det var skolmiljön som triggade mina barn, det var de så bra på själva. Äldstas närmsta kompisar var rent av såna som låg väldigt lågt med julklappar.

    De har ju visat drag av likhet förr, våra äldsta flickor, så jag är inte alls förvånad över problemen att hitta julklappar och presenter. Själv är hon alltid orolig över att inte få tillräckligt mycket, exakt de saker hon vill ha osv och visar gärna sitt missnöje och besvikelse när det blir lite fel. Vilket gör att alla är rädda för att köpa fel saker och hela glädjen med givandet är borta. Jag vet inte om hon förstår vidden av sitt triggande.

  3. Noemi Says:

    Hm…tja mina verkar påverkas av mioljön….de jämför sig inte lika mycet längre och hör inte talas om nya legon hela tiden..men kanske jag har fel?

    Jovisst är det så med min äldsta också…man blir rädd för att köpa….

  4. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; jag tror våra mest triggade varandra, de älskade leksakskataloger, även klädkataloger, kunde ägna hur mycket tid som helst. Och älskade leksaksaffärer, alla typer av. Vårt fel förstås, som lät dem hållas. Men det gick över sedan.

    Det där med att aldrig vara riktigt nöjd med sina presenter är en annan sak, bara Äldsta som har den åkomman. Pratade med henne idag, det känns som om hon inte tycker det ska bli riktigt kul att vi kommer när hon fattar att hon inte får det hon önskar sig. Det är så oerhört svårt att begripa sig på.

  5. Noemi Says:

    Jag förstår dig…måste kännas tråkigt att det är så! Julen är ingen beställningslista…Få se om hon växer i från det…kanske när hon får familj själv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: