När välvilligheten blir vuxengull

Funderar lite på ord. Det gör jag rätt ofta. Och många andra gör det också.

Var och vart kan vi lämna därhän den här gången. Den felaktiga användningen av vart är ett otyg. Men det är risk att den vinner. Medelålders professionella bloggare som skriver böcker använder det. Nåde den som skulle våga klaga. Det är lättare att gnälla på ungdomar. Ge en släng åt den förflackade skolan också. Men vilken undervisning fick dagens felsägande 40-50-årigar? Den korrekta förmodligen.  Sen har de förmodligen bestämt sig för att lägga sig vinn om ett ”ungdomligt” språkbruk. Sorgligt, som sagt.

Det är samma med särskrivningarna. Medelålders bloggare särskriver i precis samma iver som tonårsflickorna. Ivern att skriva rätt och modernt. De har ingen aning om att det är fel att särskriva. De läser inte bloggar där det drivs friskt med särskrivningar.

De flesta gånger som någon irriterar sig över ord, ordbruk och språk i allmänhet, så är det äldre som stör sig över nytt ungt språk.

Unga bloggare klagar sällan på äldres språkbruk. Det är kanske för att de aldrig läser något som äldre har skrivit och om så är inte bryr sig. Synd. De borde klaga lite mer. Tala om vad de inte förstår och vad de uppfattar som gammaldags språkbruk. Och att det fånigaste de vet är äldre personer som tror sig använda ungt språk men som hamnar ett par decennier fel. ”Poppis” var ett sånt där ord som mina barn gjorde sig lustiga över när medelålders lärare använde. Hade samma lärare i stället sagt ”populärt” så kanske de lyssnat lite mer på annat hon sa på lektionerna.

Här i hemmet är det förbud på några ord som kan uppfattas som fullständigt normala. ”Käka” får det att krypa i kroppen på dotter. Låter bara fånigt säger hon. Äta är ett utmärkt ord för samma sak. ”Grabb” är ett annat som retade hennes storasyster. Otidsenligt och fånigt. Särskilt när man benämner t ex sin son ”grabben”.

”Ungar” är ett ord som stör mig själv väldigt mycket. När det används om annat än kattungar och möjligtvis mycket små barn. Testade på dotter och hon instämmer. ”Åh vilka härliga ungar!” Det är inget som en samling högst seriösa högstadieelever, än mindre gymnasister, vill bli kallade. Varken av andras eller egna föräldrar, tillfälliga föreläsare eller lärare.  Ingen gillar vuxengullande.  Att reduceras till en härlig unge är att bara skenbart bli tagen på allvar. Det välvilliga syftet försvinner när tilltalet blir nedlåtande. Att fortsätta kalla sina egna barn för ungar är ett sätt att markera sig och sin position. Både gentemot de egna barnen och för att visa grupptillhörighet. Man väljer var man vill ingå.

Tar i? Ja, möjligtvis, men hur ska man annars kunna sätta fingret på vad man menar?

Annonser

30 svar to “När välvilligheten blir vuxengull”

  1. Lotta K Says:

    Äntligen ett sammanhang att gnälla över att folk inte vet skillnad på de och dem. För ett tag sedan (ett år sedan?) började jag se hur folk använder ”dem” istället för ”de”. ”Dem vet inte bättre”, typ. Oerhört irriterande. Jag tror jag retar mig på det för att det är ”förfinat” på något sätt. På 70-talet när jag gick i skolan var det OK att skriva ”dom”, och gör man det blir det i alla fall alltid rätt. Jag har en känsla av att man överanvänder ”dem” på samma sätt som man överanvänder ”ni”, i en strävan att vara korrekt, även om det är fel.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Har gjort samma iakttagelse och dragit samma slutsats. Någonstans klingar det en klocka om att det är fult att skriva dom, alltså drämmer de till med dem överallt. Jag har mest sett det hos yngre tjejer som vill ”förfina”. Samma tjejer som i nästa mening skriver att de ska möta upp en kompis i stället för att träffa. Hämtat från engelskans meet up with, ja, men utan med.

    Jag skrev ”dom” i mina kåserier under några år på 80-90-talet. Nu sticker det i ögonen!

  3. Ullah Says:

    Håller med i allt ni säger. När jag undervisade i svenska på högstadiet predikade jag dessa saker. En flicka (begåvad) tyckte dock att hon inte kunde lära sig när det skulle vara de resp. dem. Då sa jag åt henne att hellre skriva dom än att göra fel.

  4. ab Says:

    De flesta unga kan ju skilja på they och them i engelskan, så visst kan de lära sig de och dem också. De skulle aldrig blanda ihop they och them – eller we och us.

  5. Lotta K Says:

    Jag lärde mig skillnaden när jag läste franska på högstadiet. Det fanns ingen undervisning i svensk grammatik, direkt. Innan franskan gick jag väl på språkkänsla i svenskan, för jag minns mest att var kul att inse hur det hängde ihop. Inte att det var nytt eller konstigt. (Min mamma var, naturligtvis, upprörd över bristen på grammatikundervisning. Det minns jag också.)

  6. Bloggblad Says:

    Jag har lagt märke till (förutom de/dem/var/vart) att många som ska prata ”lite fint” krånglar till ord så att det blir konstigt och ibland fel. Nu kommer jag bara ihåg ”ett kvalitativt instrument” som exempel… för jag gissar att personen tycker att det låter lite tjusigare än ”ett kvalitetsinstrument”. Att göra en frågeställning, i stället för att bara fråga, är ganska vanligt. Substantivieringssjuka?

    Det finns så mycket härligt att ta ut sin ilska på. Jag har tröttnat på ”det som komma skall” – undrar SÅ vilken skillnad det är mot att säga ”det som ska komma”. Hör det minst en gång om dagen i radio/tv/verkligheten.

  7. Bloggblad Says:

    Förresten har jag nog sagt ungar många gånger om mina ungar utan att se dem som kattungar… När dottern var nyfödd och jag sa ”tjej” om henne, var det en äldre dam som blev mycket upprörd. HUR kunde jag kalla flickebarnet för ”tjej”????

  8. ab Says:

    ”Det som komma skall” är ett fast uttryck med rötter i gammal svenska, när vi hade den ordföljden. För mig är det levande. Det är roligt att hitta fornsvenska i fasta uttryck där någon gammal fras, som man inte längre känner igen, stelnat i en form.

    Jag skrev en blogg om det en gång – ordet ”någon”, t ex, var från början en hel mening som betyyde ”inte vet jag vem”, ne hvait ik kvarir (om nu stavningen stämmer). Men då har det gått långt! 😉 Ett annat sådant ord är ”allsköns”, som väl nu är på väg ut. Det betyder ”av alla sorter”, kön betyder ju egentligen bara sort, slag. Släkt med kynne.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Alla; såg ett test i en blogg där man kunde testa sina kunskaper i de och dem. Många blev ytterst förvånade över att få några fel. Men testskaparen ansåg att det i några fall faktiskt kan heta både de och dem. Ska se om jag kan hitta den där länken.

    Bloggblad och Annika: Kul att det snabbt framkommer ord och uttryck där vi tycker olika! Min mamma använde så länge jag kan minnas uttrycket ”det som komma skall”. Det är som Annika säger ett fast uttryck som jag inte riktigt kan se översatt till ”det som ska komma”, snarare i så fall omskrivet till helt andra ord eller åtminstone komma utbytt mot hända eller ske.

    Allsköns är väl på väg ut ur talspråket men när jag googlade på det fann jag det ändå i rätt flitig användning i programtitlar och sånt.

  10. cruella Says:

    Det är väl främst framför ‘som’ det krånglar till sig med de och dem ibland.

  11. frktjatlund Says:

    Jag gjorde ett de-dem-test på svd och också där tyckte man att det gick bra med både ock i flera fall där jag bestämt tyckte att bara de gick an.

    Annars skulle jag gärna se att imperativ kom på modet igen. Lite finge och dåne här och var piffar upp.

    Kommer förresten ihåg en av barnens lärare som kallade sig själv gammal stofil utan att någon fattade vad han menade.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; just precis. Och det var alltså där som felprocenten återfanns. De flesta som fick ett par fel antar jag hade svarat att det alltid ska heta ”dem som”. Funderar på det Annika skrev tidigare, hur är det med engelskan i det fallet, är den alltid solklar?

  13. Annaa Mattsson Says:

    Hade inte sett Tjatis inlägg och får alltså snabbt revidera min uppfattning. Det var säkert Svenskans test jag såg också.

    Finge var också ett ord modern flitigt använde. Jag tror jag använder det ibland också.

  14. Ullah Says:

    Fast finge m fl är väl inte imperativ utan konjunktiv?

  15. ab Says:

    Finge och ginge används faktiskt fortfarande här och där i landet. Snyggt. Vore är hyfsat levande för de flesta.

    Om det ska vara de eller dem frmför som beror ju på om det gäller nominativ eller ackusativ/dativ.

    ”De som var här igår var nykterister hela bunten.”
    ”Jag vågade inte bjuda dem som var här igår på snaps.”

  16. Ullah Says:

    Håller med. Det blir ännu tydligare med kommatecken kring relativbisatsen i mening två.

  17. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jäpp.

    Annika; I dina exempel är ju ettan självklar. Det går inte att säga ”dem” om man har gnutta språkkänsla. Men det är där många unga gör fel idag när det ska skriva ”fint” som Lotta kommenterar. Svenskans test var mer subtilt än så. Skilde möjligtvis på ackusativ och dativ? Ska försöka leta upp testet, det fanns på Ingas blogg om jag inte minns fel.

  18. cruella Says:

    Konjunktiver kan man ju plocka upp och använda där de passar, inte bara de gängse som vore, finge och ginge. Jag vet inte om det direkt är en geografisk skillnad?

    De- och dem-exemplen som ab ser tydliga ut, men det är den andra som ställer till problem. Där vacklar bruket mellan de och dem, trots att man kan hävda att en objektivkonstruktion. Detta behandlas utförligt i Språkriktighetsboken, men något entydigt rätt och fel finns faktiskt inte. Inte ens i finlandssvenskan som även i tal skiljer på formerna (di/dem) är det solklart i det andra fallet.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Här finns testet som tydliggör det Cruella säger ovan:
    http://quiz.svd.se/default.aspx?sTid=871

  20. ab Says:

    För mig är det solklart. Även dativformen. Har aldrig i hela mitt långa liv sett konstruktioner i stil med ”jag skulle vilja göra något för de som”…

  21. Annaa Mattsson Says:

    Annika; allvarligt talat, inte jag heller! Jag fick några fel först i det där testet därför att jag självklart valde dem-alternativet. Men säger språkprofessorn och Språkriktighetsboken att det är så så är det väl! Vet dock att något av barnen fick plus-poäng på ett prov för att det skrivit dem i stället för de i en liknande mening.

    Jag argumenterade med mig själv för att accepterade de i din mening om jag tänkte in ”de barn som…”

  22. ab Says:

    Jag fick fyra ”fel”, dvs professorn ansåg att båda formerna är rätt. Han pratar i nattmössan, anser jag. Han var inte ens konsekvent.

    Två exempel som antagligen anses krångliga:

    1.De/dem som alltid har hjälpt mig så bra litar jag inte på längre.
    Mitt svar: Dem. Meningen är lurig därfölr att man tror att de ”de” det handlar om kommer att vara subjekt, men sedan, tralala, är de egentligen objekt med en liten underordnad sats runt sig!

    2.Det här är den perfekta julklappen för alla de/dem nördar som älskar att peta i språkfrågor.
    Mitt svar: De. (Utan ordet nördar: dem.) Anledning: ”de nördar” är objekt, men utgör en liten enhet för sig, en liten ö liksom. De är en bestämning till nördar.

  23. Monika Says:

    Bloggblad: Vill man verkligen reta folk ska man kalla sitt blivande barn för ”fostret” har jag märkt. Ganska intressant.

  24. Rutan Says:

    Jag brukar skriva och säga rätt, men när jag tänker till så vet jag efter ett tag varken ut eller in. Plötsligt låter de rätt där jag tänkt dem och vice versa. Gånge denna kalk ifrån mig!

  25. Rutan Says:

    Det där om ungar, förresten. Egna barn och andras ungar kanske? Själv har jag aldrig kallat mina barn för ungar, vilket ansågs stelt och lite förnämt av en del. Att säga ungar om ungdomar i 8-9:an eller gymnasiet är att göra sig till.

  26. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; tack för att du svängde in lite på den debatten igen också! Tänkte på det där uttrycket också när jag skrev men kom fram till att det vanligaste idag nog är att konsekvent använda ”ungar” över hela linjen. Göra sig till är på pricken. Och jag förstår inte riktig varför. Men jag tror inte jag ska föra det resonemanget vidare.

  27. ab Says:

    Man säger ju bara ”ungarna” om sina egna vuxna barn till en vansinnigt begränsad skara människor som vet vad man menar (att visst är de vuxna men man minns med kärlek när de vare små) – dvs deras pappa och mormor. Varav i mitt fall ingen längre lever.

    Däremot har jag aldrig kallat mina barn ”tvillingarna”, vilket jag tyckte skulle kännas som en orättvis hopklumpning. En annan tvillingmamma i bekantskapskretsen sa alltid ”tvillingarna” om sina, och jag ryckte till varje gång.

  28. Annaa Mattsson Says:

    Annika: min mamma tyckte det var så vansinnigt märkvärdigt att ha fått tvilling-barnbarn så hon sa ”tvillingarna” med särskild betoning, men slutade nog med det när hon upptäckte att deras föräldrar absolut inte gjorde det.

    Jag delar din uppfatting om ”ungar” även om jag aldrig använder ordet öht, vilket kan vara delvis dialektalt, det förbehållet finns ju alltid. Jag säger barn kort och gott och har alltid gjort.

    Men det jag hänger upp mig på är allt så en betydligt bredare användning av ordet.

  29. ab Says:

    När jag tänker efter, kan jag mycket väl använda ordet ungar om t ex ungarna på gården (åldrar 1-5 år). Det är väl det mer spända, tillkämpat hurtiga användandet du invänder emot?

  30. Annaa Mattsson Says:

    Annika; rätt uppfattat, och framförallt när det används om barn/elever som är betydligt äldre än så. Det är inte så kul för en 14-åring som lättar sitt tungsinta hjärta för en vuxen att få höra att hon är ”en härlig unge”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: