Det pågår en mobb där ute

Pojken som stal min väska var liten och spenslig, högst 12 år. Han såg inte ut att vara ”a native”. Ja, jag såg vad som hände, men fattade inte förrän det var för sent. Att den lille killen sprang fram till bagageutrymmet, ryckte en väska (min) och sprang vidare just innan bussen skulle gå.

Den unga trevliga polisen i receptionen på polisstationen i Dublin suckade uppgivet när hon tog min anmälan nästa morgon. ”Vi har problem” sa hon. ‘”Så små barn stjäl inte väskor själva. De har ingen glädje av sånt som finns i väskor. De är framskickade av vuxna, i värsta fall familjen.” Och så tillade hon nästan skuldmedvetet. ”Ligor. Från östra Europa, baltländerna. Men de är svåra att komma åt. Just för att de skickar fram barnen.”

Jag fick ersättning för allt jag förlorat. Plus självrisken som irländska bussbolaget betalade, utan prut men med en ursäkt.

Men mitt resande har fått sig en törn. Om jag inte får ha bagaget inne i bussen väntar jag utanför så länge jag kan. Jag ser till att min väska hamnar så långt in som möjligt i bagageutrymmet. Och de avspända långresorna är ett minne blott; vid varje stopp sitter jag klarvaket uppmärksam klistrad mot rutan. Jag har förstås valt en plats med utsikt över hållplatsen, aldrig på fel sida. Ser jag inte ordenligt reser jag mig upp. Vid längre uppehåll går jag ut.

Barn är farligt. Jag har aldrig blivit fysiskt hotad, antastad eller förföljd  av någon okänd vuxen. Bara barn. Mest på Irland. Därför att jag varit där mest. Mest var det förr. Trodde nästan det var över. Men pojken i Limerick påminde mig. Om de utstuderade barnen, oftast framskickade av vuxna.

Men det har varit några ruggiga händelser i Sverige också. Lite större barn.  Flickorna i tunneln mellan vårt hus och skolan i Göteborg. Högst 14 år. Okända i våra kvarter. De slöt upp runt mig och klappade på min kappa, berömde, vad fin och röd den var. Bullshit! Var som fattigbarnen i Dublin på 70-talet, gäckande påträngande. De avbröts av vuxna från båda håll i tunneln som inte förstod vad som hände men gav mig möjligheten att skamset springa undan. Ja skamset, sånt skulle ju inte hända utanför vårt hus.

Kort tag efter vid Gamla stans tunnelbana. I trappan efter spärren, där det är som tommast en tisdag förmiddag. Lite äldre tonåringar. Som bad för sin kompis, kunde jag ge henne pengar till en biljett hem till Uppsala? Kunde jag inte. Då blev de hotfulla. Kom närmare, körde upp nävar mot ansiktet, knuffades,  trevade efter väska. Jag skulle se på fan eller vad det nu heter om jag inte. Stark brytning. Så mycket ryska kan jag efter fyra års studier. Även då räddades jag av okända sällskap från båda håll. Slank in i ett på tåget.

För resten höll det på att gå åt helvet utanför Klara kyrka också, några år senare. Inte jag, men kollegan. Dumma lantisar som inte fattade att det inte var en plats att stanna upp på mitt på sensommareftermiddagen. Han tog ett mobilsamtal och satte ned portföljen, jag spankulerade omkring. Plötsligt var han omgärdad. Vi hade sinnesnärvaro båda två. Fast de var ju snäppet över myndighetsålder, pojkarna som slöt upp.

Fattar ni vart jag vill komma? Till Birro. Jag förstår precis känslorna mellan den underliga blåsningen och den där krönikan. (Brukar inte tv berätta, bums, om det är en fejk? Om det inte är en blåsning? Jag avskyr blåsningar.) Jag förstår krönikan. Men jag förstår inte uppståndelsen kring den. Jag förstår aldrig mobben.

Den dagen jag förstår och sympatiserar med mobben har jag förlorat förståndet.

Just nu pågår en annan mobb där ute, eller inne. Och andra som jag inte vet. Det tar aldrig slut.

Annonser

6 svar to “Det pågår en mobb där ute”

  1. ullisar Says:

    Jag har inte läst Birros krönika (har nog aldrig läst hans blogg eller krönikor tror jag, gillar honom hos Ekdal och som fotbollskunnig dock) men för att kort kommentera det du skriver om barn:

    Igår hade jag besök av en gammal kompis som berättade om sin resa i Thailand i höstas. De hade blivit bestulna på en bussresa. Eller alltså, ur bagageförvaringen under bussen. De förstod att det oftast var så att små pojkar gömdes där inne för att i lugn och ro gå igenom allt bagage. Påminner läskigt mycket om det du beskriver.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Vanskliga saker det här, att prata om. Både i Thailand och på Irland är ju allt bara underbart. Synd om barnen naturligtvis. Men barn som växer upp i kriminalitet riskerar förstås öva upp eget kriminellt beteende också.

  3. cruella Says:

    Jag läste Birros ursprungliga krönika och tyckte den var tämligen dunkel. Menade han att vi alla är offer för fördomar – som kan grunda sig på verkliga händelser/förhållanden MEN inte i den omfattning och inte så förenklat som vi gör gällande – så vore ju allt gott och väl. Men det blev lite problematiskt där.

    Finns det verkligen människor som blundar för till exempel stöldligor? Trafficking med utgångspunkt i vissa länder mer än andra? Klart problemen finns, men det vi ser är ju bara symptomen på betydligt större och värre saker. Kollapsade civilsamhällen och brist på mänskliga rättigheter till exempel.

    Klart det är enklare att vråla på män i mjukisbyxor.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag har läst krönikan gång på gång utan att förstå vad det är som har framkallat hatet bland nätmobben. Han var utsatt för något som han uppfattade som ett försök till brott där ett barn utnyttjades som medaktör. Byggt på sina fördomar, som han erkänner och delar med många av oss, drog han snabba slutsatser om vilka som låg bakom.

    Han skriver;
    ”Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa far-hågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar.
    Vilka sorts ryggradslösa jävlar tvingar ett barn till något sådant?
    Hur ska vi lyckas behålla tron på våra medmänniskor?”

    Jag uppfattar det som en frustration efter en obehaglig händelse, inte något som borde föranleda en hatkampanj.

    Händelsen är inte så olik den jag var med om på Irland. Bara det att min var på riktigt. När jag har berättat om den har jag hört mycket förnekelse och bortförklaringar. Jag såg nog fel. Det var nog i själva verket någon som tog fel väska och sen dumpade den (och varför fanns det då ingen väska kvar i bussen?). När jag refererar till polisens misstankar om litauiska ligor slår det bakut direkt. Då är både jag och polisen fördomsfulla rasister, det spelar ingen roll vilka utredningspärmar hon sitter med, hur många signalement på småpojkar hon har. Jag känner igen reaktionerna från dem som vägrar tro på att det finns någon organiserad kriminalitet bakom tiggerierna i Stockholms kollektivtrafik.

  5. cruella Says:

    Det där sista är obegripligt. Klart det finns bra mycket mer organiserad brottslighet från öst här nu när gränserna är öppnare etc, det vore bara dumt att förneka det. Men att tro att den på något sätt upphör och att stackars romska ungar utan några som helst förutsättningar i livet får det bättre bara vi håller oss rena och stjärnögda är väl fan höjden av cynism. Lika cyniskt som att falla offer för alla fördomar och vilja utvisa allihop på fläcken, vare sig de åkt fast för brott eller inte.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ja, det där är märkligt. Läste någon intervju med en politiker som tillhörde förnekelsegruppen.

    När jag varit med om den där konstiga händelsen i Göteborg var jag väldigt frustrerad. Konstiga känslor, nästan som skam. Ville inte ha varit med om att bli omringad av alldeles vanliga svenska tjejer utanför vårt hus! Jag har faktiskt aldrig pratat med någon om det förr.

    Tänker på hur det var för Siri i åttan när hon blivit av med sina nycklar och hade sina kläder, väska med mobil och terminskort inlåsta i skåpet i skolan och en vaktmästare vägrade bryta upp låset. Det var sent på eftermiddagen och hon hittade ingen annan personal. Hon fick gå utan ytterkläder från Eriksdalsskolan till Skanstull i några frostgrader och sen tigga ihop pengar till t-banebiljett. Det ordnade sig, det fanns snälla människor. Men skulle jag efter mina upplevelser varit en av dem som vänt bort huvudet om jag träffat en tjej i samma situation? Risken är väldigt väldigt stor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: