Obalansen i vården

Undrar lite varför det så ofta händer att man tyckt det blivit  fel med primärvården. Inte minst med barnen. Även när de är 20 och ringer/går själva. (”Sa du inte att… Det skulle jag gjort!”) Tycker det dräller omkring mig nu med exempel, stora och små.

Doktorn lyssnade inte där tittade inte där. Skickade hem, fast… Sjukvårdsupplysningen sa att det var helt normalt. Inget att oroa sig för. Osv.

De flesta av oss har något obehagligt minne. Från händelser med små eller stora barn som det kunde gått riktigt illa för. Ibland faktiskt för att man inte stod på sig.

Minns också läkare som var sura på varandra. För att inte rätt prover tagits. Eller för sparsamhet med medicinering. Eller för överförsiktighet. Det kunde variera. Bidrog inte till fullständig trygghet.

Sen har vi ju gångerna allt gick så bra och smidigt. Precis rätt hjälp vid rätt tillfälle. Glömmer man lättare.

Mellan blev t o m opererad i onödan. Doktorn konstaterade det efter andra  ”ta bort körtel bakom näsan”-ingreppet. Att det var i onödan. Det var ju de trånga näsgångarna som var problemet. Kunde jag berättat om han lyssnat.

Sen var det ju de där andra gångerna. Lätt pinsamma. När man tiggde sig till en tid. Någon gång t o m drog till akuten, mer eller mindre mot inrådan. Satt och väntade med ett barn som verkade allt friskare. Någon gång funderade jag nog på att ta barnet och sjappa. Innan man mötte den trötta läkaren. Ändå var de där onödan-gångerna väldigt få, jämförelsevis. Särskilt med tanke på att vi levde i en tid då antibiotika nästan rutinmässigt förskrevs vid öroninflammationer.

Många fortsätter som vuxna också. Gamla vännen sjuksköterskan  hoppade in tillfälligt på en vårdcentral och efter några dagar undrade  hon om det var något fel på den där apparaten där man kollar halsprover. Den gav ju aldrig utslag. Luttrade arbetskamrater kunde förklara att det var lika lite fel på apparaten som på de flesta testade patienter. ”Men vi testar alla som har halsont ändå, det kostar så lite och så blir de nöjda.”

Någon annan sa att det är mer tålamodet än hälsotillståndet som avgör när man söker läkare. Det är därför många kommer när infektionen börjat vända. Egen eller barnets.

Men när man än kom så var man ju van vid att det lyssnades, knackades och tittades.

Undrar om det har förändrats, åtminstone i Stockholm med de nya vårdvalsrutinerna. Som bland annat innebär kortare och fler besök hos doktorn eftersom man infört en-sak i taget system för att få till snygga siffror i vårdcentralens besöksstatistik.  Har hört så många konstiga historier på senare tid. Från unga och gamla. Om allt som inte kollats.

Eller är det kommunikationsbrist? Vårdpersonal som lärt sig att allt patienten säger ska prövas. Men gör det på ett sätt så att patienterna ofta känner sig ifrågasatta. Kanske är unga lättast att övertyga? ”Nej, jag är nog inte så sjuk, nej jag har nog ingen feber.” Samtidigt som gamla vännen sjuksköterskan hos vårdupplysningen hävdade  att unga är gnälligast; ”jag måste  bli av med snuvan nu!” Som om nedärvd kunskap inte finns. Samtidigt som det finns vuxna människor som inte begriper att lunginflammation är en farlig sjukdom. ”Förr dog man av den!” Det gör man fortfarande! Jag har åtminstone två gamla bekanta som dött i medelåldern av för sent behandlade lunginflammationer. Kunskap borde finnas.

Nä, jag vet inte vart jag vill komma, men jag kan inte komma ifrån att det är så mycket som verkar vara i obalans i förhållandet mellan allmänheten/patienterna och vården.

Annonser

3 svar to “Obalansen i vården”

  1. Malou Says:

    Jag har inte på många år upplevt hälsovården i Sverige, men här i Östfold har jag bara positiva erfarenheter. Men här har alla ”sin” primärläkare, som remitterar dig vidare om/när det behövs, och för oss är det en trygghet (efter att både jag och mannen har haft cancer och jag har haft stroke)Vi har gått till samma läkare sedan ungarna var små, och han är helt fantastisk!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Malou; det har skett många omorganiseringar här. I Stockholm är i stort sett alla vårdcentraler privata. Senaste omläggningen innebär att läkarbesöken är kortare och att dessutom läkare gör sånt som egentligen kan göras av sjuksköterskor och labpersonal. T ex blodtrycksmätning. Allt för att fler läkarbesök ska kunna registreras på vårdcentralerna. Det innebär förstås ökad stress och att man förmodligen missar att göra en hel del som förut var rutin. Söker du för ont i halsen lyssnas det t ex inte på lungor!

  3. ullisar Says:

    ojoj obalans är bara prologen. men det är också därför jag är så galet förvånad över att min oro över EmmaLi nu tagits på största allvar och blodprov tas och tider bokas. jag är glad förstås. men också ännu mer orolig. det bästa hade ju varit om alla sagt; det är ingen fara! och haft rätt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: