Glass och kakor till barnen

Hostan ligger liksom en klump halvvägs ned i bröstet. Håller sig halvlugn långa stunder i taget, hämtar väl krafter för natten antar jag.

Det finns andra som har det värre. Vännen H har drabbats av liknande åkomma för tredje gången den här hösten. Med mer feber, sämre allmäntillstånd. ”Gå till doktorn!” säger omgivningen, det är risk för lunginflammation. ”Jag ska gå i morgon om jag känner mig bättre!” säger hon. Och menar att hon inte pallar med promenaden till vårdcentralen förutom att gå ut med hundarna.

Förmiddagen ägnade hon mellan hostattackerna att försöka diskutera sin 103-åriga mammas situation med biståndsbedömare och hemtjänst. Mamma bor i sin lägenhet och har hemtjänst tre gånger om dygnet. Det innebär att hon är utan tillsyn ca 9 timmar i taget dagtid. Det är för lång tid menar H. Vad biståndsbedömaren egentligen tyckte tog tid att få reda på för hon ansåg sig inte ha tid att tala om saken. Under ytan vilar uppfattningen att det är anhöriga som ska ta huvudansvaret.

En bloggare som jag precis fått kontakt med genomgår en liknande tid som jag själv gjorde för dryga 12 år sedan. Men bara liknande, för hennes är mycket värre, mycket mer segdragen. Fyra barn att ta hand om och en cancersjuk make som vårdas hemma.

Det hon skriver visar att mina förhoppningar om att hänsynen till barn till cancersjuka inte självklart blivit bättre. Det finns inget riktigt stöd i vårdapparaten eller i det samhälleliga skyddsnätet för hennes strävan att ge barnen ett någorlunda normalt liv. Fortfarande innebär hemsjukvård att även en förvärvsarbetande 4-barnsmamma ska ta huvudansvaret.

Hon undrar vem man egentligen ska prata med för att hjälpa barnen. Det ska hon egentligen inte alls behöva fundera över. Sedan 1 januari 2010 har vi en ny lag som:

”… innebär att all hälso- och sjukvårdspersonal alltid måste skaffa sig kännedom om det finns barn i familjen och ta reda på vad barnen har för behov av råd, stöd och information.”

I veckan presenterades en undersökning som visar att barnens intressen tillvaratas mycket svagt när det gäller föräldrar som drabbats av svår neurologisk sjukdom. Det gäller förmodligen även cancersjukas barn, även om det inte är utrett. Barnens situation är faktiskt betydligt mer uppmärksammad när det gäller psykiatrin och missbruksproblem. Förmodligen för att barnen mer uppenbart kan ta skada. Men jag är övertygad om att även upplevelserna av en somatiskt sjuk och döende förälder kan skapa ganska tunga trauman.

Den enda pigga idé som vården hade angående våra barn var att det skulle följa med på en strålbehandling eller flera. ”Så att de skulle förstå vad som hände.” Jisses så dumt. Hur begriper en 6-åring en strålkanon? Det var bara stressande för alla, den enda gången de lät sig övertalas att följa med.

Men glass och kakor fick de vid besöken på vårdavdelningarna. Det var ju alltid något.

Annonser

2 svar to “Glass och kakor till barnen”

  1. ullisar Says:

    jag tror att det viktigaste är att varje familj behandlas utifrån de förutsättningar och viljor som de besitter. för en del sexåringar kanske sjukhuset är en trygghet, där kan de hälsa på sin sjuke förälder och följa vården. för andra (de flesta?) andra sexåringar är hemmet lugnaste vrån. och för att den återstående föräldern (eller båda om det – hemska tanke – är ett barn som är sjukt) ska fungera normalt måste det finnas hjälp att få. enkla saker. städa? handla? låta barnens behov av dagis/fritids vara individprövat.

    det är viktiga frågor. och jag visste inte ens om att den här lagen fanns?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; Ny lag från första januari 2010, säkert okänd för de flesta. Samtidigt som nog de flesta även innan den tillkom förutsatte att det fanns ett självklart hänsynstagande till barn med sjuk förälder.

    Ja, det är klart att barn precis som vuxna är olika. Att det var bra att möjligheten att få följa med och kolla på en strålbehandling fanns. Ett barn vägrade självklart. Men det anmärkningsvärda att det där var den enda gången som ”vården” hade en idé som handlade om barnen. Att besöka tyckte de blev jobbigare ju längre tiden led. Spänningen med sjukhusmiljön avtar snart, särskilt när föräldern blir sjukare.

    På min tid, i min kommun, i min stadsdel fanns ingen hjälp att få som berörde barnen. Hemtjänsten var helt inriktad på sånt som gällde den sjuke. Deklarerade tydligt, och synnerligen otrevligt, att man inte kunde vänta sig någon allmän hushållshjälp. Öht inga hushållssysslor alls utom att hjälpa den sjuke med det allra nödvändigaste om jag var borta. Det var oerhört viktigt just det, att se till att inte göra något som hade med barnen att göra. Det blev så försvinnande lite på listan att vi kom fram till att det enda vi hade lust att betala för var en larmknapp.

    Nu hörde jag just om en familj med en sjuk mamma där hennes mamma i sin tur får betalt av kommunen för att ta hand om hushåll och barnsysslor. Något sådan existerade inte då för oss, men det kan ha varit olika redan då i olika kommuner. Möjligtvis kan det också vara lättare att få hjälp om det är mamman i en familj som är sjuk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: