Begravning goes Hollywood? (Eller ett inlägg som inte kommer att gillas av alla.)

Ibland blir jag förvånad när folk som är i min ålder säger att de knappt varit på några begravningar alls. För mig har det droppat begravningar regelbundet sen tonåren. Alltid var det någon äldre farbror som dog.

Jag tror det var rätt bra att. Att tidigt komma in i ritualerna, se utveckling och skillnader. En gång var det ett ordenssällskap som gick fram och lade händer på varandras axlar runt kistan, viftade med kvistar av nåt slag och mumlade obegripligheter. Hade det varit min första begravning och den enda på 30 år så kanske jag trott att det är så man gör, alltid.

Under några decennier  så var det sig annars rätt så likt. Ritualen för begravningssceremonier är ju faktiskt ganska enkel och det var också enkelt som ung begravningsgäst att kolla hur andra gjorde och göra ungefär likadant. Annars fick man sig åthutat av sin mamma. Inte se glad ut när man hälsade på andra gäster till exempel, framförallt inte anhöriga. Hon hade en speciell lidande begravningsmin med hopknipna läppar och en lätt huvudskakning, som jag aldrig lärde in. Den kändes t ex väldigt bortkastad vid äldre människors begravningar. Som ”Varför” i dödsannonser efter 95-åringar ungefär.

Härom året orsakade Magdalena Ribbing debatt när hon hävdade att när man kommer in i kyrkan, så ska man gå fram till kistan och niga eller buga. Inte bara jag reagerade. Visserligen hade jag sett äldre människor stanna upp i gången vända mot kistan innan de satte sig, men att gå fram och niga, nej det var inte något som min mamma, född 1917, hade bankat i mig som begravningsvett. MR har sedan modererat sin ståndpunkt till att detta är en tradition som numera inte alla följer. Kanske hade hon i själva verket inte varit på så många begravningar.

Begravningar i det mörka Bohuslän och Dalsland var länge ett tillfälle för prästen att ta den ogudaktiga församlingen i herrans tukt och förmaning, varna för syndafallet och sånt. Eftersom de inte kom till kyrkan annars var det bäst att passa på. Minns min mormors begravning 1975 som ett sånt tillfälle. Samtidigt som ett nytt inslag hade kilat sig in. De personliga kommentarerna från prästen om den döda. Den onde herden fick henne att både låta god och religiös.

Detta växte sedan till oanade höjder. Rekordet slogs av en annan präst just i Uddevalla som fick mig att tro att den gamle vännen dels blivit religiös på äldre dagar, dels blivit bäste polare med prällen. Inget var sant. De hade aldrig setts. Alla fakta var hämtade från det numera obligatoriska hembesöket hos anhöriga. Vi missade det vid faderns död, då var det fortfarande såpass nytt att prästen kunde vara lite skamsen och skylla på att han inte hunnit. Jag var nöjd, men modern skulle kanske gillat lite hyckleri och känt sig lite märkvärdig över besöket.

Detta att kyrkan inte försitter ett tillfälle att hyckla är väl inte så förvånande och kan vara en god anledning att välja borgerlig begravning. Men det är ju en smaksak. Många tycker att själva guden och hyckleriet hör begravningen till. Själv valde jag ju en borgerlig begravning till Mannen. Med inslag av det han trodde på. Men rätt så trogen svenska kyrkans ritualer. Det blev en tillställning som även utövande kristna gillade. Och som vi sa, när icketroende tvingas låtsas be böner och lalla med i psalmer på kristna begravningar så är det väl inte mer än rätt att en och annan folkpartist får texten till Internationalen stucken i handen på en borgerlig begravning.

Annars jag har nu kommit till en punkt när jag nästan föredrog de gamla hederliga bohuslänska och dalsländska begravningarna. Med det opersonliga prästmässandet i välfylld kyrka, med tårta efteråt till alla som ansåg sig ha anledning. Ingen sa att någon inte hörde dit och ingen tyckte att bristen på personlighet gjorde att man inte vördade och mindes och sörjde nog.

För idag känns det som om Hollywood-filmen har tittat in även i den svenska begravningsritualen. När fler och fler ända upp i övervuxen ålder har sett fler begravningar just på film än i verkligheten blir även dessa trendkänsliga. Uppförstorade porträtt av den döde vid kistan och gärna ett bildspel bakom, var god häng för altartavlan med filmduk och släpp in Springsteen! Tillfällena till stillsam begrundan och egna minnen av den avlidne riskerar bli få bland flimriga bilder och ljudcollage.

Jo, jag har varit på välarrangerade sådana tillställningar, när t ex en gammal minister har avlidit och det har funnits ett professionellt maskineri bakom arrangemanget. Men jag har också sett sånt som har varit så valhänt och tillkonstrat att jag nostalgiskt erinrat mig min exsvärfars karga norrbottniska avskedshögtid där inte en stavelse sades, inte en rörelse gjordes utanför liturgin. Det enda anmärkningsvärda som hände var att kusinerna från Västerbotten la hela brödbullar på tallrikarna och åt med kniv och gaffel för att få upp all extra såsen de tagit till sig.

Men det blir allt striktare, om man ska vara trendriktig, vilka som får vara med. Inget datum, ingen plats i annonsen. Inga kusiner från Bastuträsk. Bara inbjudna gäster. Närmast anhörigas vänner, i extremfall inte ens den dödes, gourmétlunch för få utvalda efteråt. Brev till Magdalena med klagomål om det dyker upp människor som anser sig vara barndomsvänner till den avlidne åldringen och vill delta. Det där är nog inte Hollywood, det är mer det individualiserade uppkomlings-Sverige. Det är…det är faktiskt Solsidan helt utan humor.

Och i den allmänna förvirringen över hur man ska få det hela så särskilt och personligt som möjligt tycks även wakeliknande ceremonier börja glida in mellan dödsfall och begravning. Alltså något mer än att de närmaste anhöriga ges möjlighet att ta ett farväl på sjukhus eller bårhus när personalen ”gjort iordning”.  Mer arrangerat. Bestämt klockslag, alla barnbarn på plats samtidigt.

Jodå, så gör man i många andra kulturer. Även i Sverige. Jag berättade om de irländska dödsfallen i julas. Men där är waken en öppen ritual. Vem som helst som tycker sig ha anledning hedrar den döde och familjen med ett besök. Går förbi kistan, skakar hand med anhöriga, går ut, väldigt lite party, i så fall i vänners sällskap på en pub senare.

Skulle inte funka i Sverige. Här måste det vara personligt och privat, inga pinsamheter. Växer vanan kommer snart inbjudningskorten. Här gäller det dock att sätta upp varningens finger.  Tillställningar med den döde närvarande till beskådande har sina begränsningar i tiden. Det som har dött förändras rätt snabbt även om det förvaras kallt. En gammal kollega, gift med amerikan, berättade om helkonserverade makeovrade Vietnamsoldater hon varit och beskådat i sina madrasserade kistor.

Hur den här svenska begravningsförvirringen uppstod vet jag inte säkert. Påståendena om att döden inte har något utrymme i det moderna samhället är konstiga. Folk har ju dött hela tiden. Men under välfärdssamhällets uppbyggnad hamnade döden väl mer på avstånd, på sjukhus. Förmodligen började redan då skarorna som mötte upp till begravningarna minska. Barn skulle inte gå på begravningar, tonåringar skulle slippa och sen var det lätt att slippa sig vidare. Sen kallade den nya besparingsideologin, med hemsjukvård till alla som devis, döden tillbaka till hemmet igen. Kring dödsbäddarna satt folk som hade sluppit begravningar fast halva livet och mer gått. Medan individualiseringen ökat och Hollywood gjort sig påmint ända in i vardagsrummet. Typ.

Ja jag vet inte. Men en sak vet jag, och det är att varken döden eller sorgen har förändrats särskilt mycket. De är sig lika. Hur mycket man än konstrar till begravningarna och hur lite man än niger vid kistan.

Annonser

24 svar to “Begravning goes Hollywood? (Eller ett inlägg som inte kommer att gillas av alla.)”

  1. Lae Says:

    Det här hade jag inte kunnat säga bättre själv!

  2. Ullah Says:

    Jag älskar ditt sätt att berätta om din mamma! Jag prövade den där lidandeminen under läsningen och kände att den nog är min också, vid lämpliga tillfällen.

    Sminkade och fixade lik och sådant får mig att tänka på Six feet under.

    Jag tror att jag har varit på fem begravningar.

  3. ab Says:

    Förlåt, men jag blev opassande munter här:
    ”Går förbi kistan, skakar hand, går ut,”
    Såg för mig hur alla allvarligt skakar hand med den avlidne!

    Annars håller jag nog på att begravningar etc ska vara offentliga som de alltid varit. En gång i tiden hade man t o m offentlig brudvisning, det är man förstås glad att folk slipper. Bruden kläddes upp och ställdes i salen och sedan fick vem som helst komma in och titta och tycka. Huga!

    Även efter vigseln förekom offentlig ledsagning till brudbädden. Än idag finns liknande i muslimska länder, med en kvinnlig släkting till bruden gömd under sängen. För viskade goda råd, kan tänkas.

  4. ullisar Says:

    Jag har varit på en begravning där min sorg i på ett ögonblick förbyttes i förvåning och till slut ilska. Han gav sig inte prästen, malde på om hur det – bokstavligen – går åt helvete för den som inte tror rätt. Oj som jag blängde. Och jag tog INTE prästen i hand efteråt, sådär som man ”ska” göra. Men så lugnade jag mig. Efteråt alltså. Mannen som låg i kistan var inte så värst troende (tror jag) men hans fru var det. Och det var ju faktiskt hon som hade det värst.

  5. Annaa Mattsson Says:

    lae; tackar för det!

    Ullah; jag ändrade dock lite sedan, läppar är väl inte sammanbitna utan hopknipta. Det blir nog samma min du gör ändå!

    Annika; Hi hi, det är bäst jag fyller i ett par ord där. Skakar hand med lik gör man inte ens på Irland!

    Ja, jag håller på de offentliga begravningarna. Det är så otroligt fånigt att barn och barnbarn ska avgöra vem som var tillräckligt nära vän med den avlidne för att passera nålsögat till begravning.

    Ullisar; oj, förekommer sånt fortfarande. Det lät ju ungefär som min mormors begravning 1975. Det finns uppenbarligen djupa rötter i det där, att man i samband med begravningar ska passa på att skrämmas lite för att fånga själar. Fräckt av prästerskapet!

  6. Lotta K Says:

    Min morfar var medlem i Odd Fellows, och jag skulle tro att det är en sån grupp du minns. Vid hans begravning stod bröderna i ring runt kistan och sa något om att vår krets är bruten. De kan ha hållit varandra om axlarna också. De hade små kvistar i kavajslagen, men viftade ej med dem.

    Jag har varit på en irländsk wake här i Kalifornien, och det tillgick så att det först var katolsk Memorial Service. I kyrkan, men utan närvarande kista. Sedan ett cocktailparty med mycket mat och dryck. Jag/vi var bjudna av vår kollega, vars bror, drygt 40, hade dött i cancer. Jag hade aldrig träffat brodern. Det var mycket folk, flera hundra, och jag tror att de på allvar tyckte att ju fler, desto bättre. (Jag jobbar vid ett katolskt universitet så kyrkan finns på campus, och själva kalaset skedde i anslutning.) Flera av familjemedlemmarna talade under minnesgudtjänsten, även barn och tonåringar. Det är viktigt att visa och dela sorgen, men för mig är det svårt att förstå hur de kan vara så samlade och vältaliga.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; hoppas systersönerna är beredda på att det kommer att gå till så vid deras fars begravning. Det var inte Odd Fellows på min kusins begravning utan någon annan orden, men jag gissar att ritualerna är liknande.

    Intressant med den varianten. Jag har pumpat dottern ganska ordentligt på hur det går till i hennes rätt så lantliga del av Irland. Wake är egentligen ingen wake i gammaldags bemärkelse eftersom det inte sker något festande runt kistan. Det är öppet hus antingen i hemmet eller på ett funeral home, besökarna stannar inte kvar någon längre stund utan tar bara ett snabbt farväl vid den öppna kistan och beklagar sorgen. Därefter tas kistan till kyrkan där det hålls en kort mässa för de allra närmaste. I en annan irländsk småstad jag var noterade jag att hela det närmsta begravningssällskapet, åtminstone männen, efter mässan gick på en bar och det bjöds drinkar. Några tal och sånt hölls inte, det var ju en offentlig bar, t o m med underhållning.

    Begravningen i kyrkan sker dagen efter. Med mycket folk. Ju fler dess bättre. Men mottagningarna efteråt är uppenbarligen för slutna sällskap. Dottern säger sig aldrig ha varit på någon trots att hon bevistat ett stort antal begravningar och wakes.

    Det låter helt enkelt som om man förvaltat de gamla traditionerna lite olika i det moderna Irland och bland irländare i förskingringen i USA!

    I Dublin förekommer att den offentliga waken är helt slopad, bara de närmaste kommer till funeral home och åker med kistan till kyrkan. Personligen tycker jag det är lite klumpigt det där med två varv till kyrkan för de närmaste, men det hänger i.

    Blir förstås lite nyfiken på varför inte kistan var med. Var den möjligtvis skickad till Irland eller så?

  8. Lotta K Says:

    Bra fråga, vet ej. Och jag blir ju orolig att jag minns fel, men jag tror jag skulle kommit ihåg kistan. Vet att det var begravning för de närmaste dagen efter eller så, och då antagligen i en annan kyrka. Så nej, den skickades inte till Irland. Även om Mike, min kollega, är rätt så irländsk av sig jämfört med andra amerikaner som kallar sig irländare. Morföräldrarna var immigranter och han var mycket med dem som barn. Han är filmare, och har gjort en sentimental men bra film om sin familj. I en sekvens har han klippt ihop familjen på båda sidorna havet sjungandes samma gamla sång. Det är bra. Inte ett öga torrt!

  9. -loa Says:

    Du ska veta att JAG gillar texten alldeles mycket! Instämmer helt i laes komm.

  10. cruella Says:

    Det här var en väldigt intressant betraktelse!

  11. Jonas Andersson Says:

    Tack för tipset Annaa! Jag har pratat med Marianne, pappas sambo och vi är överens om att vi inte vill ha några ordensritualer på begravningen vi kommer att tala om detta för hans ”ordens bröder”. Det kommer att bli en borgerlig begravning i Blå salen den 18 februari. Lennart Johansson kommer att ”hålla i den” vet inte vad det kallas. Lite lustigt att han blir begravd av en sosse… fast Sofia sa att innerst inne är farfar en socialdemokrat..

  12. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; ett tillfälle att ställa till stor fest till sin brors ära helt enkelt, låter väl inte så dumt. På Irland sker ju allting väldigt snabbt, i julas var det ju så att man snarare passade på att ha begravningar under julhelgen än väntade till efter. Död på julafton, wake och kyrkfärd på juldagen, begravning annandagen.

    -loa; tack för den!

    Cruella; tackar för den med

    Jonas; ja, det är nog bra att gjort upp i förväg, på kusinens begravning var ju en del av de närmaste helt oförberedda och tog nog lite illa vid sig, det var en ganska liten skara samlad i en modern kyrka av det lilla slaget och den där ceremonin kom så att säga att utgöra ett väldigt stort inslag i begravningen.

    Kul med Lennart som officiant (så heter det). Jag håller nog med Sofia!

  13. Monika Says:

    Brudvisning lever väl till viss del kvar i den förtjusande seden att ‘ropa ut brudparet’. Är det bara något vi gör på landet? Jag menar alltså att folk kan komma till stället där bröllopsfesten pågår och ställa sig och hojta utanför, och då ska brudparet gå ut och hälsa.

  14. Annaa Mattsson Says:

    Monika; tror inte jag varit med om det, däremot har jag varit med om studentutrop, alltså nykläckta studenter som ropats ut på balkong eller trappa av grannbarn. Men det är länge sedan, på den tiden det togs studenten på riktigt.

  15. Tricky Says:

    Den första begravning jag gick på var min pappas. Jag var i chock, hans död var helt oväntad och jag önskar att jag haft nån slags tradition eller ritual att hålla fast i, jag tror det hade hjälpt mig. Nu har jag gått på fler, absolut inget av det du beskriver utan bara väldigt traditionellt och jag tycker ritualen i sig tröstar, det blir en del av livet. Defileringen kring kistan visste jag inte ens om på pappas begravning, jag bara följde efter och la min ros på hans kista. Sen satt jag i bänken och såg andra stanna upp, en del niga eller bocka, många som stannade upp och sa några ord till avsked. Då blev jag än mer förtvivlad för jag hade ju inte sagt något till pappa där.

  16. Annaa Mattsson Says:

    Tricky; just det, där fäste du det i ord, ritualen i sig tröstar. Att både vara i djup sorg, kanske som du fortfarande i chock, ovan vid hela situationen och dessutom ha som ambition att göra något personligt av alltsammans, det kan nog bli ännu mer för mycket.

    Jag greps av en stunds panik på min mans begravning. Alltsammans var över, det som kallas för utgångsmusiken spelade och jag visste plötsligt inte vad som var meningen, skulle man sitta kvar eller börja gå, jag visste ju så mycket som att jag skulle gå först. Kollade åt entreprenörens håll, men han gav ingen ledtråd, trodde väl att jag var lika stensäker på allt som jag gav sken av. Sen tänkte jag, skit samma, det är jag som är änkan med tre små barn, jag gör som jag vill, går jag för tidigt så fattar alla att det är för att jag vill komma härifrån med barnen.

  17. Bloggblad Says:

    Du tar upp ämnen som engagerar! Jag håller med om det mesta, ja kanske alltihop. Jag har också bekanta som i 50-årsåldern aldrig varit på en begravning ”det känns så svårt” – men det är ännu svårare att inte få ta farväl och sätta punkt. Helst med fika, några skratt och glada minnen (utgår förmodligen om det är tragiska fall med barn etc) men efter tung sorg mår kroppen bra av att faktiskt få skratta lite.

    Jag har (”har haft” är det nog nu) så gammal släkt att jag varit på oräkneliga begravningar, men bara en (kollegial) där vi fått gå hem direkt efter, det var verkligen tungt, att inte få prata lite om denna kära kollega och fika lite.

    Du glömde en sak som ”folk” inte har lärt sig genom filmbegravningar: På film sjunger alla med i psalmerna. På de allra flesta jag varit på är det prästen kantorn och jag som sjunger… (utom i min kyrkliga släkt då förstås).

    Jag gillar inte momentet när man ska gå fram med ansiktet mot församlingen och ta adjö – på en tysk begravning jag var på, stod man vid fotänden och kunde gråta eller småprata utan att vara betittad. Det var bra.

    Jag har aldrig varit med – som Ullis – om nåt så pinsamt som att prästen försöker missionera, däremot har jag hört många fejkade tal om ”Ann-Britts goda köttbullar” och trams som prästen hört i andra hand. Då är det bättre att de svamlar lite allmänt om liv och död än låtsaskänner den döde.

    På fredag ska jag sjunga med kören på begravning, det var svårt redan när vi övade i tisdags, vi grät omväxlande allihop…

    Jag tror nog att alla de där som är livrädda för begravningar, har det väldigt jobbigt med sina känslor… det är bättre att släppa ut dem på en begravning med ljus, blommor och musik. Det brukar vara så vackert.

  18. Bloggblad Says:

    Märkligt förresten att jag läser om flera här som inte känt till ”hur man gör” – man får ju göra hur man vill, men prästen (om det är kyrkligt) brukar ha samtal med familjen före – och begr.byrårepresentanten brukar alltid visa med tecken – eller prästen.

    Ibland är det skönt med regler, men man får bestämma det mesta av ritualen själv även i kyrkan.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; men håller du, angående det sista, inte med om att ritualen i sig kan vara en trygghet? När den nu ändå finns där. Jag vet att officianten på Mannens begravning, som aldrig varit det förr, tyckte det var utmärkt att ha min vän prästen och entreprenören och deras erfarenhet till hjälp för att få klart för sig ”ramverket” kring en vanlig begravning. Glädjen med att han och jag tillsammans skulle sitta och göra upp ett program helt ur eget huvud förstår jag inte. När det som sagt finns mallar att gå efter. Det är ju vad man fyller mallarna med som är det viktiga. Att det inte blev Blott en dag ett ögonblick i sänder utan Calle Schewens vals.

    Jag tror att vi även i vårt sekulariserade samhälle har en gammal nedärvd respekt för kyrkan. Vad man får och inte får. Det var minsann inte bara modern som hade sin begravningsmin. Det var ju inte så länge sedan man inte fick applådera i kyrkan, åtminstone inte i Bohuslän. I den lilla irländska hålan applåderade man t o m den gästande hjälpprästen efter juldagsmässan!

    ”Folk” har glömt sina psalmer. Och sjunger inte en så sjunger ingen. Jag tyckte det var tråkigt på min mammas begravning att det var så lite folk att det inte blev den unsiona sång hon önskat när hon valde psalmer. Det var så kul på hennes sista gamla väninnas begravning, det var inte jättemycket folk men halva släkten var körsångare och det fungerar ju så fiffigt att står man mellan några som sjunger ut ordentligt och dessutom ”rätt” så vågar man själv sjunga också. Samma var det förstås med Internationalen på Mannens begravning, där var säkert minst 50 för vilka den var väl inövad sedan många år och då sjöng alla andra också. Lät som en mäktig kör! (Nu var det ju 150 personer också.)

    Håller verkligen med om att den där mottagningen efteråt har sitt värde. Det är fint när skratten börjar klinga och barnen börjar leka.

    På kollegans begravning för antal år sedan hade ett gäng arbetskamrater bestämt sig för att det var helt fel att gå med på mottagningen efteråt, trots att det stått i annonsen att alla var välkomna. Det fanns gott om både mat, dryck (den jäkla gamla alkisen skrattade gott i sin himmel åt att vi bara fick ramlösa till räkorna!) och plats och sambon stod på kyrktrappan och inbjöd alla en extra gång, även om de inte anmält sig. Ändå dröp det där gänget iväg och tyckte att vi andra gjorde fel som gick med. Gjorde oss märkvärdiga! Så kan det också vara…

  20. Bloggblad Says:

    Jodå, visst är det skönt med ritualer, det är jag den första att skriva under på. Men jag tycker att folk har FÖR mycket respekt och nästan bryter ihop om de inte vet om man ska stå eller sitta, såna bagateller spelar inte så stor roll.

    Den kollegan och vännen som körde ihjäl sig före jul för ett år sen, fick vi vare sig skriva minnesord om, än mindre vara med på begravningen av. Hennes man var sjuk själv och ”orkade” inte ens skriva en dödsannons, han ”hade så mycket på jobbet”. Sen dog han själv ett halvår efter… usch så tragiskt. Prästen (på landet samarbetar skolan och kyrkan fortfarande) och skolledningen ordnade en minnesstund i kyrkan, så vi fick gråta ut och sen äta tårta efteråt.

    Jag har bara vid ett enda tillfälle sett ett foto vid kistan, och faktiskt tyckte jag om det, även om jag inte är så lättflirtad med filmnymodigheter. I stället för att tänka på hur den unga trevliga pappan såg ut när han hade hängt sig (jag tror att fler än jag tänkte så) såg vi en leende ung man.

    Jag tycker att det är trist det där att ”folk” glömmer psalmer, för åtminstone här på vischan är det mest kyrkliga begravningar och då vill de gärna ha de gamla kända. Tyvärr, säger jag, som vet att det finns så många nya fina som säger mer än Blott en dag.

    Vi ska sjunga en ny på körkompisens begravning, på fikat efteråt, en så vacker och modern psalm som inte är påträngande för den som inte tror på Gud.

  21. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; tänker varje gång att de är smart skrivna de nya psalmerna, så att folk kan sjunga med fast man aldrig hört dem förr. Men det funkar ju uppenbarligen inte riktigt så, man sjunger inte nya när man knappt törs staka sig fram i de gamla.

    Men det här med rädslan för att göra fel på begravningar och annat som hör kyrkan till handlar väl inte bara om ovanan vid hela situationen utan är väl också till mycket stor del kyrkans eget fel som har lyckats skrämmas så effektivt.

  22. Monika Says:

    Jag har varit på ett par begravningar där prästen har varit lite personlig, men utan att försöka låtsas känna den avlidne, genom att säga något i stil med ”Ni har berättat för mig att X tyckte mycket om” osv, och så använt det som utgångspunkt för någon lagom tänkvärd betraktelse. Funkar rätt så bra faktiskt.

  23. Annaa Mattsson Says:

    Monika; jäpp, det funkar. Och kräver ju faktiskt väldigt lite ansträngning. Pratade med en präst om det där en gång, hon trodde att de som låtsades känna den avlidne gjorde så för att ”skapa en större närhet”. Medan hon själv tyckte att ärligheten var en viktig princip. På just den begravningen hade hon hållit en alldeles utmärkt och personlig betrakelse som inleddes med ”Jag kände ju inte C, hade aldrig förmånen att träffa henne och det är jag faktiskt ledsen för efter allt jag nu läst och hört berättas om henne. ”

  24. Ullah Says:

    Så gjorde också prästen på en släktings begravning i somras. Alltså berättade att h*n (tänk att jag glömt om det var en man eller kvinna!) inte kände den hädangångna, utan att hon fått saker berättade för sig av dennas nära vänner. Det kändes helt OK.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: