Den irländska rädslan för stenbumlingar

Förr i tiden i Sverige när man inte alltid behövde boka plats på tågen så markerades de bokade platserna med en liten pappersremsa. Någon som minns? Det stod varifrån och till vilken station platsen var bokad.

På de irländska tågen tror jag inte man behöver boka plats om man köper biljett i biljettlucka, vilka nu som gör det när det kan kosta upp till sju gånger så mycket som att köpa online. Men bokar man online så bokas också plats och man får sitt namn i lysdioder ovanför sin plats i tåget. Platsbokningen syns också på den utskrivna biljetten. Litet visserligen, men synligt. Systemet har funnits några år och borde vara enkelt att förstå. Namn och nummer.

Icke.

Ständigt är det människor som inte förstår sammanhanget mellan bokad biljett och namn, även om det är deras eget. Sätter sig på bokade platser, förstår inte vad det är frågan om när rätt passagerare anländer. Det är det vanligaste. Men man ser också människor förvirrat söka sig fram och tillbaka i tåget. Varje tåg har en tågvärd men jag är inte riktigt säker på till vilken hjälp han/hon är.

Det rikigt lustiga inträffar när det digitala systemet slås ut. Som hänt de tre senaste gångerna jag åkt. Då inträffar anarki. Lyser inte namnen finns inte bokningarna,  trots att platsnumret står på biljetten! Jag lyckades ändå erövra min plats från en tonårsflicka på uppvägen. Det var säkert en bedrift. Och berodde nog på att hon egentligen hade en annan bokad plats. Annars hade hon aldrig flyttat sig.

Äldsta förklarar fenomenet med den irländska mentaliteten. Irländare vill så att säga inte bli satta på plats. De vill ha fri tillgång. Hon tog exemplet med vägen från hennes stad via bergspasset. Den är avstängd ibland pga diverse akuta faror. Ras eller som i vintras snö och is. ”Who cares” sa ortsborna och lyfte undan hindren. Det enda som till slut hjälpte var att frakta dit stora stenbumlingar som omöjligen kunde lyftas undan manuellt. Ve och förbannelse svors över detta övergrepp.

Sämre är de fakiskt på att göra politiskt uppror.

Idag är det val. Irländarna väljer bort en regering som slarvat med ekonomin. Det är bara det att det gjorts med en stor del av befolkningens goda minne, den som lever  enligt devisen tjäna så mycket pengar som möjlig, ärlighet varar inte längst, betala så lite skatt som möjligt – men ändå få del av en bra social välfärd. Då hamnar man på den pottkant man nu sitter på. Och mest illa till att falla ned i skiten sitter förstås de som har det sämst redan innan och riskerar få det värre efter regeringsskiftet.

Att upproret saknas, utom inom den organiserade arbetarrörelsen och vänstern, beror förmodligen på rädslan att förlora sin möjlighet till framgång.

I rädslan för att få stenbumlingar i vägen offrar man hellre fattigpensionärer, unga, arbetslösa och sjuka. Enligt den sämsta av alla deviser: det kan inte bli sämre. Jo, tyvärr, det kan det alltid.

Annonser

2 svar to “Den irländska rädslan för stenbumlingar”

  1. Inga Magnusson Says:

    Hmm kanske kommer och går tågen som de ska på Irland i alla fall, även om passagerarna slåss om platserna?

  2. Annaa Mattsson Says:

    I stort sett på sekunden nästan alla gånger jag åkt. Den gången för några år sedan som det blev en försening stod ersättningsbussar och väntade vid bytesstationen, ett par olika för olika destinationer längs vägen så att den ena kunde ta en genväg för minsta möjliga försening för oss som skulle längst.

    Å andra sidan har det funnits tider när man stått och väntat på sin landsvägsbuss i tre kvart eller så…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: