Med restsörja i matlådan

Jippi, det stod mat på bordet innan sju ikväll! Utan att vi ens avgivit några löften o att börja nytt bättre matliv.

Men egentligen är det förstås Mellans förtjänst. Hem hungrig efter lång dag i skolan. Råkade finnas viss mat hemma, hon kom ihåg att ringa från tuben och fråga om det behövdes något mer, jag var hemma. Sånt som folk gör varje dag. Inte vi.

Fast Mellan är duktigare än jag. Skulle bara falla mig in så lite att laga mat åt mig själv. Mellan gör det, steker saker om det finns. Äter nudlar om det inget annat finns eller hon har bråttom. Hon fixar alltid någon mat när hon kommer hem, när det än blir. Halv åtta efter efterefterfesten t ex. På morgonen alltså. Tycker jag är lite udda. 

Däremot är det aldrig någon som lagat sig en portion nudlar i stället för den mat som stått på bordet. Eller värmt en portion pommes frites eller rensat och ratat i sovlet eller bara hällt ketchup på pastan. Sånt som ”barn” gör.

Det beror på att de som regel gillat den mat som bjudits. Det vore dumt av mig att laga annat när det är just vi som ska äta. Under en period ägnade jag ju mig en hel del åt att laga två olika saker, en vegis till Mellan och något annat åt resten. Sen slutade jag med det, Pojken och jag åt vegismat också, för det mesta. Sen slutade Mellan vara vegis, det är särskilt bra i år när det bara är vi två, mycket bacon, mycket salami.

Jag kan inte minnas att vi gjorde något speciellt för att det skulle bli så där. Kanske var de så uttjatade på hemkokta frikadellerna, mosade rotfrukterna och potatisen de föddes upp på att de slukade allt de sedan fick. Och för Mellans del avkok för sin krånglia mage. Gröt på rismjöl och vatten varvat med morotssoppa, det var inga höjdare.  Eller så hade vi väl så lite mat hemma att de var glada när de fick något, hade från småbarnsben inga illusioner om att det skulle finnas något annat. Ändå höll vi aldrig på med sånt där att alla skulle smaka på allt. Det gick ju inte när man hade en rejäl allergiker och en småallergiker.

Åt vid bord gjorde vi också, jämt. Alla de viktiga första åren. Det var när den regeln bröts med fredagschipsen framför tv:n som sofforna började gå åt helvete och sedan bara har fortsatt. 

Angående att jag undrar över alla de föräldrar som klagar ända in i barnens vuxenålder att de fortsätter med just barnfasonerna.

Undrar gör jag över vem som satte ketchupflaskan bredvid pastan på bordet första gången. Hos oss var det ju enkelt, för vi hade ingen ketchup. ”Det är inget som förekommer hemma hos oss”, sa Äldsta till barnläkaren när hon var så där fyra. Hon kunde ju sagt det lite mindre stöddigt men det var sant. Mannen åt det inte, jag åt det absolut inte, så varför skulle vi köpa hem bara för vi fick barn? Däremot blev vi hembjudna på middagar till barnfamilj som bara lagat pasta till barnen. Inget till, bara ketchup. Accepterade förstås inte mina barn, framförallt inte när de såg den delikata såsen som var tänkt för de vuxna. Värdinnan var klart irriterad, barn som krävde riktig mat, vad var nu detta! Hennes barn var ju de normala, de som petade i sju makaroner. 

Nu har jag förstått att många barnfamiljer också lever under bearnaisegisslet. En mesig sötaktig gegga köpt på flaska.  Är det helt enkelt så att många barn vänjer sig vid att mat ska vara lite söt och därför ända upp i tonår har svårt att uppskatta andra smaker?

Det närmaste vi kom ketchup var något som Mannen lagade och som gick under namnet kossi-sås och som åts till pasta när jag inte var hemma. Tomatpuré, soja, buljongtärning och lite av varje. Den slutade sedan, med honom. Jag försökte efterskapa men ingen var intresserad.

Gnocci åt vi ikväll. Naturell för det finns inte längre någon annan att få tag på. Och jag glömde mig och använde lika mycket tomater och grädde som till dubbla mängden gnoccisar. Så det blev mer sörjigt än gratängigt. Men smaken var bra, jag fick beröm för mängden vitlök. Och Mellan får restsörja i matlåda imorgon. Jäklar vad duktiga vi var!

Annonser

18 svar to “Med restsörja i matlådan”

  1. Evis Says:

    Vännen C var även i trettioårsåldern så där som Molly var – sa, även hos andra, med ett tonfall övermåttan stolt över att tillhöra en lite finare sort: ”Nej, man får inte ha ketchup på maten (ovanpå såsen alltså, om an tycker om lite mer söt tomatsmak) och ”neej, margarin/smör på brödet behöver man ju inte, man har ju ost”. Jag höll förstås inte med eftersom jag gärna har ketchup som smaktillsats i vissa rätter (dock ej på korv, där vill jag ha senap) och inte äter os och därför om det inte finns _något_ annat pålägg gärna vill ha lite matfett på brödet i alla fall.

    Vi gör normalt sett inte annan mat till Maja (eller någon annan), men jag har just nu börjat laga mycket vegetarisk indisk mat igen och detta i kombination med att hon är ett försiktigt barn som har svårt för nya, väldigt annorlunda smaker gör att det emellanåt blir pasta och korv för unga fröken när vi andra äter mysko grytor. Alternativet hade varit att jag inte fick äta indiskt hemma och det tycker jag hade varit synd.

  2. cruella Says:

    Ganska hög igenkänning på det här. Jag vet inte varför maten och ätandet blir så laddat i vissa familjer. Jag vet heller inte hur just jag, som kan röra till det mesta om jag får chansen, har lyckats undvika det där matkriget om det nu beror på familjesociala orsaker i brist på bättre uttryck. Jag läste något om hur olika man kan uppleva smaker, hur ungefär en fjärdedel av oss är ”supersmakare” och därför både kan njuta ordentligt OCH upplevas som petiga av oss andra labradorer som gluffar vad som helst;-)

    Många barn i min närhet har varit väldigt liberala fram till fyra-femårsåldern, sedan har petandet slagit till. Plötsligt funkar inte bönor, inte starkt kryddat, inte fisk, inte helt kött, knappt kyckling. The horror, jag vet inte vad jag skulle ha gjort.

    Under förskoletiden lagades en hel del malda köttprodukter med tomat i vårt hem. Korvgryta. Köpeköttbullar i hemlagad tomatsås. Köttfärssås. Den äldste är en sparsmakad typ, har aldrig gillat ketcup utom möjligen på utflyktsvarmkorven, har vidare ratat ost, ägg och svamp i de flesta former från det han kunnat stoppa i sig mat. Jag har aldrig lagat specialmat för det – jo, jag har undvikit att strössla svamp på hans pizzabit och inte heller har jag fyllt just hans kycklingfilé eller korvsnutt i ugnen med ost. Men det är ju lätt gjort.

    Fuskbea äter jag gärna själv på pizza, detta helgerån, men därifrån till att ständigt ha en plasttub på lut är steget lite för långt. Det bottnar i någon blandning av matmoral och snålhet. (Jag fick häromdagen på tafsen av 15-åringen som saknade en rejäl påläggsbuffé med leverpastej ”för vi har ju saltgurka!”, riktig köttig salami och goda ostar. Lite snål där också.)

  3. Annaa Mattsson Says:

    Evis: MYSKO-GRYTOR?????????

  4. Evis Says:

    Nej, inga Myskogrytor – jag skrev ju vegetariska! 🙂

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; he he… Det kunde ju också vara grytor, även vegetariska, som lagades just för den fyrbente men som ratades och fick ätas upp av övriga familjen.

    Jag hoppas inte Molly satt hemma vid andras matbord och hade samma tonfall, men jag garanterar inget! Däremot stötte man ju på barn som lärt sig hemma att deras sätt att servera, tillreda och blanda var det enda. Även vuxna. Minns själv när jag som 4-5-åring skulle vara hemma hos en släktfamilj ett par dagar och första dagen fick maten hopmosad, för så åt ju sonen i huset, minns ett berg av brun sörja som inte gick att svälja. Beklagade mig för modern på kvällen och hon sa väl till att jag inte ville ha maten mosad för nästa dag sattes med en smäll en tallrik framför mig med världens största oskalade potatis mitt på. ”Var det så du ville ha det!”

    Vi anpassade ju under flera år matlagningen till Mollys allergier, det var nog så kossi-såsen uppstod, men det förekom ju förstås också att hon fick egen mat för vi ville ju inte helt avstå från t ex grädde.

    Cruella; nej, jag har heller inte riktigt förstått hur krigen uppstår. Men sett konstigheter hemma hos andra. Ärtkrig t ex. Föräldrar som ställer till jättescener för att tvinga barn äta gröna ärtor. Som om det vore något livsviktigt. I den här familjen finns också ärtvägrare, hon har fyllt 20 och vägrar fortfarande, men jag kan inte se att det gått någon nöd på henne för det, hon åt ju allt annat.

    Ett problem som vi drogs lite med var att Äldsta inte var så förtjust i smörgås. Hon föredrog alltid riktig mat. Ett elände för en mamma som inte var så vardagsmatlagningsroad. Samtidigt visste man att hon alltid hade ätit ordentligt av skolmaten. I Göteborg var skolmaten bra, Stockholmsmaten blev stor chock och besvikelse. Mina barn som varit en fröjd för varje skolmatsal kom hem hungriga och berättade om vattnigt mos, spruckna varmkorvar, makaroniklumpar, sega potatisbullar, samma kalla sås som hälldes över alla rätter. Vegismaten i Nacka borde ha anmälts för förargelseväckande beteende.

    Jag sätter ju en ära i att inte ha något mat-svinn att tala om så det är dåligt med påläggsbufféerna här också. En ostbit och ett köttpålägg, numera bara salami sedan det blev fler och fler torra restbitar av annat.

    En aioliflaska brukar vi ha stående, äts bara till potatisklyftor, rösti och sånt.

  6. Evis Says:

    Huvet på spiken där: att man inte ska tro att det sättet man gör saker på i den egna familjen är det enda rätta. Här äts t ex fiskpinnar med makaroner och ketchup, samt stekt ägg – en klassisk Rickard-rätt.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Evis; min mamma gjorde det enkelt för sig genom att konstatera: Folk kan inte laga mat.

  8. Ullah Says:

    Jag har alltid ätit fiskpinnar tillsammans med Findus gula salladsdressing.

    Och min mamma gjorde ”köttfärssås” genom att steka köttfärs och blanda i ketchup. Så gör INTE jag.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; så länge man håller det för sig själv är det helt ok. När man börjar predika för gästande barn att detta är enda sätt för pinnarna respetive färsen är det en helt annan sak!

  10. Ullah Says:

    Helt riktigt.

  11. Jonas Andersson Says:

    Märkligt med ketchup, varken David eller Sofia äter ketchup, David kan möjligen ha det på korven när han får korv i bröd. Vi har alltid haft ketchup hemma så det beror inte på det utan dom tycker väl helt enkelt inte om det. Själv har jag bara ketchup när det ”passar” som till falukorv o makaroner etc. Jag ser det som en förolämpning när folk öser ketchup över en god köttfärsås som man lagt ner en massa tid på vilket en närstående till mig gör.

  12. Lotten Says:

    Vi har nog haft våra ”ups and downs” vad gäller maten i den här familjen, ett tag var det riktigt laddat och jobbigt. En allergiker påverkar förstås en hel del, liksom en ”matvägrare”. Men nu tycker jag det rullar bra. Eller så anpassar jag maten, vad vet jag. Barnen gillar kryddstarkt, de har blivit så illa tvungna. Till min sorg gillar de även ketchup. Det kommer från maken som gillar ketchup. Under ungdomen provade han ketchup till allt. Gränsen gick vid pannkakorna, det provade han bara en gång… På jobbet finns det några som måste ha ketchup till strömming! För mig blir det ketchup till varm korv, det hör liksom till (vana!).
    Något anpassar jag nog. Sonen har utvecklat en stark avesion (stavas det så…?) mot tomat i mat. Han sitter och petar ut alla sådana bitar konsekvent. Tar en evinnerlig tid. Så där har jag gett upp. Jag gör inte köttfärssås med tomat längre, utan steker köttfärs och gör en enkel tomatsås bredvid. Sen plockar varje person det den vill ha. Det blir olika för alla fyra.
    Vi hade en period när dottern åt dåligt och gick ner i vikt. Då hade vi principen ”smaka på allt”. Den har vi övergett nu när de faktiskt äter bra bägge två.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Jonas; Minns allt när jag serverade en tortellinin a la panna till en viss person första gången, hade ansträngt mig riktigt ordentligt, färskpasta och både grädde, smör och en skvätt vin i såsen. Och personen i fråga öser på, knappt utan att titta och sedan famlar med armen över bordet ”var är ketchupen”? och sen har mage att förvånat säga ”men jag brukar alltid ha ketchup på spaghetti!” Det stora frågan är naturligtvis varför jag flyttade ihop med och t o m gifte mig med denna person. Skilsmässan är väl den mindre frågan i sammanhanget.

    Siri och jag är fortfarande totalvägrare vad gäller ketchup. Tycker helt enkelt det totalförstör och tar all smak från hamburgare.

    För övrigt var det du som introducerade både hamburgare och cola i vår familj, närmare bestämt för Molly. Senast på annandagen när vi skulle äta ute beställe hon automatiskt en cola när vi andra hade begärt in alkohol.

    Lotten; allergier påverkar mycket, jag har ju erfarenhet av hur inte helt enkelt det är när ett fd allergiskt barn kan börja äta av det dittills förbjudna. Har man aldrig fått äta mjölkprodukter är det inte självklart att man börjar gillar varken ostgratinerat eller yogurt omedelbart. Hon hade ju öht svårt att genomföra det två dagar långa provokationstestet eftersom hon hade svårt få i sig de mängder mjölk som krävdes.

    Starkt att ni klarade hålla på principen ”smaka på allt” – de flesta hade nog gått enklaste vägen och bara givit henne favoriter. Och riskerat få ett barn som ända upp i vuxen ålder fortsätter äta bara ett fåtal rätter.

  14. Ullah Says:

    Jag har infört din parmesanröra till hamburgarna här hemma, och den gör stor succé. Till och med hos min yngste, som från att ha varit en bebis som åt allt med god aptit plötsligt inte gillade nästan något, men nu allteftersom äter mer och mer.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; kul!

  16. ullisar Says:

    Våra barn är ju fortfarande små och turligt har vi inte haft några större problem med ätandet hos oss (eller sovandet heller, dessa två magiska dilemman för småbarnsföräldrar). Lite kredd kan vi säkert ta åt oss – vi har t ex varit rätt mjukt hårda på rutiner och äter tillsammans allihop, barnen går och lägger sig ungefär samma tid samma kväll osv – men vi har nog mest haft tur som delat med oss av ”rätt” gener till våra små tjejer!

    Fråga mig igen om fem år hur lätt vi har det med maten… 😉 men just nu: dom äter samma som oss (i stort sett) och kag kände verkligen igen berättelserna om ”särskilt lagad mat till barnen”. En av mina bästa vänner t ex ställde sig och kokade korv till hennes och vårt barn. Maali tittade på den rätt tråkiga varmkorven och frågade varför hon inte fick samma mat som oss! Vilket hon förstås fick, och åt. Lite stolt blev jag då faktiskt. Vad det nu är att vara stolt över egentligen?!

  17. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; jämförelsevis är det nog något att vara stolt över!

  18. eva Rosen Says:

    Apropå ingenting kanske…När jag började i Borås på Bibliotekshögskolan frågade jag efter lingonen till strömmingen och potatismoset i skolmatsalen. ”Mattanten” tittade på mig som om jag kom från en annan planet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: