Om cancern, en gång till

När jag läser om människors sjukdom i deras egna och andras bloggar fråga jag mig många gånger hur de orkar. Hur de orkar genomgå alla möjliga behandlingar fast hela kroppen är full av cancer. Jag undrar också hur människor kan vara så plumpa och korkade så de skickar hälsningar där de hoppas att någon läkare snart ska hitta en kur som tar bort hela sjukdomen. Till människor som flämtar andetag hårsmånen från döden.

Då tänker jag på Nuala O´Faolain, den irländska journalisten och författaren som dog för tre år sedan, 68 år gammal, tre månader efter sin cancerdiagnos. Då hade hon gått igenom ett antal strålbehandlingar men sedan sagt nej till  kemoterapi och all vidare behandling. Jag har länkat till den TV-intervju som gjordes med henne månaden innan hon dog men jag gör det igen, till en transkriberad version. Det är en mycket annorlunda sjukdomsintervju, och som jag sagt tidigare ett mycket skickligt arbete av två rutinerade journalister. Nuala kom ihåg intervjuaren i sitt testamente.

http://www.independent.ie/national-news/nuala-o-faolain-interview-lsquoi-donrsquot-want-more-time-as-soon-as-i-heard-i-was-going-to-die-the-goodness-went-from-lifersquo-1346206.html

Jag kände inte alls Nuala mer än genom hennes böcker, hennes fullständigt fnösketorra kolumn orkade jag aldrig läsa trots att jag försökte. Tänk, denna strålande skribent var så fast i sitt akademiska förhållningssätt till språket och till de strikta reglerna på Irish Times att hon var tvungen att gå på en skrivarkurs vid nära 60 års ålder för att förmå sig till att använda ordet ”jag”. Det är så mycket jag har svårt att förstå hos henne, bland annat hennes nästan maniska modersfixering, men det känns ändå som vi kommit varandra närmare med åren. Hon har skrivit något av det bästa jag läst om oförmågan att ta till sig en annans barn, det nästan mest förbjudna.  Det kan man läsa om och om man har lust bli förbannad över i självbiografiska Almost there från 2003. Hon återkommer till det i intervjun.

I min omgivning har cancern slagit till igen den senaste veckan. Exsvågern avled härom natten så vitt jag förstått inte direkt av sin cancer men av hjärtstillestånd. Han hade som många cancerpatienter kanske överskattat sin förmåga och givit sig ut på en julresa. Det blev ambulansflyg hem. Men säkert var det en lindrigare död, att hjärtat slutade slå, än att t ex kvävas långsamt när cancerlungor slutat fungera.

Jag har varit lite för splittrad de senaste dagarna för att skriva något om exsvågern. Men det kanske kommer.

Annonser

5 svar to “Om cancern, en gång till”

  1. Evis Says:

    Talar vi exsvågern på makens sida här?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; nix, nu talar vi Uddevalla. Jag har bara haft en enda svåger. Den andre du tänker på var/är B:s svåger.

  3. Evis Says:

    Sant, men du fick ju dras med honom ett tag ändå.

  4. Helena Says:

    Vet inte vilken död som är värre, den som man väntar på utan behandling eller den som man hoppas flytta fram vid behandling. Om man inte ser någon mening med livet längre då är det svårt att orka med livsuppehållande åtgärder.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Helena; ja, det måste väl vara det som får patienter att orka, att de fortfarande ser meningen med livet. Men jag minns Mannens stora förfäran när han insåg att den behandling han fick enbart var palliativ. Jag tyckte nog också han utsattes för större plåga genom att genomföra de sista strålbehandlingarna än att låta bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: