Halvtömda spritflaskor och skitiga trosor

Nu har ännu en gammal vän varit här på besök, det går långsamt framåt med det sociala livet i nya lägenheten. Och hon blev precis som de tidigare positivt överraskad. Undrar vad det beror på? De negativa förväntningar man får när man går en halvtrappa ned, eller de negativa förväntningar man har efter att varit i min förra lägenhet? Både och förmodligen.

Tonårsrum är förmodligen det mest ointressanta som finns. Barnrum är en sak. En kombination av föräldrars smak och påhittighet och så småningom mer och mer av barnets personlighet. Händiga föräldrar som Mannen och min bror fixar smarta lösningar, den senare kom t o m i nåt inredningsmagasin för färgstarkt säng- och hyllsystem på 70-talet.  Udda personligheter som Mellan sätter prägel med bestämda val av både möbler och textilier. I kombination med alla påsamlade prylar.

Sen kommer en dag. Då det mesta skalas ned. Först barnsliga hyllor och gulliga lampor ut, sedan småprylar och leksaker till loppis och vind, kvar bara några dammiga trotjänare. Nån tjatar till sig att få måla åtminstone en vägg svart, jag tillhörde vägrarna för jag visste att det var övergående. Att intresset för cool inredning falnar. Så även Mellans rum gled sakta över i att bli ett allt färglösare förvaringsutrymme för tonåring på väg ut. Var i alla fall glad att fluffiga volanger åkt bort många år tidigare, de matchar så illa skitiga trosor, håriga borstar, halvtömda spritflaskor, udda strumpor och ogjorda skoluppgifter.

Jag hade två såna rum de sista åren i förra lägenheten (nu ska vi inte överdriva, det har tillsammans funnits en kvarglömd halvtömd ginflaska i de där rummen och den gjorde jag slut på). Till slut övergivna mellan de allt glesare besöken. Flyttkartonger längs väggarna. Att äntligen kunna ha öppna dörrar släppte visserligen in ljus men förstärkte knappast trivseln. Bakom den sista stängda dörren dolde sig mest pojk-unk och kallt datorljus. Ett vardagsrum i upplösning höjde inte riktigt stil- och trivselnivån, ju färre möblerna blev desto tydligare framstod de som var kvar i sin torftighet.

Här finns det som var kvar av värde hopsamlat. På halva ytan. Utan torftiga rum bakom stängda eller öppna dörrar.

Dessutom är det ju överraskningen över storleken som drabbar besökarna. En etta en trappa ned inger negativa förväntningar även vad gäller storlek.

Besökarna ser i första vändan inte det fula golvet. Precis som de förmodligen i förra lägenheten inte såg det fina golvet där.

Undrar hur Uppvik och döttrar skulle ha beskrivit vårt blekvita plastgolv med brännmärken och rivsår. Eller inte. I stället  ägnat sig åt utgjutelser över vårt perfekta badrumsgolv och sedan i en bisats nämnt att en ömsint hantverkshand kanske borde svepa över de lätt patinerade ljusa golven i hall och kök. Hand? Här behövs maskiner och muskler! Och framförallt en välvillig värd. Dessutom är köksgolvet inte ljust, inte det minsta.

Får mig att tänka på samtalet med systern tidigare idag. Om hur svårt det är med budskap. Hur lockande det är att närma sig människor som inte alls är mottagliga med ironier och sarkasmer. Hon är mer lockad än jag, mindre luttrad. Hon skulle inte klara bloggklimatet, hon är för ond men samtidigt för känslig. Det är lika bra att hon ägnar sig åt harpan och struntar i den mer sociala användningen av datorn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: