Det kollektiva skrattet

Det här skulle jag nästan kunnat skriva själv:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article8426281.ab

Zandra Lundbergs diss av Solsidan i Aftonbladet. Men till skillnad från Zandra skrattade jag inte ens fram till första reklampausen. Och är därmed en av dem som inte ens

”… skrattar för att det typ gjorts en extra klausul i grundlagen som säger att svenska folket SKA skratta mellan 20.00 och 20.30 på söndagar. Vid det här laget har ”Solsidan” hyllats och hajpats så mycket att det är spöstraff på att INTE skratta. När Ove gör entré i löpspåret ska man FANIMEJ garva så hjärtinfarkten är nära – annars är man bara en dum jävel som inte fattar något, speciellt inte IGENKÄNNINGSHUMOR.” Skriver alltså Zandra.

Rutan har också skrivit att hon inte skrattade, så det så. Och någon annan Aftonbladetskribent hade flera kloka invändningar som bland annat handlade om det Zandra tar upp i sin krönika, nämligen att både situationer, relationer och personer flera gånger på de där 23 minuterna saknar trovärdighet – och därför faktiskt inte fungerar som igenkänningshumor. Ändå gav den skribenten avsnittet hög bedömningspoäng. Mystiskt. Men är väl ett utslag av det som citeras ovan.

Minns plötsligt en Hagge Geigert-revy i Uddevalla. Sent 70-tal, den forne lokale revykungen satte numera upp sina bejublade revyer på större scen i Göteborg men gästade med sin ensemble födelsestadens teater ett par kvällar. Jag var där med en kollega, och vi märkte båda snabbt av den uppskruvade flamsiga stämningen i salongen. En del av publiken hade bussats dit från andra orter och hade väl förat lite mellan sätena.

Så släcktes belysningen i salongen, musiken spelade upp, ridån gick upp, eller snarare isär och själva revymästaren kom in på scenen, mottagen inte bara av applåder utan rungande skrattsalvor. Innan någon hade sagt ett ord skrek större delen av publiken av skratt. Så fortsatte det och kollegan mådde mer och mer dåligt eftersom nivån på skämten var under alla nivåer han väntat sig. Jag hade ju bevars varit på ett par ännu lokalare revyer.

Men jag tror vi gled iväg i pausen, ingen av oss var som tur var tvungen att skriva om eländet. Jag hade nog för övrigt redan fått mitt yrkesförbud för just revyskrivande. Hade ställt till det något nyår innan genom att ge den lokala revyn den recension den förtjänade. Revymästaren tillika en högre kommunal tjänsteman klagade hos ledningen, gratisannonser sattes in där min enda positiva rad i recensionen drogs upp i fetstil: ”Publiken skrattade högt och mycket så förmodligen var revyn riktig rolig…”

Solsidan? Ska jag ge en chans till. Jag tyckte ju som sagt att första avsnittet första säsongen var genialt. Men jag har en känsla av att jag slipper sedan.

Zandra har naturligtvis fått ilskna kommentarer för sin krönika. Typiskt att ett fruntimmer inte har humor och sånt. Japp. Typiskt.

Annonser

15 svar to “Det kollektiva skrattet”

  1. Ullah Says:

    Jag fattar inte vad det handlar om, har inte sett något av det där och vet ingenting. Kände mig tvingad att leta på svtplay men där fanns inget så jag fick googla mig fram till tv4. Nu det svåra dilemmat om jag skall titta eller inte.

  2. -loa Says:

    Även jag råkade ut för revykungens vrede sedan jag dissat en av hans revyer i början av 1960-talet. Jag blev det året inte inbjuden till efterfesten med revyensemblen, det var mitt straff. Huruvida tidningen bestraffades minns jag inte.
    Du har rätt – det lokala revypelarhelgonets kvaliteter fick absolut inte ifrågasättas.
    En rättelse: Hagge var Dalslänning av börd, gud ske pris tyckte många Uddevallabor då det begav sig…
    Om Solsidan vet jag inget. Har aldrig sett och kommer nog aldrig se ett avsnitt.

  3. frktjatlund Says:

    Jag skrattade flera gånger: När Mickan blev 3 år och fick ett utbrott i sängen och när Ove sabbade det planerade frieriet, till exempel. Men det mesta var ganska förutsägbart, om man säger.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; du kan ju göra ett försök på nästa avsnitt, söndag kväll.

    -loa; just det så var det förstås, men han bodde i alla fall en längre tid i Uddevalla. Min far hyste en djup aversion med HG som han kallade för Gneigert, utan förnamn. Samma dag som min far dött var Gneigert i staden och jag hade en intervju med honom inbokad. Jag var visserligen på jobbet men jag överlämnade intervjun till kollega, tyckte inte jag kunde göra min far just det.

    Tjatis; när jag slutat skratta har jag så svårt att börja igen.

  5. cruella Says:

    Jag blev besviken på första avsnittet – typiskt att man kramat ur konceptet och fortsätter på rutin genom att skruva det lite extra.

    Säsong ett hade ju en tydlig början och en utveckling, men det är svårt att se det det här. Och enligt herr Herngren är det inte det minsta meningen heller.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ungefär så ja. Något som jag bara sett en skribent beröra, honom jag nämnde ovan, är att det totalt saknas ömhet mellan själva huvudpersonerna. Inte ens under frieriet skymtar det fram. Varför ska de här personerna leva tillsammans? Om det är en igenkänningsfaktor att ett par som precis ska gifta sig inte längre verkar ha några större känslor för varandra, så tycker jag det är rätt sorgligt. Temat är ju uttjatat men det kan funka när det handlar om äldre par där man anar en gammal djup kärlek bakom gnatet.

  7. Ullah Says:

    Jag har sett avsnitt 1 på nätet nu, och det var ganska harmlöst. Men jag retar ihjäl mig på det där med frieri à la amerikansk film. Gör folk så nuförtiden? Har man ”alltid” gjort så?

  8. cruella Says:

    Ullah, i den miljö som avporträtteras gör man allting helt over the top i statusjaktens namn – det är det som är själva det roliga att häckla! Jag rekommenderar säsong 1 för att få en känsla för meningen i Solsidanprojektet, annars blir det möjligen ännu plattare än jag tyckte det var…

  9. Noemi Says:

    Har inte sett den faktiskt med sett första säsongen på dvd….hyfsat billigt…Kanske ska testa och se den.

    Visst blir en del saker hypade! Tror man ska ta ner förväntningarna. Som sagt, det är få komediserier som görs i Sverige…det kanske bidrar till hypen.

  10. Ullah Says:

    Äsch, jag föredrar Wodehouse.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Alla; hypen och att det gör ont att suga på en god karamell alltför länge tror jag knäcker de flesta bra programidéer.

  12. Lotten Says:

    Jag har inte sett ett enda avsnitt av serien och är redan döless på den. Den snackas om på jobbet, i tidningar och överallt. En på jobbet gav sig in i en lååång beskrivning av alla bra scener. Och är det något som är värre än humorserier som man inte fattar det roliga i så är det de som ger sig till att återberätta humorserier som man inte fattar det roliga i!
    Jag blev inte ett dugg lockad av hans beskrivning som gavs med ett saligt leende och en massa småfniss från honom själv.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; ja, det är väl det värsta av allt. Läste just en intervju med ”Mickan” där hon berättar att det kommer fram folk på stan och rabblar repliker som hon själv inte fäst i minnet. Och då hade inte ens den här säsongen startat.

  14. Ullah Says:

    Så denna serie har alltså pågått i en säsong tidigare utan att jag märkt något? Lite småkul, men inget sensationellt! Det där du berättar om ”Mickan” hörde jag Stephen Fry också berätta om i en intervju. Folk kommer fram och spelar upp sketcher han totalt glömt bort. Utan vidare jämförelser, förstås.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; det är förmodligen ett vanligt fenomen. Folk som kommer nära en kändis och inte vet vad de ska säga men inte har vett att hålla tyst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: