I en annan del av verkligheten

-Hon har satt upp gamla från förra året!

Hörde jag Pojken mumla till Mellan när hon kom hem i förrgår och fann kylskåpsdörren fullhängd av julkort. Hon har ju inte varit hemma sedan vi gav oss av den 22 december mitt i natten. Och då hade bara ett fåtal anlänt.

För det har jag inte alls! Satt upp gamla julkort. Vi fick 21 stycken, ungefär lika många som vi skickade. Ja, det är betydligt färre än under toppåren, tror jag var uppe i 56 skickade och något färre fådda när det var som mest. Några år slammade dessutom servrarna igen av alla digitala rörliga och sjungande kort som skickades omkring.

Nu har det lugnat sig, företags- och organisationskorten har nästan helt upphört, det har blivit en del naturlig avgång bland de privata och en del har jag sovrat. Jag menar, det är en sak med riktigt gamla vänner som man bara har julkortskontakt med, en annan med gamla vänner som man träffat på t ex bokmässan några år i rad men som då inte har haft minsta idé om att ens ta en fika tillsammans.  Om jag inte är viktig nog att slå sig ned på en plaststol med i en kvart så får det allt vara med julkorten också.

Vilket får mig över att reflektera lite över alltihop, olika typer av kontakter och vänskaper och sånt.

Alex Schulman skriver om facebookvänner och riktiga vänner angående ett på facebook utropat självmord. Där ingen grep in.

http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/01/det-finns-bara-hat-pa-facebook

Naturligtvis överdriver han. Naturligtvis har inte Alex 4 000 vänner varav inga är vänner som existerar i det där som vi väl kan kalla hela verkligheten. Vänner som han även ser i ögonen och kan ta på när han träffar dem alltså. (Man måste ju precisera exakt så att även de som säger att det bara finns en typ av vänner förstår.)

Men jag tycker hans inlägg är lite friskt bredvid dem som just påstår att det inte är någon skillnad. Att alla vänner är lika goda vänner och att det inte finns någon skillnad mellan nät och något annat.

Jag skulle nog kunna ringa de flesta av mina julkortsvänner om det knep. Även om jag skulle dra mig för att ringa exmaken t ex. Jag skulle förstås kunna ringa en del av mina facebookvänner också, eftersom de är vänner som finns i hela verkligheten. Andra är sådana som funnits i andra tider eller i speciella sammanhang som inte har så mycket med mitt privatliv för stunden att göra. Dem skulle jag knappast ringa, inte de flesta av organisationsvännerna heller. Och de som enbart är nätvänner utan ens en mailadress eller just ett mobilnummer, nä, de finns faktiskt inte på ringlistan.

Ändå får man naturligtvis inte underskatta de sociala mediernas betydelse. När Expressen gör en lista över de viktigaste blogginläggen förra året får de inte med den enskilda händelse som fick mest spridning i en stor del av den svenska nätvärlden. Nämligen uppståndelsen kring artikeln i DN om vindsvåningen i Stockholm. Som är ett utmärkt exempel på det Alex skriver om, hatet på nätet. Som en löpeld spred sig dyngan över artikeln, den som skrivit den och dem det handlade om, från twitternätverk in i bloggarna. Personer som själva lever mitt i citysmeten och inte skulle tvekat en sekund att skriva underbara saker om allra sötaste intervjuobjekten om de råkat bli hembjudna till dem och deras allra bästaste spis, anslöt sig och spred dyngan. Av en anledning som fakiskt var tämligen obegriplig, inte för vad som stod i artikeln utan i ljuset av vad samma skribent tidigare skrivit, vad samma och andra tidningar publicerat i samma ämne och i en del fall vad häcklarna själva kan tänkas skriva. Dvs ungefär samma floskler. Förlöjligandet av artikeln spreds även av bloggare som normalt är överkänsliga mot ”påhopp” dvs avvikande åsikter i sina egna bloggar. Nu var det fritt fram, nu hade någon/några av de dominerande PR-proffsen på twitter slagit an tonen och givit klartecken för mobben. Ett alldeles utmärkt exempel på när näthatet slår alldeles skoningslöst, slumpmässigt och meningslöst.

Fast jag undrar verkligen om min gamla ingifta moster verkligen fick vårt fina kort. Visserligen fick vi ett av henne, men förr när hon fick något riktigt fint, som ett snapshot på barnen uppklistrat på röd kartong, brukade hon bli till sig och både ringa och skriva och tacka. Kanske har hon legat av sig efter 90. Kanske borde jag ringa och fråga hur hon mår. Hon finns ju inte på fejan. Men jag är nästan säker på att hon finns ändå, i en annan del av verkligheten.

Annonser

5 svar to “I en annan del av verkligheten”

  1. cruella Says:

    Bra sammanfattat om nätbekantskap och kommnikation i alla dess schatteringar.

    Hihihi, jag fnissar fortfarande åt teppanyakihällen, det kan inte hjälpas. Och ännu roligare blev det ju av att artikeln så uppenbart var en försöksballong inför den löjliga Drömhemsatsningen som sjösattes någon vecka senare – konstigt nog – eller inte alls konstigt då – ganska normala om än påkostade hem som inte helt självklart kan skiljas ut från dem som publiceras i DN Bostad, på andra sidan tidningen…

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jo jag fnissade själv också, förstås. Eller kved. Men tycker hela upptåndelsen fullständigt tappade proportioner. Skribenten och intervjuobjekten stod också fullständigt oskyddade när stormen drog fram. Några bloggare försökte vifta lite med armarna och utropa att det inte var just de intervjuade de ville åt, när de insåg vart det barkade hän, men det var för sent.

    Tänker att det finns bloggar man skulle kunna hänga ut, om man var tillräckligt ond, som praktexempel på karikatyrer av uppkomlingsrikedeom, t ex, det skulle finnas lika mycket att skämta om som i den där artikeln. Men dessa bloggar skulle ha ett alldeles otroligt skyddsnät, därför att de ingår just i etablerade och starka nät-nätverk. Det är en annan sida, den goda (?), av de sociala mediernas del av verkligheten.

  3. Ullah Says:

    Kan du inte antyda på något sätt som gör att man kan hitta de där praktexempeln utan att du behöver hänga ut någon?

  4. Lotten Says:

    Jag funderade också på det där med FB-vänner och IRL-vänner. När en kompis efter en fest inte svarade på telefon så gick jag faktiskt hem till henne och tittade i fönstret… Det skulle jag inte göra med alla FB-vänner. Men om ngn av dem skrev att de höll på att ta livet av sig så skulle jag reagera hoppas jag. Numera kan man ju hitta telefonnummer till alla. Om det skulle behövas. Att sitta och håna är så cyniskt så jag blir alldeles matt. Vad är det med nätet som framkallar en sån cynism? Att man är ”anonym”? Fast det är man ju inte…

  5. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; nix, jag har fått hot-mail från den mobben så jag vågar inte ens antyda här. Men jag kan göra det till dig på annat sätt, t ex via facebookmeddelande.

    Lotten; jag, jag skulle defnitivt reagera om någon av mina facebookvänner skrev något sådant. Men man måste också komma ihåg vad det är för facebookvänner många har, det är väl det Alex är inne på också. Väldigt många, inte bara unga, samlar på facebookvänner som de inte känner i någon del av verkligheten, inte har någon kommunikation med alls. Om de inte klickar på ”senaste” på sin startsida så ser de överhuvudtaget aldrig deras inlägg/status. Gissar att det var vad som hände den där kvinnan, de flesta av hennes sk vänner såg aldrig hennes hjälprop.

    Vänsamlandet är ju en av knepigheterna med facebook. Statusen i att ha många vänner. Själv ignorerar jag i stort sett alla vänförfrågningar/förslag som jag inte kan se någon tydlig koppling till.

    De flesta människor är konflikträdda, man kan ha synpunkter på de flesta och det mesta, men när det väl kommer till kritan är de flesta rädda att säga vad de tycker, ansikte mot ansikte. På nätet är det så mycket lättare. Både att älska och hata.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: