Lite slöseri dit, lite tiggeri hit

Idag hittade jag ett roligt inlägg i en blogg. Det är sällan man ser sånt här;

”När jag var på Irland upplevde jag ett slöseri utan dess like. De brände pengar snabbare än Gudrun Schyman. Alla hade bil, alla köpte hus, alla semestrade i Alicante och alla söp. Nu vill de att vi betalar notan. Jag tänker att det är många andra länder som är i större behov av ekonomiskt stöd.” 

Hämtat från den egensinniga bloggen :

http://somallting.blogspot.com/

Det är en blogg som alla kvinnor tycker är så urpysmysig för att det är en yngre man som skriver. Hon som länkade till den tycker också att Irland är det urpysmysigaste som finns och upptäckte under sin resa dit ingenting av det han skriver. Hon nämner i alla fall inte det, men det kan bero på att hon bara skriver om urpysmysiga saker.

Jag märker att Äldsta har drabbats av det irländska ekonomiska sinnelaget. Hon fortsätter tjata om den dyra julklappen. Mest för att provocera visserligen. Men man blir som man umgås. Förra året berättade hon om den uppskruvade julkonsumtionen. Hur julklappar under ett par tusen knappt räknas, trots att få hon umgås med är särskilt rika.

Jag hittade en utmärkt sak till henne igår, för 39:90. Kronor alltså. Hoppas den finns i Skärholmen också som jag ska promenera till innan det mörknat.

Angående ekonomiskt stöd så märker jag att jag känner visst obehag när folk startar insamlingar till sin familj på sina bloggar. Eller skriver önskelistor  om vad deras barn önskar sig i julklapp. Jag pratar om människor med svåra sjukdomar, själva eller i familjen. Jag får skriva det eftersom jag haft bortfall i familjen själv. Ja, man drabbas av inkomstbortfall under sjukdom. Det gör alla sjuka. Men så länge man inte är utförsäkrad torde det vara få som behöver tigga pengar. Vi var långt ifrån rika men ekonomin var långt ifrån det största problemet under Mannens sjukdom.

Och rakt inte åren direkt efter. Barn till avliden förälder får barnpension. Det är pengar som är avsedda att användas. Jag har skrivit om detta förr, att en gängse uppfattning verkar vara att detta är pengar som ska ”sparas till deras utbildning”. Visst, gör det den som har råd. Men det är få familjer med två arbetande föräldrar som har råd att sätta av flera tusen i månaden till barnens framtid. Så varför ska änkeföräldrar göra det? Och samtidigt vädja till omgivningen att skänka pengar till dem.

Dessutom har de flesta människor en livförsäkring. Samma sak där, många/merparten  får för sig redan vid tecknandet att pengarna inte ska användas förrän barnen fyllt 18. ”Till utbildning eller jorden runtresor.” Inte att leva på när katastrofen hänt, förstås inte det. Och den ska ju inte hända när barnen är små, inte det. Sen sitter den arbetslösa änkan och hulkar i media med sin 3-åring över att inte få ut pengarna när hon behöver dem. Dags att tänka på då.

Ett gott råd till alla sjuka är att gå in och ändra villkoren i livförsäkringen medans tid är. Se till att det är den lagvigde som är förmånstagare, inte barnet om 17 år! Så slipper ni starta insamlingsfonder på bloggen.

Ett argument brukar vara att man vill vara säker på att pengarna verkligen ska komma barnen till del. Därför man sätter det där krysset i rutan. Jäpp, det gör de om den efterlevande får disponera dem när hon/han behöver dem. Om man tror något annat undrar jag vad det är för relation man har.

Själv tyckte jag det var nästan ok när mycket gamla och väl bemedlade vänner till Mannen diskret lämnade över ett kuvert med pengar. Vi gick med en kompis och åt söndagsmiddag för dem. Men det var inte ok med insamlingen som några andra gjorde. De borde satt in de pengarna till nåt välgörande i stället. Jag borde åtminstone gjort det. Jag brände dem på en eftermiddag på vinterytterplagg till barnen. Det behövde de visserligen, men jag skulle definitivt klarat dem med vår egen ekonomi.  Änkeföräldrar har det oftast mycket bättre ställt än frånskilda, särskilt de med bidragsförskott.

Så där, nu ska jag kasta mig över dagens fortsatta arbete.

Annonser

13 svar to “Lite slöseri dit, lite tiggeri hit”

  1. cruella Says:

    Nog för att jag nosar omkring både här och både där, men det du talar om har jag aldrig sett. Är det vanligt, menar du?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; dessvärre, ja. Det har blivit allt vanligare under dödsannonser också, att man uppmanas sätta in pengar till avlidnas barns ”utbildning”. Never! Senaste gången jag såg det var det en 21-åring som skulle ta emot pengarna. Smaklöst.

  3. Monika Says:

    Jag skulle hellre lämna pengarna till min man för att: Man är inte speciellt smart när man är 18 (grov generalisering). Ok, inte riktigt, men de flesta bor fortfarande hemma och har aldrig handskats med stora summor pengar – jag tror att risken är större att barnen slösar bort pengarna än att min man gör det.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Monika; håller helt med dig! Står man ensam med minderåriga barn är det dessutom svårt att slösa bort dem på sådant som inte kommer barnen till del. Jag tyckte det var oerhört skönt att ha försäkringspengarna till att dels kunna jobba lite mindre, dels göra resor med barnen. De räckte några viktiga år.

  5. Ullah Says:

    Håller med dig om försäkringarna och så har vi faktiskt gjort också, just av de skäl du nämner. Och visst kan dumma 18-åringar bränna upp en massa pengar, så gjorde en av mina kompisar vars snåla/sparsamma morföräldrar hade satt in en ansenlig summa på hennes konto när hon var liten. Jag fick höra i åratal om denna förmögenhet (själv hade jag ingenting på banken förutom det jag gnetat ihop själv) och fick storögd se på när pengarna efter myndighetsdagen slösades upp hejvilt utan någon som helst ordning! Hon har nu fortsatt bohemlivet på andra sidan jorden, fattigare än någonsin. (Förlåt om jag kom för långt från ämnet nu…)

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; inte alls långt från ämnet! Har vänner som gjorde likadant, sparade och gnetade och ena barnet blåste sina pengar inom ett halvår efter 18-årsdagen. Inte alls säkert att barn till avlidna föräldrar har bättre ekonomiskt sinnelag!

  7. ullisar Says:

    jag ”slösade” en stor del av min förmögenhet på en sån där privat utbildning som det inte blev nåt av. eller jo, den blev ju av men jag gjorde inget av den. var för ung. iofs kan jag försvara mig med att jag blev ”påtjatad” den av mina föräldrar så på sätt och vis kanske det egentligen inte gills. fast lite pengar var det ju kvar efteråt. rätt mycket faktiskt. iaf så det räckte till nästan ett helt studiemedelsfritt år även i Sverige.

    fast det här är ju en helt annan grej eftersom jag har lyckan att ha båda föräldrarna i livet. ville bara berätta att jag är ett levande bevis för att 20-åringar inte ska ha stora pengar. det finns ju faktiskt ett specifikt sparande som passar bra för far- och morföräldrar som vill spara till sina barn. kommer inte ihåg vad det heter men det går ut på att pengarna är givarens (till ett specifikt datum har jag för mig) men i det fall något otänkbart skulle hända går slantarna direkt till den de är ämnade till. som arv. och då går de förbi alla typer av övrig arvsrätt och/eller skulder. superbra!

    ps. som alltid är det väl så att det krävs mycket för att tigga. så stor desperation är kanske lite dumt att klanka ner på. men. vem är jag att döma. jag har liksom cruella aldrig ens stött på sånt här.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; du är nog inget undantag! Det är nog många far- och morföräldrapengar som besviket sett sina gåvor sprätta iväg på sätt de inte alls tänkt sig.

    Vad var det för utbildning du gick för resten?

    Angående tiggandet på bloggen så är jag inte säker på att det är desperationen som är den mest drivande kraften i alla lägen. Det finns ju onekligen en ”marknad”. Benägenheten att skicka gåvor till sjuka helt främmande människor, inte bara barn, verkar bara växa.

    Vi börjar få en allt större välgörenhetsmarknad i Sverige, det finns flera exempel på hur företag sponsrat familjer med cancersjuka barn, mot att naturligtvis få synas med sitt varumärke i bloggen. Kul för familjen att kunna ordna ett hejdundrande kalas för barnet, men inte bara av snällhet från företaget, förstås. Inga företag drivs som bekant av snällhet. Att den här marknaden får några att pröva möjligheten att i stället för gosedjur få rena pengar från den medlidsamma läsekretsen är kanske inte så konstigt. Gränserna för tiggeri är nog väldigt olika för olika människor, det finns inga bestämda normer som alla i stort sett följer.

  9. Sara Says:

    Vaddå ”barnens utbildning”? Vi har fortfarande kostnadsfri utbildning i Sverige. Tigger de pengar för att inte barnen ska behöva ta studiemedel eller vad är tanken?

  10. Annaa Mattsson Says:

    Sara; antar att det är det som är tanken när man uttrycker det så.

  11. cruella Says:

    Jag undrar om det är tänkt över huvud taget eller om man bara inspirerats av andra länder, främst USA, när det gäller själva välgörenhetskonceptet och det behjärtansvärda…

  12. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; nä, du kan nog ha rätt. Man tror ju så gärna att folk tänker och för saker utifrån sina egna önskningar, inte bara hänger med i trender.

    Kom plötsligt ihåg en incident efter makens död. Flickorna fick ett paket från en kvinna som jag trodde de hade träffat på ett läger. Äldsta reagerade mycket negativt, ville inte alls ha någon present av en person hon inte kände, de visade sig knappt ha bytt ord med varandra, hennes barn var mycket yngre osv. Hon var nio år och kände sin integritet klart kränkt. Det var ingen stor grej de fick, men de såg aldrig åt den. En så totalt annan kultur än den som beskrivs i de stora cancerbloggarna där presenter ständigt strömmar in och barnen blir så lyckliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: