Pressen att hämta tidigt

Nu är det sagt igen, att många föräldrar känner press att hämta barnen tidigt från dagis. Ny undersökning från Kommunal visar att:

Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt från förskolan. Var fjärde känner press att hämta senast klockan fyra och över hälften att hämta före halv fem. Vanligaste orsaken, som nästan varannan förälder uppger, är dåligt samvete för att många andra barn blir hämtade tidigt.”

Det spelar ingen roll att alla mina barn nu har uppnått myndig ålder. Jag minns det som det bokstavligen var igår, eller i alla fall i fredags, det förbannade hämtracet.

Som ivrigt drevs på av personalen!

Vårt dagis öppnade först klockan åtta. Alltså gick där inga barn som hade slitits upp mitt i natten (utom våra som tyckte natten varade längre än de flesta, det tycker de fortfarande.) Det innebar inga större problem eftersom vi bodde i ett område där det helt enkelt fanns underlag för en avdelning med sen morgonstart. Vid nödläge kunde barn vara på en annan morgontidigare avdelning.

Stängde gjorde man halv sex, sharp.

Men normen sa halv fyra, senast fyra. Absolut inte senare än halv fem. Då var man en mycket dålig förälder. Även om man inte lämnat förrän klockan tio. Vi hade ju differentierad taxa. Så vi tyckte det var en bra idé att använda de timmar vi behövde dagis, vi och barnen, under den tid som passade oss bäst. Typ halv tio till halv sex.

Det tyckte inte personalen. Morgonstund har som bekant guld i mund. Man hänvisade till pedagogiken. Men det var väl fan till dagis där all pedagogisk verksamhet skedde mellan åtta och halv tio på morgonen?

Jag minns särskilt den gången fröken Pia ringde akut till mitt jobb som projektledare för en arbetsmarknadsutbildning. Och bad mig hämta tidigare. Allra senast klockan fyra. Jag hade 15 deltagare som väntade sig handledning till 16:30, sharp. Mannen var bortrest. Jag hade inget val. Be deltagarna om ursäkt, sätta dem i eget arbete och kasta mig på spårvagnen så fort det bara gick. Kom med andan i halsen fyra prick. Där satt mina tre barn och pysslade med något, medan fröken Pia stod som på nålar. Men samtidigt såg lite skuldmedveten ut.

-Ja, det var ju egentligen inget akut, men jag tyckte så synd om dem som skulle vara kvar ensamma när alla andra gått hem!

Jag slogs inte den gången heller. Men jag skrek. Och svor. Ja, så barnen hörde det. Och jag ångrar fortfarande inte ett enda ord jag sa.

Och jag står på mig. Det är alldeles åt helvete att redan stressade och pressade småbarnsföräldrar inte ska få nyttja en tjänst de betalar för, när de bäst behöver den, utan att bli påtryckta dåligt samvete av personal och andra föräldrar.

Annonser

19 svar to “Pressen att hämta tidigt”

  1. cruella Says:

    Ja, helt sjukt. Som tur var försiggick inga såna fjanterier på vårt föräldrakoopeartiv. Visst fanns det föräldrar som lämnade sent och hämtade tidigt, men vi kände oss alltid helt självklart uppmuntrade att hitta vår egen modell. Enhetstaxa hade vi redan på den tiden – det kunde vi bestämma själva (eller inte, men ingen kollade, förresten var vår heltidstaxa ändå lägre än en deltid hos den kommunala förskolan skulle ha varit).

    Jag har pratat med främst mammor av senare slag och inte nog med pressen att hämta tidigt även om man har heltidsplats – personalen var av den bestämda åsikten att barn under tre fyra år inte skulle vara på dagis längre än till tre… Så bekanten snodde som en råtta (självklart hon, maken var ju jurist) för att hinna hämta absurt tidigt och få en spottstyver i deltidsrabatt. Gå OMEDELBART upp till heltid och köp dig åtminstone lite sinnesfrid, var mitt resoluta budskap. Det hade hon inte ens kommit att tänka på, så indoktrinerade var hela gänget.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; fint att det är fler som går igång på detta även om det för en själv är passerat.

    Vi har väl aldrig haft så differentierade arbetstider som vi har nu, med alla senöppna butiker, särskilt i storstäderna. Ändå lever förskolan kvar i en rigid uppfattning där allt väsentligt sker mellan 08.00 och 15.00. Och deras egen pedagogiska verksamhet alltså enbart på tidig förmiddag. För det var ju ett argument som ständigt återkom, med personalen, med släkt och vänner med förskolearbete; barnen missar så mycket av den pedagogiska verksamheten om de inte är på plats just vid den tiden.

    Det vansinniga var just detta, att det inte hjälpte att lämna in arbetsscheman, om man hade några, lägga upp en hämt- och lämningskalender anpassad efter detta schema och de timmar man betalade för. Grundbudskapet var ändå ”hämta tidigt!”

    Sista terminen var det ingen som vågade bråka med mig längre. Jag hade cancersjuk make hemma eller på sjukhus. Sprang som en skållad råtta mellan skola, fritids, dagis. Nåde den som hade en enda åsikt om när det var lämpligast, för personalen, att jag lämnade eller hämtade! Men det var fan att det skulle behöva gå så långt för att få tyst på dem. (Äh, de var förstås inte tysta, skvallret hängde i väggarna!)

  3. Evis Says:

    Tvillingarnas far lever i det där nu – ”måste” hämta klockan fyra senast även om han faktiskt inte slutar arbeta förrän fyra eller halv fem i en annan kommun! För att det är så synd om barnen enligt personalen. Vi har ju alltid lämnat ganska sent åtta-halv nio och hämtat tidigt, men det beror ju på vår scheman där Rickard börjar sex på morgonen och slutar tidigt.

    Vi är däremot bundna av fritids tider på morgonen – i princip kan inte jag åka på konferenser eller jobbresor, vilka båda är viktiga delar av mitt arbete, eftersom fritids inte öppnar förrän en halvtimme efter att Rickard börjat jobba – han har ju inte hur mycket semester som helst att ta ut.

  4. Tricky Says:

    Kan bara instämma. Ofta kändes det som om dagispersonalens (hahaha jag vet att det heter förskola, jag skulle bli strimlad på jobbet om nån såg…) yttersta mål var att skuldbelägga föräldrarna. Lägga huvudet på sned och antyda att barnen for illa av det ena eller andra och gud nåde om man kom försent till den förbannade heliga samlingen.
    Då skulle barnen få men för livet, minst !

  5. Inga Magnusson Says:

    Jag jobbade på dagis, som det hette då i slutet på 60-talet, och då betalade föräldrar för halv dag eller hel dag för sina barns tillsyn på dagis. Föräldrar avkrävdes schema för sitt jobb i förväg och det var inte tillåtet att ha barnen kvar på dagis längre tid än som ansågs rimligt med hänsyn till arbetstiden, dvs just den tiden plus tid för transporter. Och jag kan tycka att det är helt ok att ha ett sådant krav, fast jag förstår att det är borta nu.

    Visst betalar föräldrar för sin barnomsorg men den avgiften motsvarar inte på långa vägar vad den egentligen kostar. Dagis är starkt subventionerat av samhället = skattebetalarna och sett i ljuset av det så blir det inte rimligt att föräldrar ska utöva fritidsintressen eller bara koppla av när barnen är på dagis. Barnen behöver dessutom tid med sina föräldrar. Att föräldrar känner press på sig att faktiskt umgås med sin barn är bra.

    Att man inte vill ha barn som dräller ín just under samlingen kan jag också förstå. Bättre före eller efter i så fall. Personalen försöker skapa en verksamhet som funkar och som utvecklar barnen och då kan man behöva ha en sammanhängande grupp-pratstund utan störande moment som att det kommer nya barn till hela tiden. Skulle säkert gå med ett enda nytt barn som anländer, men det är med föräldrar som med barn; samma regler måste gälla alla, annars funkar det inte: ”Hon får ju, varför får inte jag då”?

  6. Evis Says:

    Men att behöva försöka smita tidigare från sitt arbete varje dag för att personalen tycker synd om barnet som måste vara där till fem, kan väl inte vara rimligt? Det är nämligen så det ser ut nu.

  7. cruella Says:

    Inga, du missar poängen. Det handlar inte alls om att man lämnar ungarna på dagis för att själv gå och slå dank, hur kan du läsa in det?

    Jag retar ihjäl mig på självklara förnumstigheter som att barn minsann behöver tid med sina föräldrar. Ja? Är det vanligt att förskolepersonal går omkring och tror att föräldrar nyttjar barnomsorgen främst för att slippa ungarna?

  8. Annaa Mattsson Says:

    Evis; det kryper i kroppen av minnena. ”Synd om barnen.” Som inte har en aning om varför. Åsynen av de stressade föräldrarna som vilda i blicken kom ångande. Inte för att dagis stängde, det var öppet mimst en timma till. Utan för den heliga normens skull. Lärarna bland föräldrarna hade det faktiskt ibland svårast. Därför att de var tvungna att lämna elever som kanske behövde en pratstund.

    Tricky; jag tar mig också friheten att kalla den verksamhet som vi använde oss av i fem år och vars pedagogiska värde jag starkt ifrågsatte, utom glimtvis, för dagis, det var nämligen vad vi sa då. Nu får man inte ens säga förskollärare längre utan man ska säga ”pedagoger”. Det gör man faktiskt inte ens i vanliga skolan. Undrar som om barnen benämner personalen så också.

    Inga; du skjuter högt över målet nu. Men det är iofs bra att få en avvikande röst.
    Du menar alltså med berått mod att eftersom förskoleverksamheten subventioneras av samhället så kan personalen styra om så att barnen ska hämtas på tider som inte passar föräldrarna? Och du menar att man blir bättre föräldrar om man utsätts för press att försöka komma ifrån sitt arbete tidigare varje dag för att leva upp till just normen om en god förälder?

    Att använda ordet slå dank är ett hån mot alla presssade småbarnsföräldrar. Och jag undrar var i mitt inlägg, andra kommenterar och i tidningsartikeln du läste in det.

    Jag kan hålla med om att det inte är så lysande att komma in mitt i den där heliga samlingen. Men kanske den har spelat ut sin roll när föräldrar har olika arbetstider. Om många barn ”dräller in” just när samlingen pågår kanske den ligger på fel tid?

    Jag tror ett problem är att förskolepersonal helt enkelt har hybris. Man vill likna skolan så mycket som möjligt. Med samma fasta tider för alla barn. Oberoende av just själva behovet. På många dagis ställs kravet att barnen måste vara där innan samlingen på morgonen. Då blir det plötsligt inte alls intressant att prata om viktig tid för föräldrar och barn. Vi tog det faktiskt hellre lugnt med barnen på morgonen i stället för att de skulle sitta och rabbla upp vad de gjort under helgen (alla mina barn hatade det!). För att vi faktiskt kunde. Men usch så dåliga föräldrar vi var då. Som inte höll tiden! Som personalen bestämt.

    Cruella; håller med dig fullständigt. Tyvärr har jag stött på mycket av den attityd du säger.

    Därmed inte sagt att det naturligtvis finns bra förskolepersonal. Och att många har det slitigt i stora barngrupper.

  9. Miss Gillette Says:

    Jag som ibland förebrår mig för att jag inte bor på en ort där det erbjuds vässade förskolepedagoger på barnens dagis lugnar minst lika ofta mig själv med att det här på vischan (i alla fall på just vår vischa) inte finns ett spår av den här vidriga attityden. Här lämnar man när man vill och ingen är grinig för att barnen är kvar sent — det finns, vill jag påstå, en total förståelse för att föräldrarnas arbetstider är som de är. Det verkar fruktansvärt obehagligt med nån sorts skyttegravskrig mot dem som har hand om ens barn stora delar av dagarna.

    Det är också märkligt att personalen kan tycka synd om de barn som den själv har hand om — vad har man egentligen för syn på sig själv och den verksamhet man bedriver då?

    Pedagogiken på vischan lämnar kanske som sagt en del att önska, men det är lättare att vara förälder här. Och med någotsånär ostressade föräldrar är det lättare för barnen att vara barn också, även om de träffar föräldrarna kortare tid än de barn som får gå tidigt hem med frustrerade och sönderstressade mammor och pappor.

  10. Inga Magnusson Says:

    Hmmm, ”slå dank” var nog inte mitt uttryck tror jag. Håller självklart med om en massa saker också:

    Dagis ska inte bli skola och det verkar inte vettigt att alla barn ska tvingas vara med på samlingen varje dag om det inte är motiverat av tillsynsskäl. Däremot så är den oftast inte längre än att föräldrar måste kunna undvika att lämna / hämta mitt i, handlar om högst en halvtimme, åtminstone på min tid.

    Aboslut ska föräldrar ha rätt till barnomsorg för arbetstid + rimliga transportsträckor och om dagis´personal tycker något annat så får man väl planera för någon dräpande kommentar att de inte ska lägga näsa i blöt! Och hjälper inte det har man naturligtvis rätt att gå högre upp i hierarkin och klaga. Jag har svårt att se hur detta kan ha utvecklats till ett nationellt dilemma. Det finns ju ett antal föräldrar som minsann har mål i munnen annars.

    Dagispersonal har inte monopol på vad en god förälder är för något. Att påverka en förälder att hämta tidigare borde vara tjänstefel.

    Jag minns bara att det förekom att föräldrar valde att gå och bowla eller att gå till simhallen eller dylikt istället för att hämta sina barn och då fick de en reprimand av föreståndarinnan (! :-)), helt i sin ordning när det inte var arbete tycker jag.

  11. telefonissan Says:

    Håller med Annaa till fullo i sakfrågan men jag har till skillnad upplevt en förståelse och från dagispersonalen för min situation (med vissa flagranta undantag).

    Samtidigt finns där en klump i magen när man tänker på de barn som ALLTID hade långa dagar, 10-11 timmar. Kan bara tala för de barn jag stött på och dessa mådde inte bra av detta. Speciellt hade de det knepigt med anknytningen till olika vuxna. De liksom tydde sig liksom till vem som helst men inte till någon speciell, knappt till sina egna föräldrar periodvis. I det ena fallet kände jag föräldern men vågade aldrig säga att jag bekymrade mig.

    Pedagogerna tassade också på tå men skakade på sina huvuden och pratade bakom ryggen. Det hade varit bättre om de hade sagt rakt ut om de tyckte att barnet for illa av att vara på dagis så länge. Det var iofs svårt att veta vad som var det rätta rådet efter som föräldern var ensamstående med god karriär. Det är skillnad när man kan uppmuntra två föräldrar att saxa sina arbetstider.

    Mitt eget barn klarade helt enkelt inte att vara långa dagar, högst 5-6 timmar, så det var ett fixande och trixande med morföräldrar och andra. Hos blev helt hialös när hon blev trött av dagismiljön så det var inget att välja på. Inte förrän i dryga femårsåldern klarade hon av bortåt 8 timmar på dagis. Nu tror ni säkert att jag är överbeskyddande men i så fall är ni välkomna att vara måltavla för hennes vredesutbrott när hon är orolig eller uttröttad. Inte att leka med, men ingen pedagog eller annan utomstående tror det förrän de sett det.

    Visst har det tidiga hämtandet påverkat mitt arbetsliv, min inkomst och familjens möjligheter. Men vad fasen göra. Vi hade i alla fall dagis. Jag hade i alla fall någorlunda med jobb. Som helt ensamstående är hela livet med barn ett trollande med knäna. Att gå och bowla eller att gå själv och simma är sådant man kan se sig i himlen efter.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Miss Gillette; samma tanke slog även mig, hur kunde de tycka så synd om barn som tvingades vara ensamma med dem en stund…

    Inga; jag tror ändå det är ganska ovanligt att föräldrar gör något annat än jobbar när barnen är på dagis. Men jag vet att detta är en hang up hos mycket förskolepersonal. Min syster har under sina år som förskollärare underhållit med många hemska historier om syndande föräldrar. Tänk, när personalen upptäckte att en mamma, lärare till råga på allt, i själva verket haft en förmiddag varannan vecka ledigt och ändå lämnat sitt barn! Tänk, sa jag, om hon faktiskt blev en bättre både mamma och lärare av att få ha den den förmiddagen alldeles för sig själv.

    Telefonissan; mina barn var ju sällan jättelånga dagar på dagis så jag vet rätt lite om hur de skulle ha reagerat. Det är ju också en fånig poäng i det hela, att den goda moralen att hämta tidigt gällde även om man lämnat sent.

    Jag tror dock att långa dagar i sig inte behöver betyda det du beskriver. Det är nog andra faktorer som spelar in också. Många barn far tyvärr illa. Inte just i förskolan, men i livet. Man får inte glömma bort att för en del barn är dagis den enda stabiliteten. Men det är egentligen en annan fråga än den vi diskuterar här.

  13. Miss Gillette Says:

    Alltså, jag tycker det verkar som en pendel har svängt farligt långt ut åt andra hållet. Såhär: för inte så längesen var barn nästan osynliga och räknades inte om de inte kunde dra sitt strå till stacken. Var de fattiga blev de barnarbetare, var de rika togs de omhand om barnjungfrur och fick bocka och niga för far och mor varannan söndag. Typ.

    Idag är det nästan tvärtom: de i familjen som inte är barn räknas som sekunda medborgare och tjänsteandar som ska inrätta precis hela sin tillvaro efter de små. Åtminstone finns det vissa som ger upp sig själva totalt för sina barn — för såna signaler får man ju från omvärlden — och hur bra blir det? Det är som om den som inte lever enbart för barnen, som har andra vuxenintressen och ett behov av att förbli nånting annat än en förälder, ses ned på, ses som en dålig förälder.

    Jag förstår inte hur det har kunnat komma dithän. Vuxna är också individer med specifika behov. Naturligtvis har man oändligt mycket bättre möjligheter än barn att kunna anpassa sig och sätta ganska mycket av sina egna önskemål åt sidan, men hur länge som helst går det inte. Kolla på alla förhållanden som havererar under småbarnsåren — om de vuxna parterna i såna relationer inte hade förlorat greppet helt om sin egen identitet skulle de i många fall ha mått mycket bättre tillsammans med sin partner och sina små barn.

    Trots allt är det ändå de vuxna som ska dra familjelasset, och det känns så galet att de samtidigt förväntas avsäga sig allt som de tycker är kul och som kan ge ork att fortsätta dra sagda lass. Jag upprepar: en glad förälder är en bra förälder, även om det krävs några extra timmars fysiskt frånvarande förälder emellanåt för att uppnå detta.

    Att få barn är naturligtvis fantastiskt, och varje barn är en personlighet som måste få sitt utrymme. Men det känns knappast _naturligt_ att få barn längre, om ni fattar hur jag menar: Man förväntas möblera om hela tillvaron, det ska inte gå att inlemma barnen smidigt i det liv man har, utan allting måste plötsligt ordnas på nåt helt annat sätt. Måste det verkligen vara så?

    (För den som undrar: ja, jag talar i allra högsta grad av egen erfarenhet. Att vi lyckades hålla ihop äktenskapet trots att vi tappade bort både oss själva och varann under de värsta småbarnsåren är inget mindre än en bragd.)

  14. Annaa Mattsson Says:

    Miss Gillette; jag tror du sätter fingret på en väldigt öm punkt där. Jag har haft det rätt nära inpå mig, precis det du beskriver. Hur framförallt kvinnor möblerar om hela sin tillvaro för barnens skull. Och sedan får otroligt svårt att både att släppa och hitta tillbaka till ett eget liv. När äktenskapet har brakat. Samt, dessvärre, är kritiska till alla som inte gör precis som de, utom möjligtvis vad gäller äktenskapet då.

    Enligt vissa av mina vänner skulle mina barn idag antingen vara smällfeta eller undernärda och vara normlösa vrak eftersom vi inte följde alla de påbud som ansågs finnas. För samtidigt som man ska vara tjänsteande så är det ju ett visst regelsystem som ska följas.

    Jag fick ju barn sent, mina jämnåriga födde upp sina barn med ett större lättsinne, men sedan verkar det ha blivit värre och värre. All ängslighet kring maten t ex. Friska sunda människor i medelåldern, som aldrig haft några direkta viktproblem, vars föräldrar uppnått eller verkar uppnå normal livslängd utan att drabbas av vällevnadssjukdom är fullständigt besatta av att deras barn ska få i sig exakt rätt kost vid exakt rätt tillfälle. Alltid, utan undantag. Vad är det de tror ska hända annars?

    Första gången jag blev medveten om detta var när min något yngre väninna var på besök med sin förstfödde hos mig. Han var några månader gammal då. Hon tvärnitade med barnvagen under vår promenad och utropade ”Men klockan är ju tre! A måste ha sin smakportion nu!” A låg och sov sött i sin vagn och jag undrade om jag skulle springa och hämta ett stormkök eller vad hon ville. Men det kom en lång förklaring om att tidigt vänja sig vid fasta regler och sunda matvanor. Hon kunde senare riva upp himmel och jord för att inte maken serverat tioåringar exakt rätt sammansatt mellis vid exakt rätt tid. Tioåringar som borde kunnat gå till köket och själv breda sig en macka om de höll på att dö av hunger. Detta förekom dock icke, säkert inte förrän barnen kom i sen tonår.

  15. Miss Gillette Says:

    annaa: Jaa du, mat! _Det_ är ett kapitel som nog kan generera många kommentarer! Själv säger jag inte mer om det här och nu än att jag hade mina idéer i början med första barnet men att det förstås blev ohållbart. Nu tror jag att vi försöker tillämpa sunt förnuft på de flesta områden, samt flexibilitet och pragmatism. Det vill säga: visst är det bra med regelbundna mattider, men ibland _går_ det inte att hålla dem och då är det ingen katastrof. Visst är det självklart för oss att ge barnen näringsriktig och sund mat, men ibland kan eller orkar man inte det och då kan det vara helt okej att käka slaskmat på Donken. _Utan_ att man ska behöva förebrå sig för det!

  16. Annaa Mattsson Says:

    Miss Gillette; du har rätt, detta kan man prata om hur länge som helst. Det lustiga är att jag alltid hade en känsla av att mina barn åt bättre och mer allsidigt än alla de där petmorsornas barn… Med inslag av Donken, definitivt. Vi var så glada när vi fick en Donken på gångavstånd just när barnen var i rätt ålder. Där satt vi förtappade familjer och fnissade lite åt varandra på måndgskvällarna. De fick lägga ned den sedan, när vi flyttat och de andra slappa föräldrarnas barn vuxit upp.

  17. Miss Gillette Says:

    annaa: 😀

  18. cruella Says:

    Jag minns med stor tydlighet hur glad jag var när jag ansåg att gisslet med hyfsad mat- och sovregelbundenhet definitivt var över – tidpunkten inföll när minsta var 2,5 år. Då for vi på bilsemester till England och bodde på bondgård och åt hembredda trekantsmackor samt hobnobs hela dagarna och barnen drack ohyggliga mängder Ribena. De droppade av och tog en tupplur i bilen ibland och ibland var de uppe och kutade till en bit in på kvällen.

    Man lär få följa sina ungar och se hur de är skapta. En av mina klarar inte av för lågt blodsocker, då blir han hispig och i det närmaste okontaktbar;-) Men det räcker ju att det finns något till hands, som sagt. Inte behöver man inrätta livet efter det.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; usch, det låter fullständigt förfärligt… he he.

    När man har ett allergiskt barn hamnar också helt andra saker i fokus. Som att t ex springa stan runt för att hitta livsmedel utan mjölkprotein och att förklara även för BVC-personal att laktosintolerans och mjölkproteinallergi inte är samma sak. ”Nej, hon kan inte äta ost!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: