Smällfet och avundsjuk

På det irländska tåget satt jag omgiven av några mammor och tonårsflickor som skulle på vårlovs(!)utflykt till Dublin. Tjejerna var runt 16, hade det där klassiska irländska utseendet med blek hy, grå ögon och mycket mörkt hår. Visserligen var ansiktena på överdrivet tonårssätt översmetade med flera lager täckfärg men den där spröda genomskinligheten syntes ändå.

Alla tre hade högst normal kroppsbyggnad, ingen mager, ingen fet, hotpantsen och de tajta överdelarna satt som smäck. Se upp Dublin, här kommer brudarna från Cork!

Att en av dem utan minsta tvekan upplät sin (min) plats åt mig, uppvägde att deras manikyrbestyr i gult och grönt spred en intensiv stank av lösningsmedel i vagnen.

Mammornas målande hade jag däremot mindre tolerans med. Ribbing skulle hålla med mig. Medelålders kvinnor ska fatta vad man gör och inte gör på tåg!

Fast först trodde jag att mammorna var de glada tonårsflickornas anorektiska storasystrar och var ursäktande även mot dem. Tänkte att tjejerna kanske åkte med som stöd till något konvent eller så. Sen såg jag att de måste ha fyllt 40 alla tre. Min mamma brukade säga att man kan se ålder på hals och händer. Det kunde man. Och även på den hårt spända huden över kindknotorna. Den över höftbenen som stack fram under klänningsfodralen slapp jag tursamt nog annat än just genom tyget. Samma med de små stenhårda muskelbullarna på överarmarna. Det såg lite konstigt ut med de där bullarna till de tunna handlederna och knotiga händerna.

När flickorna åt hembakade cupcakes och drack cola kalasade mammorna mycket långsamt på var sin liten ”fruitbar”.  Och jag såg en hel historia fram för mig. Tre kvinnor i sina bästa år som bestämt sig för att göra slag i saken, bränna bort babyhullet, peppa varandra på gymmet, löpbanan och i dieterna.  Jag såg internetdagböcker och chat om avverkade träningspass, avstådda kolhydrater och minskade midjemått. Jag såg minutiösa dieter uppsatta på kylskåpsdörrar i förortsvillorna. För att inte tala om viktkurvorna. Och jag kunde höra deras röster när de svarade på omgivningens frågor. ”Det är upp till oss vad vi vill väga, ni som har en åsikt är bara avundsjuka!”

Men framförallt såg jag tre mammor. Som förlorat sig i rollen att vara förebilder för sina döttrar. Nu hade de bakat cupcakes, men vad säger de till flickorna, nästa vecka, när dessa avslöjar sina planer om att bli catwalkmodeller i Milano och därför tänker pröva morsornas diet och träningsprogram?

Själv är jag smällfet, 62 kilo till 163 cm, otränad dessutom, och naturligtvis bara avundsjuk som öht tar upp ämnet.

Annonser

11 svar to “Smällfet och avundsjuk”

  1. Malou Says:

    Jag tänker inte tala om hur många kilo jag väger till 159 centimeter. Men jag mår egentligen ganska bra – och rynkorna fylls ut inifrån, så det så!

  2. Ullah Says:

    Jag är också smällfet. Vill dock helst inte väga 90 kg till mina 175 cm, vilket jag gjorde ganska nyligen.

  3. cruella Says:

    Meh, er smällfetma syns ju inte och då gills det inte.

  4. ab Says:

    I så fall är jag ännu smällare än du (och hm, är du verkligen en centimeter längre än jag?)

    Skrämmande med mammorna och med allt det här ”jag anorexibantar/har silikonbröst/ansiktslyfter mig/ bara för min egen skull!” Utan det omgivande samhället skulle de aldrig kommit på idén att göra vare sig det ena eller det andra. Hoppas deras döttrar ser tokigheten och inte tar efter.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Alla; efter något slags norm som många tydligen går efter så borde mitt mål vara att väga högst 53 kilo, allra helst ett par kilo mindre. Med den kroppsform jag har så måste det innebära att jag nu är rätt smällfet… Och jag anses nog rätt typiskt ”tjock”. Det där med att uppfattas som tjock eller smal har ju inte bara med vikt att göra.
    Men lugn lugn, jag ska inte!

    Vansinnet blev så tydligt är jag såg de där mammorna och flickorna. Just därför att det inte var en utan tre kvinnor. Det syntes så tydligt att de var inne i ett projekt. Men jag är övertygad om att många skulle se dem som ideal. Och som sagt avfärda min obehagskänsla som avundsjuka.

  6. ab Says:

    Annaa – i den här åldern ska varken du eller jag väga 53 kilo, det vore inte nyttigt. Jag vill minnas att du var smal som ett streck när du och Björn (den blivande Mannen) kom hit, men vi behöver lite fett nu för att må bra.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Annika; som ett streck var ordet. När Pojken var ett år och jag 42 vägde jag hela 53 kilo men det finns bildbevis som säger att det icke var min idealvikt ens då. Ser ut som om ögonen håller på att trilla ut ovanför de magra kinderna.

  8. Ullah Says:

    Var det inte så förr att man sa att om man var 170 cm skulle man väga 70 kg osv?

  9. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jo, men jag minns från viktspalterna i veckotidningarna att man pratade om en normalavvikelse nedåt på tio kilo, särskilt för unga kvinnor. På bilder ser jag att de normalavvikelsen var fullt ok när jag var 25 men inte när jag var 42. Den skulle nog vara rätt förskräcklig idag.

    Annika; senaste officiella mätningen, inför galloperation för snart tre år sedan, visade på 163. Man får ha min krokiga rygg i åtanke. Jag har krympt minst 3 cm sedan jag var som längst.

  10. telefonissan Says:

    Har också ägnat mig åt att studera skolungdom på mid-term i UK. Det slår mig att i södra England har ungdomars utseende ändrats mycket på bara något decennium. Kanske är medelklassbarn numera bättre upplysta och mer välnärda? Men det är något i själva stilen som är mer europeiskt eller kanske rent av skandinaviskt. Tonårsflickor ser fräscha och sportiga ut på ett vis som var sällsynt förr. Det är säkert delvis frågan om ett mode – men positivt förstås om det faktiskt avspeglar någon slags ökad medvetenhet om kost och hälsa. Jag vet inte… Vanlig folkbildning om näringslära var ju i stort sett obefintlig förr, men mycket har ändrats på kort tid. Irland känner jag dåligt till men mycket verkar ha ändrats där med. Fastän kanske mer på ytan? En strikt diet kan man ju följa utan att ha några kunskaper om vettig kosthållning (tänker på dina studerade mammor). Kanske är det rent av en förutsättning.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Telefonissan; samtidigt, om man ser en hel skolklass med tjejer i den åldern där borta, från områden som inte är bara medelklass, så är det alltid några riktigt överviktiga bland dem.

    Men jag håller med dig om medelklassbarnen. Och naturligtvis är det en ny medvetenhet som gör att mammorna såg ut som de gjorde. Och pengar.

    Men överlag är nog kosthållningen ungefär som vanligt där borta. Chips som alternativ till chipsen, typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: