Göteborgarna är ofta från Göteborg

Jo, naturligtvis är göteborgarna som folk är mest. Men jag ska förklara lite varför jag menar att de ändå inte är det…

Göteborgarna är ofta från Göteborg. Göteborg är nog den stad i Sverige som folk helst vill flytta tillbaka till eller bo kvar i, vilken utbildning de än har skaffat sig. Har ingen statistik, men det känns så.

Brukar säga att det räcker att ta sig en tur till universietet och prata med lite olika lärare och forskare. I Stockholm talar de olika dialekter. I Göteborg talar de göteborgska.

När jag kom tillbaka till hemstaden, dvs Uddevalla, var jag 26. Nästan alla gamla vänner var utflugna ur stan. Jag trodde det skulle bli svårt att finna nya vänner, men det var det faktiskt inte. Inte till en början. Det fanns arbetskamrater och det fanns subkulturer att dras in i. Det blev naturligt i den lilla staden att människor med samma intressen drogs till varandra. Sedan upplevde jag som ensamstående en allt större just ensamhet ändå, småstaden har större krav på konformitet. Kanske var det ändå inte så farligt som jag ibland hävdar, kanske var det framförallt 30-årskrisen som tog ut sin rätt när jag drog iväg igen.

Först en sväng till Irland och sedan till Stockholm. För att finna något annat. Det gjorde jag förvisso. Och var efter några år på språng igen. Precis när det började bli dags att ev göra nästa stamp i yrkeskarriären hoppade jag av fast jobb och drog till Göteborg. 36 år gammal.

Jag vet inte om det var åldern, de sociala omständigheterna eller något annat, t ex mig själv och göteborgarna, men någon göteborgare blev jag aldrig.

Åldern: för gammal att få nya vänner. Har t o m fått belagt efteråt att en del i Mannens nätverk ansåg oss för gamla att umgås med! De kanske var 7-8 år yngre än mig, men han var ju ytterligare 8 år äldre.

Sociala omständigheter: 1. jag jobbade som frilans, hade alltså inget naturligt sätt att knyta vänskapsband via jobbet. 2. mannen hade visserligen ett stort kontaktnät, men få där betraktade honom som nära vän så det fanns mycket lite av riktiga vänskapsnät att gå in i. 3. mina gamla vänner var fullt upptagna med sina egna liv, det var svårt att återknyta till varandras vardag. 4. jag hade mycket lite av egen släkt i stan. 5. det var inte alls lika enkelt att hitta andra subkulturer att glida in i som det var i småstaden.

Mig själv: jag kan ha uppfattats som negativ, höll mig på min kant. Vad som är orsak och verkan är svårt att säga. Vad som var försvarsmekanism. Och integritetskamp, jag ville ju inte bara bli hopbuntad med Mannen. Men så ofta upplevde jag att göteborgarna hade fullt upp med sig själva, sina vänner och sin släkt.

Nu efter 7½ år borta från staden är det ytterst få jag har regelbunden kontakt med. Några som var lite närmare har jag släppt i stort sett helt. Facebook har inte inneburit några stora förändringar. (Däremot gjorde ju bloggen att Evis och jag fick närmare kontakt igen.)

Men förstås har jag massor av nostalgiska minnen från Göteborg! Det var ju där mina barn föddes och växte upp. Kanske var det just det också. De där täta barnåren när man knappt knyter andra bekantskapsband än de med andra föräldrar.

Ingen vet hur det blivit om jag stannat kvar. Kanske hade Göteborg blivit en riktigt trevlig stad. Eller ännu ensammare.

Annonser

6 svar to “Göteborgarna är ofta från Göteborg”

  1. Sonja Says:

    Jag bodde i Göteborg när jag var mellan 19 och 29 år (på 70-talet) och älskar fortfarande stan, den har satt sej i hjärtat på nåt vis…men tror inte jag skulle vilja flytta tillbaka. Jag tror också det är lite svårare med nya vänner och grupper att komma in i när man blir äldre, och särskilt i storstad. Nöjd med ett och annat nostalgiskt besök i Majorna, Botaniska, Slottskogen, Hagas bakgator, Mauritz kaffe…

  2. Annaa Mattsson Says:

    Sonja; ja, inte är det så lätt att komma in i nya grupper i Stockholm heller, men det är lättare att vara ensam än i Göteborg, tycker jag. Här har jag t ex aldrig upplevt den där stora tomheten på sommaren när ”alla” är borta. Hänger förstås också ihop med att barnen blev äldre här, kraven på att göra något tillsammans blev mindre. Men inte bara det. Både innerstad och förort lever här om sommaren. Det fanns inget dödare än Mashugget i juli! Mötte man någon rabblade den alltid besvärjelser över varför de var kvar i stan och vart de var på väg.

  3. Ullah Says:

    Det kan nog stämma mycket av det du skriver om GÖteborg. Jag har ju inget att jämföra med, har ju aldrig bott någon annanstans förutom i Kungälv, dit jag flyttade när jag var 7 och som jag lämnade när jag var 20. Den staden har jag ett mycket kluvet förhållande till, för jag känner ju att det är hemma på något vis – min pappa bor fortfarande kvar, liksom moster med familj, kusin och flera av mina gamla klasskamrater – men varje gång (sällan) jag åker dit känner jag mig illa till mods, vet ej varför. Jag kände, när jag växte upp i Kungälv (= hela min skoltid) att jag skulle tillbaks till Göteborg, och nu bor jag på samma gata som mitt gamla dagis.

  4. Rutan Says:

    Jag tror att man skulle kunna byta ut ”Göteborg” i din text mot ”Värnamo”. Vilket visar på vilken liten stad Gbg är. En stad där alla gör samma saker, jag tänker på det där med sommaren. Fast kanske stockholmare åker till Landet i samma omfattning som göteborgare seglar och värnamobor åker till stugan på västkusten?
    Det är nog ensamheten jag är rädd för. Där jag bor nu lever jag ett ganska ensamt liv, men när jag hittar på nåt så är jag känd och hittar alltid nån halvbekant.

  5. Rutan Says:

    forts…
    Skulle jag vara ensam i Gbg så vill jag i alla fall tycka att det är vackert och trivsamt! Ensam i Sthlm är en mycket mer tilltalande tanke.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; så du lever upp till devisen ”en gång göteborgare, alltid göteborgare”.

    Rutan; ja, i mycket är det en småstad. Men jag tyckte ändå det var lite lättare att bo i en riktig småstad, lättare att hitta till varandra. Det var liksom lättare att bli känd.

    Som vi har sagt förut, att ha barn i stan underlättar förstås. Om man nu inte bara har barnet så att säga, utan ett jobb också.

    Min mamma hade en väninna som efter lite förtida pensionering flyttade efter sin dotter till storstan. Hon undrade många gånger, modern, hur hon egentligen fick det där, väninnan, om hon inte blev väldigt ensam och beroende av barn och barnbarn. Å andra sidan kan det ju bli väldigt ensamt med barnen långt borta, även om man bor kvar i hemstaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: