Minnet av morddagen, och den därpå

OK då, jag drar väl mitt Palmemord-minne jag också då. Om vad jag gjorde den där kvällen för 25 år sedan.

Lätt som en plätt. Jag låg och sov. Möjligtvis läste jag en god bok i sängen med katten Nisse bredvid mig. Jag var mitt uppe i ett instabilt skede i livet. Fredagskvällar i sällskapslivet var det ont om. Ingen störde heller min nattsömn för att berätta om nyheten.

Nästa morgon var jag uppe ganska tidigt, stod och strök när dåvarande riksdagsledamoten och kamraten i sosseföreningen i Rågsved, Gerd Engman, ringde. ”Vi är några som känner behov att träffas, så vi ses i partilokalen klocka fyra. Bara så du vet.” Sa hon med dämpad röst.

Jag fattade ingenting men märkte att det inte var läge att fråga. Antog att det måste ha hänt något som behövde diskuteras akut.

Satte på radion och irriterade mig på tråkig musik. Som avbröts av att man läste upp ett uttalande från någon politiker Långtbortistan. Jag lystrade till när det avslutades med förhoppningar om att mrs Palme skulle återhämta sig snart. Aha, Lisbeth Palme i olycka Långtbortistan, tänkte jag och strök vidare.

Sen kom det i alla fall en riktig nyhetsutsändning och jag fattade äntligen. Minns mest att jag var väldigt nöjd att jag inte ställt några dumma frågor till Gerd.

Minns inga andra telefonsamtal under dagen än att ordföranden i föreningen, Annette, ringde och sa att mötet i lokalen var inställt. Vi skulle alla åka in till en manifestation i stan i stället.

Jag åkte inte dit. Och inte på några andra möten eller samlingar heller. Deltog inte med min förening vid hedersvakten under begravningskortegen. Inbetalningskortet till medlemsavgiften blev liggande. Jag hade varit på väg att krokna i partiengagemanget och Palmes död blev, utan att jag faktiskt riktigt reflekterade över något samband, spiken i min partikista för den gången.

Men jag minns också DN. Det måste ju ha varit nästa dag. En helsida med bara rubrik och porträtt. Jag har aldrig varken förr eller senare upplevt ett ögonblick så overkligt som just det när jag såg rubriken. ”Olof Palme död”. Ändå hade jag vetat om det ett helt dygn.

———-

Jo jag minns plötsligt en sak till. Ett par veckor senare var jag på St Patricks-firande med svensk-irländska föreningen, på irländska ambassaden. Palmemordet kom förstås på tal även där, i smågrupper bland drinkarna. En av de yngre manliga svenska medlemmarna deklarerade att mordet inte bekom honom, han kunde rent av tänka sig att skåla för det. Några andra unga svenskar stämde in i skålen, andra vände sig generat och illa berörda bort. Det var nog den händelsen som fick mig att avstå från vidare engagemang i den föreningen också. De skikten av svenskar ville jag inte ha något att göra med, även om de var Irlands-älskare. Jag är övertygad om att den irländske ambassadören inte skulle ha uppskattat att den skålen utbringades inom ambassadens väggar. Han befann sig tursamt i andra ändan av lokalen.

Skriver detta för att belysa vad det faktiskt fanns för stämningar i Sverige vid den tiden.

Annonser

4 svar to “Minnet av morddagen, och den därpå”

  1. Ullah Says:

    Jag minns hur det var i stan (Gbg) dagen efter mordet. Folk var ute som vanligt (det var ju lördag), men stämningen var oerhört tryckt. Alla var sammanbitna och knappt någon pratade på spårvagnen.

    Dagen för begravningen inföll samtidigt som min mamma fyllde 50 år. Gästerna, och särskilt min moster, ville gärna se den på tv. Dessutom klagade hon (mostern) hela tiden på den dåliga bilden. Det var inte så jättelyckat.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; har hört om sånt, ja. Själv höll jag mig inne som jag mest gjorde vid den tiden. Har underligt nog inga minnesbilder av hur det var på jobbet, jag jobbade ju ändå på en fackförbundstidning.

  3. Lotta K Says:

    Jag bodde också i Göteborg, och jag minns mest ett fackeltåg. Kanske på söndagskvällen redan. Vackert och kallt och med verklig känsla. Som jag minns det.

    Sedan på sommaren hade jag mitt första forskningsassistentjobb. En kompis och jag läste alla ledarkommentarer som varit om Palme i amerikanska tidningar och skrev en rapport. William Buckley Jr skrev något om att ”had he been able, Mr. Palme would have married every woman in the world who wanted to move somewhere else.” Men det stora temat var, förstås, ”the lost innocence”.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; jag minns begravningen. Att jag satt ensam hemma framför TV:n och stickade på en ceriseröd tröja. Många timmar direktsändning och sedan sammandrag. Katten bredvid som vanligt. Minns att jag sa till honom när hästarna travade fram i processionen genom stan ”Nisse, om du varit häst hade du kunnat gå där nu!” Ett fullständigt idiotiskt minne. Men det enda jag har från den dagen.

    Jag var lite imponerad av min vän Lena som gick till Sveavägen flera gånger med rosor. Det slog inte mig. Minnet av det gjorde i alla fall at jag var mån om att ta med mig barnen in och titta på alla blommorna utanför UD efter mordet på Anna Lindh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: