Inga frökenfasoner

Det har diskuterats en del på bloggar  om vad man skriver i sina bloggar. Stora frågor eller muffinsprat. Eller något mitt emellan.

Vilket förstås ger anledning att fundera över vad jag själv skriver.

Först ska sägas att jag inte började blogga varken för att hålla kontakt med nära och kära, för att skriva av mig eller för att föra en offentlig dagbok. Jag började blogga för att ha ett ställe att tycka saker. Jag gillar att tycka saker. Jag har periodvis jobbat mer med att tycka saker än jag gör nu. Jag kan ibland sakna det.

Jag är sålunda helt oförstående när man får kommentarer av typ ”varför bry sig?” Om både det enda och det andra. Man ska inte bry sig om vad andra skriver på sina bloggar, för det är deras sak, skriver de något dumt ska man sluta läsa. Och man ska inte bry sig om man ser konstiga saker i offenligheten. Ska man bry sig om något så ska det vara om världssvälten eller något som alla andra bryr sig om samtidigt. Då kan  t ex en artikel om en vindsvåning bli jätteviktig att bry sig om.

Jag lovar, jag kommer att fortsätta bestämma själv vad jag bryr mig om, inte sträcka ut ett twitterfinger och känna vad som är rätt.

Funderar lite på om min blogg skulle ha blivit en canceranhörigblogg om bloggarna funnits på 90-talet. Eller funderar inte så mycket. Jag tror inte det skulle varit någon skillnad. Mannen skulle inte ha gillat att jag skrev om honom så offentligt. Han gillade inte ens när  jag pratade med vår gemensamma husläkare om hans sjukdom. Blev fullständigt ursinnig när han fick höra att jag pratat om storlek och form på den tumör som plockats ut. Med den läkare som alltså remitterat honom vidare. Cancern var hans grej, inte min, inget jag direkt skulle lägga mig i och framförallt inte prata med andra om. Helst inte med honom heller.

Det skulle allt blivit en konstig anhörigblogg om jag skulle skrivit den utan att nämna något om honom eller hans sjukdom. Så jag skulle nog gjort som jag gjorde, fört in knappa anteckningar, dvs bara enstaka ord, i min kalender för att använda som stolpar till ”sedan”. Det blev inget sedan. Det fanns redan då alldeles för många böcker om sjukdom och död och har därefter varit en fullständig störtflod. Och det verkar fortsätta, så fort någon skrivit ett par inlägg om sin eller en anhörigs sjukdom kommer ropen; ”du måste skriva en bok!” Även till bloggare som knappt kan stava sig fram genom sina inlägg. Tröttsamt.

Och fintyckeriet har fått sin dödsgunstling, boken Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, den har så småningom blivit teater också, varje uppsättning lika hyllad. Jag kunde inte identifiera mig med en rad i den boken, retade mig mest på den rika überintellektuella käringen som stod så överraskat handfallen efter makens död trots att han varit sjuklig länge. Men där har jag fått några näsknäppar, jag har fel, det är hennes bok som är äkta, jag som inte fattar. Eller så är jag väl avundsjuk för att jag inte skriver lika bra. Jag säger att man upplever sorg så olika, att man inte kan säga att något är rätt och något fel, att man inte känner mer rätt för att man tillhör kultureliten. Att jag kan känna mycket mer identfikation med en vanlig 20 år yngre bloggare. Men också lika noll identifikation med en annan. Man blir inte en självklar hjälte varken för att man själv är sjuk eller för att man har en anhörig som är det och man har inte tolkningsföreträde.

Själv skriver jag inte så mycket om de Stora Frågorna faktiskt, när allt kommer omkring. Eller de mest privata. Ser när jag går tillbaka i bloggen att jag de första åren skrev en del om privata oförrätter. Kryptiskt och fegskitat så det inte gick att förstå vad jag menade. Meningslös och trist att läsa. Jag var bland annat sur över att jag blivit sedd över axeln av personer jag uppfattade som kollegor. Men när jag inte skrev ut vad eller vilka jag menade kunde jag lika gärna låtit bli. Nu är det överspelat för länge sedan, jag låter finskribenterna leka i fred.

Fortsätter ungefär som vanligt. Tycker saker. Men skriver inte självklart om de problem som för dagen snurrar runt mest. Även om de upptar mycket av energi och tankemöda kan jag låta bli att skriva om dem. Av olika anledningar. Men utan att es försöka försköna vardagen. Därför blir det varken snällblogg eller muffinsblogg.

Fast idag kan det bli lite semleblogg. Vi har ätit två var, Mellan och jag. Jag handlade släta bullar, det tyckte hon var torftigt, hon delar inte min förtjusning i vanligt vetebröd, så hon gick och köpte grädde och mandelmassa. Vi har inga frökenfasoner när det gäller semlor vi. Det kan bli var sin till innan kvällen är slut.

Annonser

10 svar to “Inga frökenfasoner”

  1. Ullah Says:

    Intressant. Måste förresten berätta att jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har ätit en hemmagjord semla, inte ens en sådan till hälften hemmagjord som ni verkar ha inmundigat. Jag vet inte varför.

  2. Rutan Says:

    Det finns en semmelblogg:
    http://semmelmannen.tumblr.com/

    Frökenfasoner – det var bra. Det irriterar mig väldigt när en fröken tittar på semlan och säger ”oh, jag kommer inte att orka äta upp hela!”. Trams.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; för mig var semlor typisk ”köpmat” i barndomen, inget man gjorde själv. Ett par gånger varje år bars det högtidligen hem från bageri och åts med varm kanelmjölk. Skulle man göra själv innebar det rätt mycket åbäkanden, färdig mandelmassa fanns inte att köpa. Så jag tror det finns starka köptraditioner där.

    Att vi började göra själva berodde på att Äldsta åt varken mandelmassa eller mer än väldigt lite grädde. Så vi fyllde hennes bullar med konserverade mandarinklyftor i stället. Vilket innebar att våra halvhemkörda länge innehåll både mandelmassa och mandarinklyftor.

    Rutan; ha ha, du förstår precis vad vi menar! Vad är det för magiskt med semlor? På ett möte häromsistens hade det köpts minisemlor till fikat. Jag slukade min i tre munsbitar men kunde konstatera att övriga damer mellan 25 och 64 år hade gömt valda delar under sina servetter. Är det något särskilt fult och vulgärt att äta både vetebröd och grädde tro?

  4. ab Says:

    Ack, mandarinklyftor – hur många sådana burkar har man inte köpt till tårtor…

    Jag har både gjort semlor från start, halvgjort dem och köpt färdiga. Klart man orkar en hel. Minst. Jag retar mig också på alla som säger ”neeej, jag orkar inte… bara lite då… oh, det är alldeles för mycket!” Det är väl inga problem med att smäcka i sig en halv tårta?

    Nästa gång jag bjuder någon på tårta vill jag att vederbörande får stjärnor i blick och säger att den vill ha en riktigt stor bit.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Annika; ha ha, du kan inte ana vad här har ätits tårtor. Barnen höll när de var små tummarna på barnkalasen för att gästerna skulle äta så lite som möjligt så att de kunde kalasa på resterna sedan. Här får alla många stjärnor i blick när de ser en tårta.

  6. benved Says:

    Jag kommer ihåg när vi fick lära oss göra semlor på (i) skolköket (lördags förmiddagar – det var tider det)
    Först bakade vi bullarn, sedan tog man ut innankromet som blandades med riven mandel och socker och stoppades tillbaka i urgöpningen. Därefter spritsade man på grädde och till sist pudrade på socker på locket. Ojoj vad gott det blev – jag försökte göra om det utan mandelkvarn när jag blev vuxen men ännu var ung, det blödde lite i fungertopparna när mandel skulle rivas på ett rivjärn.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Eva; vi bakar inte bullarna, men naturligtvis blandas inkråmet med mandelmassan och en skvätt grädde! Även om nu mandelmassan är färdigköpt. Vi är väldigt noga med att sikta flosockret genom tunnaste durkslaget. Lördag förmiddag hade vi också skolkök, det var väl samma år. Till Väster fick vi gå.

  8. Bloggblad Says:

    Intressant att du får kommentarer om semlorna, men inte om cancern… för, vad skriver man om det?

    Jag har också noterat att jag får mängder av kommentarer om jag skriver att jag varit hos frissan, eller om jag bakat. När jag skriver att jag har fått sånger utgivna eller fått nya melodier – då uteblir kommentarerna, och sångtextskrivandet är det som ligger mitt hjärta närmast. Känns lite trist att det inte intresserar någon…

    Jag har liksom du sett alla förslag i sjukbloggar: skriv en bok! De som säger detta har inte en aning om hur mycket arbete det är att skriva en bok, och ännu mindre aning om hur svårt det är att få en bok utgiven när man inte är kändis.

    Skönt att höra att du tänker fortsätta att tycka som du tycker själv och inte följa strömmen, för jag har märkt hos många att man ansluter sig till vad man ”ska” tycka. Det är fint att tycka illa om vissa teveprogram och tycka bra om andra. För mig är tanken helt främmande att jag skulle tycka något efter vad som är fint.

  9. Bloggblad Says:

    Glömde: Det skulle stå ”Hälsningar från en muffinsbloggare” under… 😉

  10. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; ha ha, jag har också reflekterat över det. Men det är kul att få kommentarer vilken krok det än är som hakas på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: