Det var mormor stolt över!

Det kan ju hända att jag har läsare som inte läser Evis blogg så jag börjar med att länka till det här inlägget:

http://omstil.blogg.se/2011/march/hushallstips-vad-gora-med-tio-meter-skrynkli.html

Det innehåller dels konkreta tips om hur man faktiskt tar hand om tio meter skrynkligt linnetyg. Men också en kritik mot de unga husmorsbloggarna som påstår att deras morsor födda på 40- och 50-talet inte har haft vett att föra just de goda husmorstraditionerna vidare. Läs själva! Vi har ju diskuterat samma sak tidigare.

Innan jag läste Evis inlägg gick jag och funderade på de där påståendena om att ”mormorsgenerationen” var så förbannat stolta över sina kunskaper. Sånt som då jag och andra påstås inte ha lyckats ta med oss vidare.

Mormor, född 1885, kort skolgång, mor till fyra barn, varav ett oäkta, samt fostermor till ett av det senares. Gift med en byggnadshantlangare, änka med minimal pension vid 62. Hushållade sedermera för sin frånskilde bror. Bodde omodernt med dass på gården och brygghus i källaren till hög ålder. Dog nära 90 år gammal efter 10 års svår demens och sjukdom. Vad var hon stolt över?

Ja jag kan ju bara gissa utifrån mina minnen. Och då kommer ju förstås det värmländska ursprunget först. Inget gick utöver det. Sedan kom de två sönerna. Att trots sin ringa pension kunna åka till Saluhallen varje lördag morgon och köpa en stor oxstek och ett kilo köttfärs att utfordra dem och deras hustrur med var säkert en stolthet. Steken bryntes på lördag och sattes i ugnen på söndag, lagom avsvalnad till söndagsmiddagen. Köttbullarna stektes på lördag eftermiddag och förvarades sedan i en karott i skafferiet. Inte bara för sönerna utan för alla som hälsade på var det bara att glutta på skafferidörren och plocka till sig så länge de räckte. Stolt var hon också så småningom över sitt kylskåp där det alltid fanns sockerdricka, hushållsost och färsk gurka. Steken fick nog brodern gnaga på ett par middagar under veckan, kanske utdrygat med köttbullar.

Sina mjuka kakor var hon stolt över också. Pepparkaka och sockerkaka. Gräddade i stora avlånga formar. Fortsatte hon att bära med sig till kalasen hos fosterbarnet långt efter att släkten tröttnat, de var väldigt feta de där kakorna. Köttbullarna blev allt saltare och mer hårdstekta med åren.

Stolt var hon säkert över att alltid ha det bländande rent omkring sig. Även på dass. Och över att tvätten var skinande ren. Hon hade säkert metoder. Sina pelargonier var hon också stolt över. Och ormbunken, den jättestora på pedistal.

Modern född 1917. Hade åtminstone fortsättningsskola, tror jag. Piga först, sedan momentsömnad på Mattssons släktskrädderi, gifte sig vid 22 med en av skräddarbröderna. Fick tre barn. Fortsatte med lönsömnad, ”gick hos folk”, började städa i skola  när hon var strax under 40. Blev som sin mor änka vid 62.

Vad var hon stolt över? . Förutom ett snävt urval av sina barnbarn samt de barnbarnsbarn hon hann få?  Mycket. Det är svårt att begränsa sig till ett urval. Sina fullständigt oöverträffade kunskaper i matlagning och bakning. Faktiskt, det var inte bara hennes egna åsikter, hon var rätt så omtalad för just detta. Skulle nog gärna utvecklat kunnandet till yrkesverksamhet. Stoltheten sträckte sig också över skinande vit tvätt och perfekt manglade lakan och linnedukar, aldrig en skrynkla på fel ställe, till lika skinande rena fönster och allt som gällde spädbarnsvård (just det gick över med åren tursamt nog). Hon saknade förmåga att hålla det dagligt riktigt snyggt i hemmet, en oförmåga som skulle komma att utvecklas med åldern, men hon var stolt över att på ingen tid alls kunna vända kaos till såpdoftande ordning.

Hon ägde också en mycket stor yrkesstolthet. Först i städerskeriet, det var ett tårdrypande nederlag att bli förtidspensionerad vid 61. Men sedan även i ändringsskräddandet som hon tog över efter fadern vid hans död. Hon var även synnerligen stolt över först sitt  fackliga engagemang och sedan sitt föreningsdito. Inte minst var hon stolt över alla de otaliga smörgåsar hon med säker hand bredde till sammankomster.

Stolt var hon också över sin träffsäkra klädstil och sin näsa för reor av alla olika slag. Samt även den för innovationer i hushållet. Inkluderande en hel del såsmåningom förbjudna tillsatser. Hon var öht stolt över att hushålla.

Ja, så stolt var hon modern, att hon knappt hann med att föra vidare något av kunskaperna till sina barn. Utom i någon mån sonen, det var hon stolt över, när han hjälpte till med maten vid något kalas, då var han väl 20.

Så då är det väl lika bra att ta med systern också. Född 1943.  Flickskola. Första barnet innan 18, nästa vid 21, stolt över dem förstås och de ständigt nya matchande hemstickade tröjor hon klädde dem i. Sista generationen hemmafru, men åter ut i arbetslivet vid dryga 30. Skild vid 35, igång med utbildning vid 36.  Nu talar vi om en levande person som kanske läser bloggen så då blir det svårare. Hon kan ju svara om hon tycker jag har fel. Men jag tror hon som ung var rätt så stolt över att hon trots sin mammas överväldigande självgodhet lyckades hävda sig och visa att hon kunde klara hem och hushåll! Hon var inte så intresserad men hon fixade älsklingsrätter med stuvade makaroner och hon hade tidigt sinne för hur en perfekt Jansson tillagas. Stolt har hon säkert varit många gånger om över lyckade kakbak. Naturligtvis var hon stolt över att ha en make som var så bra på att laga mat och ännu stoltare blev hon över äldste sonen vars mat överträffat alla,  och hans (ex)hustru (född 1967)  som kunde åstadkomma en perekt uppklippt vetekrans (vet läsarna ens vad det är???) när hon var 17 år.

Stolt var hon säkert senare över att kommit ur skilsmässan med fötterna ner och i samma veva skaffat sig förskollärarutbildning. Efter detta inträdde yrkesstoltheten. Därefter följde stoltheten över barnbarn och så borde hon vara stolt över att ha samlat på sig så mycket saker som hon tycker om. Jag tror hon var stolt över modet att sluta köra bil också.

Ser man något mönster? Nja. En samhällsutveckling snarare.

Ska fundera en stund på om jag är stolt över något över huvud taget.

Annonser

6 svar to “Det var mormor stolt över!”

  1. Ullah Says:

    Skall man dra historien om mormor och mor? Kortfattat: mormor (född 1905) gjorde världens godaste mycket tyckte vi barnbarn. Hon bakade och fejade och stod i. Men hon lär ha grämt sig över att hon inte fick läsa färdigt till sjuksköterska, utan var tvungen att sluta sin utbildning eftersom sjuksköterskor inte fick vara gifta. Och gift blev hon, med en provinsialläkare och hon fick kallas doktorinna. Stolthet? Vet ej. Mycket finns som jag skulle vilja fråga henne idag.
    Farmor (1907) – en enklare typ, passade upp på make och två söner och verkade faktiskt gilla det. Och stek fick man på söndag. Och hennes mat var lika god som mormors.
    Moder ( (1936) – gått i flickskola med dito hushållsskola. Studenten och Filip Holmkvists handelsinstitut. Läkarsekreterare. Älskade sitt jobb något kolossalt. Lär ha fått läkarintyg för att få dagisplats till mig och bror på 60-talet. Hafsade igenom hushållsarbetet utan entusiasm. Men blommar upp som mormor inför äldsta barnbarnet, som hon utfodrar med husmanskost som hennes egna barn aldrig fick av henne och putsar silver och donar med hushållsarbete med samma gosse.
    Jag: fuskar mig igenom hushållsarbetet och finner inget särskilt nöje i det. Fick tips av optikern att tvätta glasögonen med diskmedel.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; putsandet glömde jag! Både modern och mormodern var ena fenor på att putsa. Hemma hos mig kastade modern sig över kopparformarna. Dom som jag sålde på loppis förra våren för nästan ingenting.

  3. Rutan Says:

    Jaha, nu är helgen räddad. Glömmer jämt när mina far- och morföräldrar är födda. Det ska kollas och så ska jag fundera på vad de var stolta över, min farmor som bodde i samma hus som jag och mormor som jag knappt kände.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; men så bra! Angående min farmor så har jag inte så mycket kunskap. Min far och hans syskon föddes ju runt 1900 så det är en stund sedan hon levde. Jag tror hon levde tills 1936, änka sedan 18 år. Men jag är rätt så övertygad om att hon var synnerligen stolt över alla sina pojkar, fem udda personligheter som alla fortsatte i faderns textila fotspår. Den enda dottern som så vitt jag vet aldrig arbetade utanför hemmet lyckades hon nog inte förmedla någon stärkande stolthet till. Den enda vardagsbild som finns på henne och hennes mor är symboliskt nog ett foto när de hänger tvätt, de ser inte glada ut. Denna faster Ester fortsatte ju sedan att sköta hushållet för sina yngsta bröder, tvillingparet, tills hon dog av allmän gråhet och förtvining innan hon fyllt 70. Hennes stolthet var nog framförallt att snåla och spara utan att faktiskt riktigt behöva det, hon lämnade efter sig ett hyfsat kapital. Förhoppningsvis var hon stolt över sina småkakor, som jag glömt vad de heter och inte hittar någonstans. De var av något mördegsliknande, bruna i kanterna och böjda som flarn.

  5. Evis Says:

    Du är en fantastisk mötesordförande – det är väl ändå något att vara stolt över? För det är en mycket sällsynt kompetens. Fast så husmorsaktigt är det förstås inte.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Evis; skulle kanske passat bra som överhuvud i nån typ av storfamilj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: