Jag och mina strykbrädor

Min första strykbräda måste jag ha skaffat när jag bodde i mitt första studentrum. Den hade starkt orangefärgade stålrör och blått överdrag. Jag vet det säkert för ärmbrädan finns fortfarande kvar. (Ministrykbräda kallas den numera på såna där initierade husmorstipsbloggar som inte har en aning om vad en ärmbräda är, än mindre en presskudde.)

Jag sydde mer eller mindre professionellt en tid med den där strykbrädan. Den blev så småningom i ett annat liv favoritplats för diverse katter.

Nästa köpte vi någon gång mellan 1998 och 2003 i en vitvarubutik i Allén. Minns att det var ett helvete att bära hem den. Och att jag var skitförbannad när den dog, högst fem år senare. Betänk alltså, nummer ett 1972 – 2000. Aktivt använd. Nästa 2000 – 2005. Sporadiskt använd. Så jag köpte sen i ren protest den sunkigaste strykbräda som någonsin passerat genom Jysk kvalitetsspärr. Om dom nu har någon sådan. Den är så rank att den skuttar på golvet vid normal skjortstrykning. T o m katterna märker det och kommer inte på tanken att hoppa upp. För bängligt och rankt. Dentar dock liten plats i städskåpet där den framlever det mesta av sin tid.

Men idag var den framme, för första gången i år. För att riva av lite samlade dåliga samveten. Framkanter, en och annan knäppslå, krage och manschett. Tvärgående rynkor på dotters små yllekjolar, sydda av stuvar från Schwartzmans. (Nix, det sas inte Tiger i vårt hem.) Och då kom jag osökt att tänka på fadern. Och hans förfasande över moderna tiders slarv. Med ärmkullar, passform och med press. Han beskådade yngre avkommors slöjdalster med en huvudskakning. Fick dom inte lära sig att pressa isär sömmar? Eller att slutpressa en fåll?

Uppenbarligen inte. Många år senare beskådar jag ibland sydda alster i diverse bloggar. Och förvånas över bristen på just strykjärnshantering. Sömmar inte isärpressade, fållar som är runda i kanten.

Mitt enda råd och tips är: kolla hur köpta kläder ser ut! Alla fållar,  alla sömmar  är platta!

För att åstadkomma det behövs både tålamod, handlag och hjälpmedel. Men det är värt besväret. Ett aldrig så välskuret och välsytt plagg ser bara hopplöst hemmasytt ut om man missar det som på skräddarspråk heter avpressning. Dvs en genomgång med strykjärn och presstrasa av det färdiga plagget. Där man ser att alla sömmar är professionellt platta. Utan märken på framsidan. En enda extra kvart, det är skillnaden mellan amatör och proffs! Eller någon timma på ett större plagg, men det är det värt.

Annonser

55 svar to “Jag och mina strykbrädor”

  1. Ullah Says:

    Tänk att det minns jag att vi lärde oss i syslöjden, jag som nästan aldrig syr numera.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ja , jag är förvånad att just det verkar ha fallit i glömska. Men det är risk att min goda vän textilläraren skulle säga som hon brukar ”ja vi lär ut det, men det är inget vi begär att de ska kunna”. Jag undrar ibland hur jag egentligen skulle ha blivit som syfröken.

  3. cruella Says:

    Jag är ingen mästare på att sy, men pressa isär och pressa platt, det lärde man sig förstås.

    Det finns ministrykbrädor som inte är ärmbrädor, har jag sett.

  4. Rutan Says:

    Jag har sett bordsstrykbrädor, mindre än vanliga och med korta ben. Taxstrykbrädor liksom. Ärmbrädan saknar jag verkligen, den försvann i en flytt. Förr strök jag precis allt, även underkläder. Numera stryker jag kanske någon bomullsblus/-tunika. Kanske.

  5. Evis Says:

    Maja har suttit sönder min ärmbräda. Jag ställde den i sängen medan jag strök och så satte hon sig på den och knäckte den. Jag lever nu ett torftigt och framför allt besvärligt liv, eftersom jag inte kommit mig för att köpa en ny ännu, efter ett par månader. Presskudde vill jag ha, men klarar mig ännu på att grannen hare en – som du ser lever vi lite efter Mannens gamla idéer om att dela saker med grannarna, de har t ex ingen TV och varför skulle de som i princip aldrig ser på TV ha en, när vi ändå har en ? 😉 Presskudde är dock kanske en något mindre resurskrävande ägodel så jag ska skaffa en egen vilket år som helst.

  6. Evis Says:

    Och inspirerad av detta inlägg gick jag och köpte en på studs.

  7. Maja Says:

    Hej, Annaa

    Jag har läst dina inlägg om min blogg. Och nu har jag tänkt färdigt kring detta.

    Jag startade ”Husmorsskolan” i februari 2010 under en period då min livssituation var sådan att jag pendlade långt och sov borta från min 1,5-åring minst en natt i veckan. Jag fotade sådant jag gjorde i hemmet under helgerna och på något sätt kändes mina resor borta från familjen lättare när jag ägnade kvällen åt att ordna med text och bilder i de här vardagliga inläggen. Genom titlen – Husmorsskolan – ville jag peka på mig själv som elev i den här fiktiva skolan, inte som läraren som skulle lära andra. Ville sedan någon följa mina umbäranden med krämkokningar, saftångning, servettbrytning eller vad det nu var, så var de hjärtligt välkomna. Och läsarsiffrorna steg så sakteliga. Med stort intresse mottog jag också de kommentarer med tips och råd från människor i olika åldrar och skiftande bakgrund.

    Merparten av mina inlägg är just vardagliga. Små bildserier av vardagsgöromål. Någon slags vardagspoesi kanske man kan kalla det. Jag tror att de flesta förstår den här formen och inser att ”självklarheterna” är en del av stilen.

    Husmorsskolan är inte någon vinstdrivande verksamhet. Jag har hittills inte tagit emot en futtig reklamkrona eller ”gratisartikel”. Jag tjänar överhuvudtaget inga pengar på mitt bloggande. Är helt emot smygreklamen som dyker upp både här och där i bloggvärlden! Jag är alltså en helt vanlig amatörbloggare, och jag därför ledsen om jag framstått som något annat. Det finns inget av kommersiellt värde i min blogg. Inte heller spalten i ”Minnenas Journal” ger mig någon ekonomisk vinst.

    Min inkomst förtjänar jag genom en heltidstjänst som universitetsadjunkt vid en av sveriges musikhögskolor. Där undervisar jag i sång och musikteori. Jag håller också på att avsluta en mastersexamen i arrangering och komposition.

    När det gäller ”husmorsdebatten” som du tidigare hänvisat till står jag utanför den. Min blogg är inget politiskt statement på det viset (Även om jag förstår att namnet kan få människor att tro det. Vid den tidpunkten när jag startade bloggen hade inte debatten brutit loss än…). Därför känner jag på inget vis igen mig i almänna påståenden om att ”vi husmorsbloggare” skulle avfärda våra mödrars livsval och livsstil. Det är ingen åsikt som jag står bakom. Min mamma har drivit eget företag sedan jag var liten. Under knappa förhållanden har hon klarat både arbeta, hem och barnuppfostran med den äran. Det finns ingen jag kan känna större beundran och kärlek för än henne! Många av mina käraste vänner och släktingar tillhör min mammas generation. Det är ju också många kvinnor från den generation som besöker min blogg och delar med sig av sina erfarenheter. Vill jag fråga om något hushållsrelaterat ringer jag alltid min mamma eller min svärmor. De är mina främsta lärare på det området och även när det gäller yrkeslivet!

    Visst finns det värden som jag vill förmedla genom min blogg, men de handlar i så fall om gemenskap, kärlek och respekt och en uppmuntran till att göra sker med sina egna händer.

    Det finns så mycket att lära! Inom alla områden – alltså både på jobbsidan och när det gäller hushållande och handarbete. Det är just därför jag syr fula kjolar och tillåter mig att misslyckas med marmeladkok. All vår början bliver svår… Att det skulle väcka sådan avsky kunde jag aldrig drömma om.

    Jag tror att de flesta uppfattat din poäng och hunnit skratta gott åt min dumhet och okunnighet vid det här laget. Eftersom jag gjort mig själv offentlig får jag naturligtvis stå mitt kast och bjuda på det men, som jag skrev förut gör jag det här som amatör och borde därför behandlas som en sådan. Det vill säga som rätt så betydelselös. Inte värd att lägga mer energi på. Jag menar, det finns ju tusentals bloggar som drivs av människor med smaklösa hem som syr fula kjolar, tar dåliga foton och behandlar språket klantigt. Dessa människor vill nog ingen något illa, jag tror de försöker så gott de kan. Som amatör har man rätt att misslyckas. När det gäller den proffesionella yrkesrollen är det en annan sak – där måste man stå till svars för sina göranden och låtanden och kunna leverera en viss nivå av kunnande. Det vet både du och jag.

    Och apropå ministrykbräda – de brädor som åsyftas är de som numer säljs på IKEA. De är av något konstigt mellanformat, alltså inga ärmbrädor… Vet inte vad man ska kalla dem? Tyckte ministrykbräda fick duga. Skulle tro att de är tänkta som en lösning för det trångbodda hemmet.

    Och du har helt rätt i att jag inte vet vad en presskudde är. Men känner mig faktiskt inte särskilt dum ändå. Det man inte redan vet kan man ju alltid fråga någon om. Vore snällt av dig om du kunde berätta vad det är för mig!

    Om jag trampat på några ömma husmorstår så ber jag om ursäkt för det. Det var aldrig min mening.

    Hälsningar från Maja

    P.S. Jag är en jävel på att sticka! Du glömde nämna det i dina inlägg;)

  8. Annaa Mattsson Says:

    Cruella och Rutan; bordsbrädor fanns det förr också, har fördelen att det blir mer stadigt än i alla fall min idiotiska skrangelkonstruktion. Men det som jag sett beskrivit är just ärmbrädor.

    Rutan; Var hemma hos präktigaste paret i bekantskapskretsen sist jag var i Göteborg. Satt storögt och beskådade hur ene maken svischade över ett berg av tvätt med stora proffsjärnet, ett sånt där som står på en vatten reservoar. Utom strumpor, han strök faktiskt inte strumpor. Eller gjorde han kanske det ialla fall.

    Evis; fadern hade också en sån där stor och tung presspryl, det heter något särskilt, som var mer som en mindre kulle än en kudde och som han satte ovanpå strykbrädan. Har för mig vi pratade om att du skulle få den, men den var för tung att ta med tåget till Göteborg.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Evs; så bra! Jag fick i alla fall med mig en gammal ärmbräda från moderns bohag.

  10. Monica Says:

    Maja så bra du skrev och kul att hitta dig tack vare du blivit hudflängd här;-), själv lägger jag inte krut på korkat folk, tänker endast: så skönt att jag hunnit så mycket längre i min personliga utveckling än de;-)

  11. Monica Says:

    Och lillstrykbrädan på IKEA, den är ju alldeles utmärkt, tänk så piffigt och enkelt det är när en liten eller stor gäst darrat på handen och sölat ned på lilla kaffeduken;-), lite synd det händer på den fina duken tänker jag men vips så hamnar den i ett rengöringsbad och vips åker lillstrykbrädan fram och vips är duken på plats igen:-).

  12. Annaa Mattsson Says:

    Maja: om vi nu börjar med strykbrädorna så är jag inte ens säker på att det var i just din blogg jag läste och log åt det, att en ärmbräda kallades för ministrykbräda. Och egentligen, spela roll?

    När man har en blogg får man nog finna sig i att människor ramlar in och läser precis det som fyller upp skärmen just i det ögonblicker. På din blogg kan man alldeles tydligt se att den ska handla om ”Hushållstips… och andra husligheter.”

    Att det egentligen handlar om att det är du som tipsar dig själv, det är alldeles för subtilt för att begripas. Jag tycker inte heller det framgår av din presentation i bloggens högerkant, inte ens så här i efterskott. Även om du där skriver att du vill skapa en mötesplats för husmödrar där ni kan dela med er av er klokskap och inspirera varandra.

    Jag ska inte bli långrandig, det är inte meningsfullt. När jag skrivit mina inlägg har jag generaliserat. Jag har givit några exempel på en trend som jag tycker är rena tramset när råden som utbyts är självklarheter eller faktiskt dumheter – men ibland tycker är något värre, nämligen en unken backlash. En trend som vuxit fram under några år, den var defintivt på god väg i början av förra året även om du kanske var först med att använda ordet ”husmorsskolan”.

    Här finns dock inga ömma husmorstår att trampa på för hela grejen är faktiskt att jag reagerar med ryggmärgen mot att pådyvlas rollen ”husmor”. Jag är ingen husmor, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag har varit en av två vuxna med delat hushållsansvar i en trebarnsfamilj. Sedan blev jag dessvärre ensam om det ansvaret men förbanne mig ingen husmor för det.

    I debatten kring husmorsglorifierandet dyker regelbundet uttryck som ”förlorad kunskap” upp. Det är en del av geschäftet kring det hela, att unga kvinnor samlar upp gamla kunskaper. Om nu kunskaperna självklart gick i arv hade det ju inte behövts någon husmorsskola varken i radion eller i bloggen, eller hur?

    För dina krönikor i Hemmets Journal får du väl för resten betalt?

  13. Lotta K Says:

    Jag vill inte ge mig in i husmorsdebatten, för jag bor inte i Sverige så jag har egentligen ingen koll på vare sig trender eller den allmänna diskussionen. Men jag tycker det är farligt att generalisera, och idealisera.

    Mina exempel, som jag säkert till viss del redan dragit här på Annaas blogg:

    Min mormor, född 1902, var ingen vidare husmor. Men hon hade en lång yrkeskarriär som hon var stolt över. Hennes döttrar, min mamma och min moster, är båda pensionerade efter långa yrkeskarriärer. De är båda kreativa och begåvade vad gäller matlagning och handarbete, på ett sätt som deras mamma inte var.

    Alla dessa tre kvinnor har kämpat, på olika sätt, med den förändrade kvinnorollen under 1900-talet. Jag håller med Annaa om att det ligger något av backlash i uttrycket ”förlorad kunskap”. Viss kunskap kanske det är OK att förlora? Och vem vinner egentligen på att kunskapen upprätthålls? Kvinnorna, eller samma krafter som hellre sett att min medelklassmormor stannade hemma, och inte yrkesarbetade sig igenom 1930, 1940 och 1950-talen?

    Ett uttryck jag är uppvuxen med är ”förspilld kvinnokraft”. Det är vad min mamma alltid sagt vid åsynen av krusande band i linneskåp, tex. Ända sedan jag var liten har jag känt att förspilla min kvinnokraft, det är inget jag vill göra.

  14. Ullah Says:

    ”Förspilld kvinnokraft” är ett uttryck som ofta använts i min familj också. Det är något vi vill undvika.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Lotta och Ullah; Tack!

    Jag hade faktiskt tänkt skriva något om krusade band också. Snart dyker det upp där ute i bloggarna, i en eller hundra. Tipsen om hur man för krustången över örngottsbanden och sedan lägger örngotten på rätt sätt i linneskåpet så att de krusade banden genast kommer i blickfånget när dörrarna slås upp.

    Det är ett minne från 60-talet när modern med avsmak berättade om besöket hos en väninnnas väninna. Som just hade slagit upp linneskåpsdörrarna för sina gäster vid en bjudning. Varje lakan var även omknutet med sidenband.

    Det kan man naturligtvis också tipsa om, hur man knyter sidenbanden på rätt sätt.

    Modern kunde då inte uttrycket ”förspilld kvinnokraft”. Men det var vad hon menade när hon fräste ”dumheter!”

  16. Evis Says:

    Jag tänker att om kunskapen om hur man krusar örngottsband har gått förlorad eftersom inte folks mödrar som fått kunskapen av sina mödrar (har aldrig sett krusade örngottsband hos min mormor) och man känner en helt oemotståndlig längtan att krusa örngottsband så finns det nästan säkert beskrivet i en äldre bok hur man gör. Som så mycket annat som påstås vara förlorade kunskaper. Det ska jag skriva om sen, när jag inte skriver artikel till Tvärsnitt.

    Själv är jag lite försiktig med uttrycket ”förspilld kvinnokraft”, för eftersom jag syr mängder med historiska dräkter kan nog en del tycka att det är att kasta sten i glashus. Någon kan förmodligen få samma glädje av att krusa örngottsband som jag får av att rekonstruera historiska kläder 😉

  17. Ullah Says:

    Om man håller på med sådant (krusa band, sy dräkter eller vad som helst annat) och får något ut av det, så tycker inte jag det är förspilld kvinnokraft. Om man däremot gör det på grund av något slags ”tvång” (typ ”riktiga husmödrar gör så”, ”alla andra gör så”, ”om jag inte gör det blir svärmor sur” osv), fast man hellre skulle vilja göra något annat, då tycker jag det är förspilld kvinnokraft. Om det gör att man blir låst vid hemmet så man inte får göra något annat.

  18. Evis Says:

    Jo, det är förstås skillnad, det vet jag ju egentligen.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Evis och Ullah; hade egentligen tänkt skriva något i stil med det Ullah redan har sagt. Jag tror även modern hade full fördragsamhet med en äldre generation som utan att orda om det krusade sina band, men det var förnumstigheten hos den här kvinnan som irriterade henne. Mig skrämmer det faktiskt när samma förnumstighet dyker upp 50 år senare. Men det har väl som sagt framgått.

  20. Annaa Mattsson Says:

    Märker att jag missat svara Monica; kul när människor hittar varandra via bloggen.

    Dessvärre är jag fullständigt orubbligt fast i min övertygelse om att ifrågasättande INTE är ett tecken på eftersläpning i den personliga utvecklingen.

  21. Lotta K Says:

    Jag tror inte min mamma någonsin skyllde på kvinnorna, utan mer på samhällskrafterna. ”Förspilld kvinnokraft”, med en liten suck, inte förakt. Och definitivt inte inför någons intresse, som Evis sömnad.

    (Jo, jag vet att vi har fria viljor, men de flesta av oss är extremt påverkade av strömningar i samhället när vi gör de där valen.)

    Och, vad det handlar om är ju vad Ullah säger utan omsvep, att låsa kvinnorna vid hemmet. Även om en eller två unga kvinnor med bloggar har pysslandet, gardinbytandet, etc som yrke och till bloggstoff, så har ju inte deras läsare det. För de allra flesta kommer det ovanpå allt annat de gör. Och från det perspektivet tycker jag heminredningsfixeringen som sådan är skrämmande, faktiskt.

  22. Lotta K Says:

    Förresten, jätteroligt vad Evis säger om att hitta kunskapen i böcker. Det är ju verkligen sant.

  23. Evis Says:

    Spännande nog var det så även min mormor gjorde, i alla fall har jag ärvt en kokbok som hon köpte begagnad när hon bildade hushåll och en icke föraktlig samling reklamreceptböcker och småskrifter från Statens informationsstyrelses avdelning ”aktiv hushållning”. Och när mamma gifte sig skaffade hon också en kokbok – och det är väl tur att folk gör sådant – hade vi gått på bara traderad ”husmorskunskap” hade vi fortfarande levt på korvkaka och aladåber.

  24. Sara Says:

    Jag vet att många hemmafruar/husmödrar kände sig väldigt sårade av dottergenerationens prat om ”förspilld kvinnokraft” rörande sådant som gav dem utlopp för kreativitet och skönhetssinne och styrkte dem i vad man ändå måste kalla deras yrkesidentitet. Det handlade ju ofta om pynt, handarbete och sådant. (Min farmors virkade spetsdukar som fanns ÖVERALLT, det var lite klaustrofobiskt men hon tyckte mycket om det.) Jag har personligen svårt för begreppet.

    För övrigt hör man aldrig uttrycket ”förspilld manskraft” mot motsvarande sådant som män gör. Intressant.

  25. Lotta K Says:

    Evis, jag tror det är såhär: När det verkligen är kunskap man söker, då går man till en bok. Gamla grundkokböcker hade ju dessutom massor med annan kunskap: styckningsdelar, servettbrytning, och så. Det verkar som om husmorsdiskussionen inte bara handlar om kunskap, utan är mer social. Kanske för att det är en bloggtrend, centralt i bloggandet är ju att man visar upp och får respons. Tidigare generationer gjorde kanske vad Annaa skrev om, öppnade linneskåpet när det var kalas. Behövs ju inte om man har en blogg…

  26. Evis Says:

    Mina kokböcker har styckningdelar, men inga servettbrytningar. Det har däremot mammas, samt en liten historik över bordsdukning. Just vad det gäller styckning hör det dock till de få saker som jag tror är svårt att lära sig ur en bok, även en mer specialiserad bok. Det _är_ lättare om man varit med och gjort det. Och så kräver det viss fallenhet, jag vet att mamma aldrig var riktigt nöjd med sina kotlettrader.

  27. Annaa Mattsson Says:

    Följer med stort intresse diskussionen! Många klokheter sagda. Framlidne maken tillhörde dem som kastade sig över hushållshandböckerna redan i tidig ålder och lärde sig vika servetter. Denna kunskap överfördes sedan till äldsta dottern.

    Sara; Visst fanns det en tid då det där med ”förspilld kvinnokraft” användes burdust. Man kunde i vissa kretsar inte ta upp en stickning förrän någon skrek. Jag pratar nu om typ 1968. Intervjuade Louise Waldén, en av grupp 8:as grundare, för några år sedan. Hemma på hennes vägg hängde en kvinnosymbol broderad i korsstygn. Det hade blivit bråk om den där när den visades upp, en del kvinnor tyckte inte att kvinnorörelsen skulle visa upp exempel på förspilld kvinnokraft.

    Den debatten har jag väl en känsla av försvann sedan. Läget stabiliserades. Men att det blev övertoner är väl inte så konstigt, det var ju en brytningstid. Det är klart att någras ideal fick sig en törn.

    Och på 70-talet kom ett nyväckt intresse för det egna skapandet, att ta upp gamla hantverkstraditioner. Kompisar som hånat stickandet och klädsömnaden gick nu själva på studiecirklar i skjortsömnad. Och i kollektiven lagades mat och bakades bröd med stor omsorg och kärlek. Skillnaden mellan denna tid och nutidens är att det som hände då på intet sätt gick hand i hand med något idealiserande av en gammaldags kvinnoroll, utan snarare precis tvärtom.

  28. ab Says:

    Sara:
    Intressant det du säger: ”För övrigt hör man aldrig uttrycket ”förspilld manskraft” mot motsvarande sådant som män gör. Intressant.” Det har du alldeles rätt i . Karlar kan plocka i sär och ihop en gammal bil, putsa och dona och skaffa exakt rätt tillbehör i åratal, utan att någon anser att det är förspilld möda.

    I husmodersidentiteten – om den var självvald, vilket man får hoppas – ingick att vara stolt över välstädade rum och vackra linneskåp. Min farmor vill definitivt utlopp för sitt skönhetssinne genom att skapa ett fläckfritt hem (men hon var också affärskvinna och stolt över DET).

    När husmodersrolen INTE var självvald, vilket var alltför ofta, var det förstås överkurs att krusa örngottsband. Hade varit bätte at läsa en bok.

  29. Rutan Says:

    Brukskonst! Att brodera en bonad anses inte lika fint som att måla en tavla. Att brodera en duk är inte lika fint som att tälja en trägubbe. Att ha verktygen fint upphängda och märkta i boden borde vara lika mycket förspilld kraft som att krusa och sidenbandsbinda i linneskåpet.

    Tavlan får ett värde och väcker beundran, medan bonaden bara skapar hemtrevnad. Men likväl vill jag kalla det konst.

    Numera visar ”husmödrarna” sin konstnärliga kreativitet genom att inreda till förbannelse – förr inredde man en gång och sen handlade det om att vara konstnärligt kreativ genom att göra vackert med vad som var möjligt (krusa örngottsband, klippa tyglock till burkar, virka smådukar). Vad som ofta inte var lämpligt var att läsa böcker; möjligen om man stoppade strumpor samtidigt.

    Själv har jag krusat örngottsband, bara för att jag ville. Slutade med det när örngottsbanden försvann.

  30. ab Says:

    Jag uppskattar min farmors virkade smådukar – särskilt nu. En av dem ligger här på mitt skrivbord och passar hur bra som helst, trots att den egentligen inte är min stil. Den är söt och den påminner mig om henne. Och jag finns fortfarande hennes alltid nystädade, väldoftande lägenhet.

  31. ab Says:

    MINNS hennes lägenhet, inte finns! Attans stavfel!

  32. Maja Says:

    Monica: Varmt tack för stödet! Det kändes skönt att läsa det du skrev.

    Annaa: Jag får i nuläget inte betalt för krönikorna i Minnenas Journal. Och har inte heller fått det tidigare.

    Du kan ha rätt i att jag borde varit tydligare med bakgrunden till mitt bloggande. Och visst förstår jag att man måste vara beredd på kritik när man gjort sig själv offentlig på det sätt som jag och Sveriges övriga bloggare gör. Kan också se vitsen med att en skribent behöver generalisera för att kunna peka på ett sammhällsfenomen (-även om jag personligen tycker att ditt underlag för dessa generaliseringar var något begränsat och i realiteten bara hämtat från två olika källor. )

    Men ändå – för mig överträddes gränsen mellan ifrågasättande och kränkning i och med det som sades om mig i kommentarerna till inlägget ”Häng inte för tungt i öronen!”. Jag tror att du förstår vad jag syftar på. Hur kan man tala om jämlikhet och kvinnors rätt och samtidigt subventionera ett språkbruk som kränker en medmänniska? Grunden för jämlikhet måste väl ändå vara just att vi respekterar varandra och inte dömer utifrån fördomar eller en känsla av överläge? Eller är det bara när män kränker kvinnor som det är felaktigt? Kan det vara fritt fram för ett gäng kvinnor att ge sig på en annan kvinna? Inte i mina ögon i alla fall!

    Visst måste man handskas varsamt med det förgågna, så att man inte fiskar upp traditioner eller företeelser som har upphört eller medvetet valts bort på grund av att de fjättrar kvinnor vid hemmet eller tvingar in någon i en roll som inte är självvald. Det är jag den första att skriva under på. Personligen är den där balansgången inget problem eftersom jag precis som du gjorde, lever i en jämställd relation där vi delar på ansvar för barn och hem. Men det där är ju egentligen en privatsak och jag tycker inte att man ska behöva basunera ut det för att rättfärdiga att man syltar och saftar, syr kjolar eller vad det nu gäller…

    I den mån jag fått strida för jämställdhet har det skett i yrkessammanhang och inte i hemmet.

    Jag tror inte heller att det finns några nedärvda kunskaper så tillvida att man skulle ha dem i blodet sedan födseln. Eller att kunskapen skulle förflytta sig från mor till dotter på något magiskt sätt. Däremot anser jag att det finns en rad praktiska göromål som man lättast lär sig genom att se någon annan göra det, eller höra någon berätta om hur man ska göra. Om denna någon är en förälder, morförälder, vän, lärare, kursledar eller en bloggläsare är ju av underordnad betydelse.

    Jag kan inte se något negativt i att unga människor söker kunskap. Även om den kunskapen framstår som självklar eller trivial för någon som redan besitter den. Det är ju en del av livets gång med den rundgången – detta att barn och ungdomar ständigt återupptäcker omvärlden. Viljan till lärande är en viktig förutsättning för att mänskligheten ska fortleva. Alla har vi varit små… Precis som flera av er nämner kan man ju antingen lära sig av någon man har nära eller genom att läsa böcker – både gamla och nya. Förresten inte bara böcker, numer är det många som till exempel lär sig sticka genom att se instruktinsflimer på youtube;)

    Vad det gäller uttrycket ”förspilld kvinnokraft” kan det nog ha sitt berättigande när det gäller uppenbart tidsödande göromål som utfördes eftersom konventionen krävde det. Men precis som flera av er är jag lite rädd för hur det används i förhållande till just handarbete. I värsta fall riskerar det att bli ett sätt att förminska kvinnors konstnärliga insatser i textila sammanhang.

    Jag tycker att det finns flera dimensioner av husmors-, matlagnings, bak-, sticknings-, miljö-, och trädgårds-bloggandet som riskerar att aldrig lyftas fram i debatten. Och det är framförallt den starka gemenskapen, hjälpsamheten och viljan till att knyta varma kontakter som frodas i dessa sammanhang! Jag upplever att alla delar med sig till varandra efter bästa förmåga!

    Och jag håller helt med dig Annaa: Visst är det dumt att göra en grej av vad någon annan kallar en viss typ av strykbräda!

    Hälsningar från Maja

  33. Annaa Mattsson Says:

    Nu blev det allt lite snurrigt. Här blev jag plötsligt pådyvlad både att inte tycka det är bra att ”unga människor” skaffar sig kunskaper om hushållsarbete och att förringa kvinnligt hantverk.

    Där försvann mitt goda humör.

    Floskler om att kvinnor inte får kritisera varandra går jag inte på.

    Att kalla ett blogginlägg för kräkmedel är fan ingen personlig kränkning.

    Mina barn, framförallt den yngste, har ägnat sig åt hushållsarbete sedan de var sex år. Annars skulle faktiskt inte det här hushållet ha gått runt.

    Och jag har skrivit precis det du nu säger i tidigare inlägg, att det för de allra flesta hänger ihop med att bli vuxen att skaffa sig kunskaper om hur ett hushåll sköts. När mina barn är 30 har de bott hemifrån 10-12 år, jag räknar med att de då för länge sedan utvecklat de grundläggande kunskaper de hade när de flyttade hemifrån.

    Om jag hade haft tid och lust skulle jag plockat fram några artiklar jag skrivit just i ämnet förvaltande av kvinnliga hantverkstraditioner och där framförallt den svenska folkbildningen långt innan husmorsbloggarna har varit viktiga kulturbärare.

    Mäns slöjdande har ofta ansetts ”finare” än kvinnors textila hantverk. Det hänger naturligtvis först och främst ihop med att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Dessutom har inte mäns slöjdande varit direkt förknippat med hushållet.

    Jag hävdar bestämt att man inte gör det kvinnliga hantverket och kvinnors skapande någon som helst tjänst genom att förpacka det i ett husmorspaket.

    Jag kan sy, sticka, virka, väva på olika typer av vävredskap, brodera allt från korsstygn till hopdragssömmar, jag kan knyppla, jag har grundläggande kunskaper i mönsterkonstruktion och rätt så djupa i allmän textilkunskap. Men om jag inte kan utöva dem utan att slutas i något slags allmänt klibbigt kvinnogemenskapslafs så avstår jag hellre, läser en bra bok och tar några öl tillsammans med likasinnade av diverse olika kön och läggning. Punkt, eller streck eller nåt, jag tror inte vi kommer längre i den här tråden!

  34. Maja Says:

    Men det var inte ett blogginlägg ni syftade på. Det var mig personligen, det framgår tydligt för alla som läser – och det vet du också. Det hade hedrat dig om du inte viftat bort det.

    Punkt, slut för mig med.

  35. Evis Says:

    Alla som läser Annaas inlägg borde se att det refererar till flera olika bloggare och en trend, just du var ett exempel, men har knappast patent på ordet husmorsskola. Sen kallade en person i en kommentar din blogg för kräkmedel, inte dig utan din blogg. Jag tycker inte att den är det, jag tycker att den för det mesta är trevlig att läsa, men man får tycka olika.

  36. Lotta Says:

    Hur, människa, orkar du?
    Vara så ilsken och bitter, menar jag!!

    Jag är urdålig på att sy, jag kan bara sticka halsdukar (men de blir härliga, eftersom jag stickar så löst!) jag är överjävlig på att baka bröd på gehör, jag kan städa andan ur de flesta, jag fick ta hundra körlektioner innan jag var trafiksäker, men jag har MVG (stort A, eller 5a alltså!) i alla ämnen, kort sagt, jag är en människa med och utan kunskaper/färdigheter/begåvningar. Dessutom är jag 26, och har haft ett liv som många 50åringar inte matchar, samtidigt som jag är en omhuldad dotter till medelklassföräldrar. Åter; det finns många sidor hos människor!!

    Så, nu till den poäng jag velat uppnå!!
    Jag antar att du, som andra, är bra på somt och dålig på annat?
    Och ändå sätter du dig till doms över mycket yngre människor än du själv, för att hacka på dem och deras evt. ofullkomlighet!
    Jag förstår att du kan tycka att bloggandet vänder ut-och-in på många saker man inte bryr sig om hos andra, det tycker jag själv, men herregud, lösningen är enkel, billig och nära (ett riktigt husmorsknep mao!): SLUTA LÄS!!
    Att Clara är lite naiv i sin nya bebisbubbla ibland, och att Maja kanske inte alltid lanserar nyheter, visst, det tycker jag också, men inte är DE dåliga människor för det eller?
    Varför kan inte unga få vara unga? Och upptäcka hjulet på nytt?? Särskilt när de trots allt hyllar goda ideal!
    Att du har större kunskaper många gånger får vi hoppas och tro, annars har du ödat med ditt liv!
    Men jag vill iaf hellre att mina döttrar läser husmorsbloggar, än stureplansbloggar, om jag får välja, även om de kommer berätta för mig att tvätten torkar bäst om den hängs slätt, och att man bör salta potatisvattnet vid kokning.

    Så här ser världen ut, har jag fått för mig iaf ; vi måste erövra våra kunskaper, människa för människa, gång efter annan. Vilket ger upprepning som nödvändighet. Och att då använd sin större erfarenhet och visdom(??) till att trampa på, ger knappast dig några pluspoäng hos någon.

    Men kanske ska jag inte uppröras. Egentligen har vi ju bara uppdagat en sak du är bra på, nämligen att vara bitter, elak och negativ. Och det är ju en färdighet i sig! (Ja, en viss ironi förmärks). Rosa hinkar, tavelramar, strykbrädor etc, ger mest mig vibbar av någon som inte fått uppskattning i sitt liv, för det de själva kan. Kanske är du en överlevarhusmor, som tvingats uthärda i ett karriärsamhälle? 🙂

    Sist tänker jag avsluta med att ge ett litet tips om hur man bättre hanterar detta med större kunskap och erfarenhet. Gör som min mamma!! Med uppriktighet säger hon ”åh så roligt!”, när jag berättar att jag äntligen lyckats prestera ett bärbart plagg. Visserligen vet jag att jag bokstavligen kommer bli synad i sömmarna, och befunnen mycket ofullkomlig, av kära mor som kan sy det mesta, och dessutom är petig som få, men ”åh vad roligt” täcker det, för jag vet, att hon vet, att jag iaf försökt för att jag vill lära mig, och det är första steget. Erfarenhet kommer med tiden, och någonstans ska man börja. Ett tidens drag är att dessa försök finns offentligt tillgängliga på nätet, men som sagt, man väljer ju om man vill ta del eller ej!

    Och i mitt fall, när det gäller din ”bitterblogg” med gnäll och klagomål som huvudtema, så blir det helt klart ej!!
    Jag återgår till smånaiva, men varma och glada husmorsbloggar! Tänk, jag kanske tom lär mig vika kökshanddukarna på ett smart sätt?

  37. Annaa Mattsson Says:

    Hade ju egentligen tänkt sätta streck, men eftersom jag är en ivrig förespråkare för den fria debatten och yttrandefriheten så fortsätter vi väl då!

    Evis har redan svarat Maja.

    Lotta; åh, snälla kan du inte säga att jag är avundsjuk också, så blir bilden liksom mer fullständig. Inte bara bitter alltså.

    Men fan, kunde du inte kallat mig slemråtta eller något sånt i stället? Skär.

    Och ork har jag. Förbluffande mycket. Mina barn brukade säga ”åh mamma du är som universum, du tar liksom aldrig slut.” Sen flyttade de hemifrån så fort de kunde. Undra på det!

    Men jag ska erkänna att elakheten ibland drar iväg med mig. Visst spelar den mig spratt ibland, men jag har också livnärt mig hyggligt på den. Och den är tungt genetisk, svår att arbeta bort.

    Smyckena från tavelramen är för resten inte gjorda av mig utan av min dotter 20, det trodde jag faktiskt framgick. Jag ska framföra din analys av dem som ett uttryck för att hon inte har fått tillräckligt uppskattning i sitt liv för det hon kan. Jag tror du kan hitta henne, Siri Mattsson, på facebook och kolla på fler av hennes grejer, och framföra kritiken direkt, hon kan svara för sig själv. Delar av hennes kollektioner kan du hitta på min blogg under t ex rubriken Flickorna på taket.

    Eller menar du att det är ett tecken på bitterhet att visa alster som ens barn har gjort? Jag trodde mer det var sån där distanslös modersstolthet det handlade om.

    Angående den skära hinken i ett annat inlägg så får jag ibland kritik för att jag är för snabb i vändningar och repliker, poänger når liksom inte fram. Ber om ursäkt för det. Exemplet med hinken var tänkt att visa på ett lyckat ingripande från en av de olika maktpositioner jag haft/har. I stället för att, som det ofta blir i sådana sammanhang, dra igång en seg fegskitad debatt markerade jag tydligt vad jag tyckte och fick med mig styrelsen på att VD:n skulle modifiera sitt förslag. Tror vi sparade någon miljon i skattepengar på det.

    Angående strykbrädorna så har det nog med ålder att göra. Att man en dag får anledning att se tillbaka på prylarna som passerat i ens liv. Hade du läst uppmärsamt hade du sett att inlägget förutom råd till nybörjare i klädsömnad också hade ett konsumentkritiskt perspektiv, hur prylar höll mycket längre förr, numera går sönder mycket snabbare och ofta inte ens är funktionsdugliga ens från början. Det kan jag känna en fräsande ilska över, men knappast bitterhet. Dock kan jag irriteras över att vi inte har lyckats bygga en starkare konsumentopinion.

    Även för övrigt tycker jag du har missat en del av mina poänger.

    ”Sluta läsa” är aldrig ett råd som biter på mig. Den tendensen oroar mig i dagens samhälle. Att man ska strunta i att ta till sig sånt som man inte gillar. Inte bry sig. Och när man gör det bli beskylld för att vara bitter och avundsjuk.

    Hur innerst in i helvete ska man som journalist kunna bevaka det samhälle man lever i om man inte tar del av hela verkligheten?

    Och faktiskt; om du såg mitt första inlägg i den här vevan, (jag har ju outtröttlig varit ute i den här debatten tidigare) så handlade det om att jag på bästa sändningstid i radions P1 hade hört programmet Husmorsskolan. Sveriges radio är ett public service-företag. Jag har all anledning i världen att som lyssnare reagera om jag hör något jag tycker är skräp och bidrar till fördumning. Jag tyckte att det i programmet sades ömsom korkade, felaktiga och självklara saker. En bloggare medverkade ja, men bakom fanns producent och en redaktionsledning det är där ansvaret ligger, mot dem kritiken om fördumning i första hand riktades.

    Jag har två huvudpoänger. Den ena mer politisk. Att jag är oroad över ”husmorstrenden” i samhället, att hushållsarbete glorifieras, särskilt det från en annan tid där möjligheterna för vanliga kvinnor att ta sig ut i arbetsliv och göra karriär var rätt obefintliga. Jag kan ana en farlig backlash, ja jag tycker den är farlig om det handlar om att skicka tillbaka kvinnorna till hemmet eller åtminstone stoppa tillbaka dem i facket om vad en kvinna bör kunna och göra. Återigen så måste vi komma ihåg att det bara är ytterst få som Clara som kan leva på att vara husmor, eller egentligen låtsas vara, hon jobbar ju som sagt professionellt med sin blogg och kringverksamheter.

    Om det nu inte är ”tillbaka till hemmet” som är syftet med trenden så kan jag bara se ytterligare ett ok läggas på kvinnor. Utöver engagemanget i sin familj och sina anhöriga, träningen för den perfekta kroppen och försörjningen för att dra ihop till det ständigt expanderande hemmet och se till att barnen har ett sparkapital när de flyttar hemifrån. Den där väggen är idag obehagligt nära för många kravfyllda kvinnor.

    Jag har aldrig för en sekund förringat kvinnliga hantverkstraditioner, det vore dumt eftersom jag själv varit en så flitig utövare. Jag skriver under på allt som sagt om kvinnors konstnärliga kraft utövad i hemmet även om jag tror att många kvinnor hellre skulle lagt detta konstnärsskap någon annanstans! För även kvinnors skapande måste vara fritt och frivilligt, inte något ok. Jag kände det själv som ett ok när min mamma kom bärande med tyger när jag fått mitt första barn och hon tog för givet att jag skulle sy. Det kändes väldigt befriande när sytt klart de sista klänningarna och kunde säga; jag slipper! Annat är det t ex för vännen Evis som verkar känna en sann glädje över att sy både till sig och sina barn.

    Den andra poängen är mer en privat reflektion. Min aldrig sinande storögda häpenhet över alla självklarheter som basuneras ut i dessa husfruskolor (märkte du hur piggt jag bytte namn nu!). Självklart måste unga människor lära sig hur man fixar det ena och det andra. Men hur länge uppfattar sig unga egentligen som unga och okunniga??? 35? 45?

    Varför vill vuxna kvinnor låtsas vara unga och naiva så länge? För det måste väl ändå handla om att låtsas???

    Så här, om min släkting Sofia 13½ framåt hösten slår ihop händerna av förtjusning över att ha upptäckt att om man syr ihop två tygstycken så kan det med lite finess bli en kjol – så blir jag inte särskilt förvånad, hon har förmodligen suttit försjunken i sin ipod på slöjdlektionerna och lyssnat på Håkan. Men om hennes moster gör samma sak så blir jag tämligen häpen. Särskilt om hon sedan erbjuder bloggtips i ämnet. I stället för att t ex föreslå sin kollega som verkligen kan sy att hon ska starta en blogg i ämnet (om hon nu inte redan gjort det).

    Och saltet i pastavattnet häller förmodligen Sofias pappa i utan att reflektera över att han har ett ansvar att lära ut, för han vill helst hon ska vara liten och bo hemma resten av sitt liv. Men om en månad eller så kommer hon att fixa första middagen med en kompis och de kommer att upptäcka att något fattas i smaken på pastan – om nu inte kompisen vet förstås. Och jag tror fan att de begriper, att det är saltet.

    När det sedan blir geschäft av alltihop skakar jag bara ännu mer undrande på huvudet.

  38. Ullah Says:

    Annaa har ju egentligen svarat hur bra som helst själv, men jag måste få säga att hennes blogg är min absoluta favoritblogg (jag har sagt det tidigare och inte ändrat mig), inte minst för den rättframma och ibland kanske lite råa tonen, som absolut inte skall förväxlas med bitterhet. Det är så uppfriskande att läsa här och man känner att man vågar säga vad man tycker i kommentarsbåset. Dessutom får man svar, ibland på tal.

  39. cruella Says:

    Jag håller med Ullah och jösses vad bra det är med bloggar och människor som kan ta mothugg och en rak diskussion när det behövs.

  40. Lotta Says:

    Se se! Det bet!
    Det var just det jag ville åstadkomma, att få känna kritik, orättvis och missunnsam, riktad mot sig. Jag är ingen proffstyckare, har inte ens en blogg, just för att jag inte vill bli ansatt. Jag har iaf fattat att jag inte pallar det, och undanhåller mig. Men att hacka hårt på andra, men inte tåla det själv, det är lite fult. Emellertid tror jag nog att det är en image du har, lite grann, det vet jag av egen erfarenhet (det var snyggt uttryckt det där med att elakheten dra iväg med en, jag känner igen mig, stundtals).

    Dina snabba vändningar med hinken fattade jag utmärkt, även att din dotter gjort smyckena (jag anser fö inte att de är särskilt tilltalande för mig, men de är innovativa och kul!! Kommer därför inte kolla upp dem närmare, tack ändå). Jag tycker bara det verkar bittert att tvingas ”bita” andra innan man vågar skryta om barnen, samt att kritisera ett förslag på det onyanserade viset! (etc)

    Därefter; pastavattnet!!
    Mina döttrar ÄR 12½ samt 3½. Så de är i rätt ålder för att fascineras! Min yngsta vet dessutom att man har salt i pastavatten, samt att korv steks i smör. Jag tror banne mig att hon fixar alla handgreppen till korv och makronimiddag, om hon slipper hett vatten, koktider och val av plattvärme, eftersom jag inte får skala en morot utan hennes benägna bistånd! Stora tösen däremot…Låt oss säga att intresset saknas!
    I övrigt skriver jag under på allt vad du skriver om hur länge man är ung idag, jag är som sagt 26 (den äldsta dottern är bonusbarn, så slipper ni räkna!) och känner mig alltigenom vuxen (gift, hus, skogsägare, tre barn, bott själv på veckorna sedan 15 års ålder, etc) Men, tiderna förändras. Min mors svärmor fick på bb som 28-årig förstföderska höra ”så gammal, och första barnet!!). Jag fick som 22-åriga omföderska höra ” så ung, och två barn!!”.

    Att du vill hålla dig ajour med debatten, nåväl, men jag tycker som förut, man behöver inte slå på personer ändå!
    Vad husfrutrenden gäller, så kände jag inte till den för 2 månader sedan. Så naiv är jag! Emellertid har jag ALLTID längtat efter att ha min huvuduppgift i hemmet. (Varför? Föra tt kravena tt prestera där är rimliga, och inte kväver mig, överambitiösa människa!) Är jag därför förtryckt? Av en man som var ensamstående pappa från 17 till 21 års ålder? För att han arbetar för att försörja mig medan jag får gå tidigt från jobbet hem till ljuvliga barn??
    Tycker jag inte! Heller tycker jag inte det är fel om en man vill göra dito.
    Men jag tycker att det är förtryckande samhällsstrukturer som gör att jag ifrågasätts om jag inte arbetar heltid, för hur har ni råd med det? (Man MÅSTE ju nämligen leva likadant som andra, med samma materiella standard, samma renoverad hus, samma dyra bilar etc.)
    Om alla individer har samma rättigheter i lagstiftningen, så kan det ju inte spela stor roll vem som bakar, mamma, pappa eller fazer??
    Jag beundrar min egen mamma, gissningsvis i samma generation som du, som rott ensamstående, heltidsarbetande, tvåbarnsmammelivet i land, under många år. Emellertid vill jag inte byta, om jag får välja.

    Jag tycker det är trevligt att få hempyssla, jag har inget behov att att blogga om det, men jag kan gilla att läsa andras. Samhällsfaran i det har jag svårt att se, då kvinnor i min egen ålder generellt har så lite ambitioner i detta. Vi är ett fåtal, vi med ”nostalgivurm” som du kallar det. De flesta med mig jämåriga tror de gjort smörgåstårtan själva om de lagt köpt mimosasallad mellan köpt formfranska, det är min erfarenhet, och att städa är detsamma som att ta bort grus i hallen, bädda och ta ut soporna!
    Däremot är kvinnor i min generation bra på jämställdhet, tycker jag.

    Och kanske har vi här pudelns kärna!!
    Jag ser harmlös hobby där du ser tillbakagång till förtryck. Jag tror att ”husmoderligheten” blivit kitsch då du tänker ofrihet och tvång. Åldersfråga?? Personlighet?? Erfarenhet??
    Sannolikt alltihop!
    Jag vet att de gånger jag stött på kvinnor som lever ojämlikt på riktigt (egentligen bara en gång, en brasiliansk svägerska) då har det känts väldigt otrevligt och annorlunda mot vad rulltårtebloggandet gör!!

    Men som du sa: Fri debatt är kul och nödvändigt!

  41. Lotta Says:

    Ett tillägg!!
    Kritisera gärna public service för deras val av program!

  42. Ros Says:

    Här snurrar väderkvarnsvingarna i vindriktningar man knappt känner till! Har intresserat följt den här debatten och hade inte tänkt blanda mig i, min tid vid datorn är begränsad. Men kunde jag inte låta bli.

    Lotta, jag ska inte gå i polemik mot dig. Försöker förstå vad du skriver men kan bara inse att du är den enda i den här tråden som varit riktigt otrevlig och elak, utan finess. Jag tror därmed att du har skåpat ut dig ur debatten. Vem vill diskutera med någon som skroderar om att den är medvetet missunnsam och avsiktligt för fram orättvis kritik?

    Det är på många sätt en märklig och obehaglig skola inom retoriken du ansluter dig till. Angripa på medvetet felaktiga grunder och sedan uppfatta varje motargument/försvar som ett tecken på ”motståndarens” svaghet.

    Jag vet inte var all din ilska kommer ifrån. Du har ju inte ens själv blivit angripen. Men jag antar att du ändå uppfattar det så.

    Och snälla Lotta, du är väl inte så korkad att du trodde att Annaa visade sin dotters lilla ”installation” som ett skrytsamt exempel på trevligt pyssel? Här har vi skrattat mycket åt det och funderat på vilket av arvegodset vi ska ge oss på med yxan. Jag önskar Siri, som jag bara sett som hastigast en gång, all lycka och framgång i de vidare studierna. Jag tycker det är lika roligt varje gång man får se små glimtar av hennes skapande. Jag tycker Annaa har varit precis lagom under alla år med att visa smakprov på hennes alster i bloggen. Hur du får ihop det med bitterhet begriper jag inte – men visst nej, det var ju inte meningen att man skulle få ihop det heller.

    Nej, jag lever inte heller i ett direkt privat förtryck inom familjen. Men så länge vi lever i ett patriarkalt samhälle är de enskilda exemplen inget annat än just goda motexempel, så länge de inte är i majoritet.

  43. Annaa Mattsson Says:

    Ullah, Cruella och Ros: tack för support. Tänker vad lustigt det är att ni nog har korsat varandras spår i Dublin några gånger, Cruella och Ros. Funderar på när du Ros såg Siri men det måste väl ha varit på Bishops Arms en söndagseftermiddag för flera år sedan. Hon behöver all uppmuntran och alla glada tillrop hon kan få.

    Lotta; ja du, jag förstår nog inte riktigt hur du tänker. ”Det bet?” Hur då? ”Biter” det när man över huvud taget svarar i en debatt? Jag trodde uttrycket innebar att man antingen tagit tillbaka allt, erkänt sig slagen, lagt sig med magen i vädret och tassarna viftande i luften för att sedan lomma iväg med svansen mellan benen – eller att man blev alldeles ursinnig och bet ifrån med näbbar och klor. Jag svarade ju bara lugnt och sansat med ungefär samma argument en gång till. Några utvecklade.

    Tänkte jag skulle utveckla några tankar, kommentera det du skrev senast.

    Sen ser jag vad du skriver. Att din avsikt var att rikta orättvis och missunnsam kritik mot mig. Men då var det ju inte på riktigt det du skrev och tyckte! Alltså har jag ingen anledning att tro att något annat du skriver är mer på riktigt. Så varför bemöta vidare.

    Tycker Ros har hittat några poänger.

    Skulle bara vilja tillägga beträffande den rosa hinken; hur innerst in i helvete har du någon som helst aning om vilka sakliga argument jag framförde eller inte framförde efter den där inledningsrepliken?

    Men nej visst nej, din avsikt var ju bara att rikta missunnsam och orättvis kritik, så därför finns det ingen anledning att säga mer om det.

    Tyvärr Lotta, det blir ingen mer diskussion just med dig, för jag litar helt enkelt inte på dig och dina avsikter.

  44. ab Says:

    Och här kommer jag, som inte heller tänkt skriva mer, och slår ner på en enda punkt i Lottas inlägg – hon tycker hennes generation är jättebra på jämställdhet.

    Huh? Va? Hur då? Jag tycker mest tjugofemåringar har blivit sönderstressade skrikhalsar (nu är jag kanske orättvis, dock inte missunnsam) i obekväma kläder, med tvång att vara sexiga i alla lägen samt utöva porrfilmskärlek hemma.

  45. Annaa Mattsson Says:

    Annika; jag studsade också på detta.

    Utdrag ur SOU 2005:66 om jämställdhet i Sverige

    Omsorgs- och hemarbete
    Det är fortfarande kvinnorna som gör det mesta av det obetalda hemarbetet. Hur mycket tid som medlemmarna i hushållet lägger ner på hemarbete, varierar under olika faser i livet, beroende på familjesituation. Men den variationen i tidsanvändning är avsevärt större för kvinnor än för män. Mäns uttag av föräldraledighet har ökat under 1990-talet och om fattar idag ca 20% av uttagna föräldrapenningdagar. Vad gäller vården av de äldre har antalet institutionsplatser och tillgången på hemtjänst minskat, parallellt med en ökning av antalet äldre. Därmed har behovet av omsorg från familjen ökat och det är de kvinnliga anhöriga som har ökat sitt omsorgsarbete.

    Makt och inflytande
    Fördelningen av makt och inflytande mellan kvinnor och män ser olika ut i olika delar av samhället. Jämnast är könsfördelningen inom politiken. I riksdagen är andelen kvinnor 47% och män 53%. I övriga samhällssektorer, t.ex. vetenskap, massmedier, kyrka och näringsliv, är andelen kvinnor lägre. På ledande nivåer inom både offentlig sektor och i näringslivet, finns det fortfarande en mansdominans. Chefer är fortfarande i stor utsträckning män i Sverige.

    Ekonomisk jämställdhet
    Både kvinnor och män arbetar idag i nästan lika hög grad, ca 80% av kvinnorna och 86% av männen (SCB 2005), men män har fortfarande högre lön än kvinnor. Under slutet av 90-talet ökade antalet sjukskrivna kraftigt och det var främst kvinnor som stod för den ökningen. Idag står kvinnor för cirka två tredjedelar av alla sjukskrivningsdagar.

    Arbetsmarknad och arbetsliv
    I Sverige är arbetsmarknaden till stor del könsuppdelad. Kvinnor och män återfinns inom olika sektorer, branscher, yrken och befattningar. Kvinnor dominerar inom offentlig sektor och män inom privat näringsliv.
    Män och kvinnor arbetar också olika mycket. Det är nästan bara kvinnor som arbetar deltid, ytterst få män.

  46. Lotta Says:

    annaa (och ros): Då inte du vill utveckla vidare avstår jag också. Min KRITIK var menad, det var tilltalet jag valde att använda som liknade (så som jag uppfattat det) ditt mot andra. Detta för att visa vilket debattklimat det skapar. Alltså tycker jag att Ros uppfattat mitt första inlägg rätt, men inte noterat att jag försökt förklara mig i mitt andra. Säkert mitt fel, som sagt, jag är inte van att debattera digitalt, även om jag är skicklig på det verbalt.

    ab:Att kvinnor i min generation skulle vara sönderstressade skrikhalsar med krav att vara sexiga och utöva porrfilmssex skriver jag inte under på. Jag vet vilka du menar, men jag ser dem som en kategori, inte som en generation. Isf tillhör jag iaf definitivt en annan! (Kan just undra vilken?).

    Med detta väljer alltså jag också att dra mig ur denna debatt, vilken jag visserligen drog igång på nytt, men som uppenbart inte leder någonstans.

  47. Snällmenarg Says:

    Hej allihopa. Lotta, tack för ditt uppfriskande uppdykande i denna debatt, och att du har modet att ta den yngre generationens kvinnor i försvar.Jag är själv en 56-åring, men anser mej vara vidsynt nog, för att förstå både ett och annat om min samtids företeelser. Jag tycker det är mycket roligare och mer konstruktivt att vara omhuldande, snäll, och stödjande för sina medmänniskor, än att racka ner på allt och alla, som jag upplever det, är den här bloggens signum. Man kan vara en yrkesarbetande kvinna/fru/dotter/mormor/husmor/mamma, som är snäll, vass, ironisk, kritisk, konstruktiv, glad, arg, och humoristisk på samma gång! Ville bara tala om det ! Sen ska jag inte självplåga mig mera med att läsa den här bloggen. Hm… tror jag föredrar någon husmorsblogg istället…

  48. Ros Says:

    Ett sista ord till Lotta: det lustiga var ju att debattklimatet inte skapades förrän du kom in. Att ditt inlägg inte blev den dundrande succé som du hoppats beror nog just på att du som jag skrev tidigare skåpade ut dig själv i debatten. Jag noterar mycket väl vad du skriver men lägger inte kraft på att kommentera det – pga dina tidigare statements.

    ”Åldersfråga?? Personlighet?? Erfarenhet??”. Undrar du. Naturligtvis. Dessutom bildningsbakgrund, men det hör väl ihop med erfarenhet. Och trender, som hör ihop med ålder. När ”ab” skriver om skrikhalsar tänker jag på tjejer jag mött i debatter. ”Du är bara bitter och avundsjuk!” är ett favoritargument mot nästan allt. Tänk att få slänga det i ansiktet på en 41-åring som mig, eller någon som är ännu äldre, då har man ju vunnit!

    Men man ska förstås inte generalisera. Det finns olika sorter av allting.

    För egen del pågår kampen för jämställdhet hela tiden. Inte så mycket inom de egna väggarna, men så fort man kliver utanför skyddet av de närmaste, hemma och på jobbet. Jag är orolig för vilka trender som möter mina barn, döttrar och son, när de blir lite äldre, de har ju fått en bra uppfostran och lever bland goda förebilder, men räcker det för att stå emot och hävda sig där ute?

    Annaa! 14 juli???? Jag har en bunt biljetter. Du behöver inte svara nu, jag håller en åt dig. Love. Roísín.

  49. Annaa Mattsson Says:

    Tack Ros. Återkommer angående juli. Har funderat på en lite längre ”turné” i sommar så det låter ju lite lockande förstås.

    Angående skriken om bitterhet och avundsjuka så återkommer jag om det också – i ett annat inlägg.

    Jag försöker helt enkelt avsluta debatten, igen, i just den här tråden.

  50. ab Says:

    Ja, jag generaliserade vilket jag ber om ursäkt för, men jag tänkte faktiskt inte särskilt på bloggare eller unga kändisar. Och jag undrar fortfarande på vilket sätt 25-åringar är himla bra på jämställdhet?

    Men – det kan vi ta en annan gång och någon annanstans.

  51. Annika Says:

    Jag har intresserat följt debatten och känner nog att båda sidor har rätt. Dessutom har båda sidor fel. IMHO.

    Som jag upplever det – många i min generation (tidig åttiotalist här) kan nästan inget husligt. Detta är dock inget att skämmas över – istället skriver man en blogg om hur man återuppfunnit hjulet än en gång. Man har kanske inte ”vett” att förstå att salt i pastavattnet är något man borde kunna? Eller så vill man kanske lära andra, de flesta av oss vill trots allt gärna bidra.
    Detta tror jag inte är något nytt, men bloggar gör att alla kan vara blåsta lite mer offentligt. Vad som betecknas som lite lagom ”blåst” agerande är dock subjektivt. Man briljerar med sin okunnighet (som man försöker åtgärda) eftersom man antagligen inte har några vänner som pysslar med samma sak, ingen att spegla sig i. Skillnaden mot tidigare är, gissningsvis, att då kunde man inte basunera ut sin nyfunna förälskelse i brodyr, sömnad, saftande eller drejande för hela världen, eller de saker man lär sig på vägen.

    En ny hobby är en ny hobby, oavsett det är inredning, hår, bakande, drejande eller vad det råkar vara. Självupptagenheten kanske är ny, men mediet stöder tyvärr just den typen av skrift mer än något mer ödmjukt. Att skriva på ett ödmjukt sätt är, trots allt, svårare. 🙂

    Om man sedan byter blad till ”husmorstrenden” så uppfattar jag den framförallt som en hobbytrend – man skaffar sig en till grej att pyssla med. Hellre det än tv, skulle jag säga. Även om mkt bra går på tv också, förstås. Min poäng är mest att det är skönt och nyttigt att ha ett kortare projekt att helt fokusera på när ens jobb kanske är stressigt med långa ledtider.

    Att en effekt av detta (eller något som hänger på, kanske) blir ett hemmafruideal…jag vet inte. Jag uppfattar en hemmafru som någon som flyr från sitt ansvar. Som vill vara snäll och söt och vän och inte behöva ta ansvar för hushållets kassa annat än vid inköp. Som dessutom ofta missar grejer som att äktenskap spricker i hälften av fallen och att hon då inte har så jäkla lätt för att försörja sig med ett tomt CV. Att en pension inte är något man får automagiskt. En kvinna som kapitulerat och velat bli liten igen?

    Det kanske är en backlash på 90-talet? Var inte det väldigt mycket powerkvinnor då? 80-talet också? Eller så är det bara för att vi _kan_ och att livet är jäkligt stressigt just nu med just att vara vältränad och snygg och fixad och ha ett fint hem och åka på tjusiga semestrar och och och. Män har inte det sociala valet…vi får vara små och tas omhand och vara hemma med barnen och inte behöva bekymra oss så mycket om att dra in pengar. Mer om att ha fina gardiner.

    Fan, vem skulle inte vilja leva så? Inga bekymmer! Ha. As if.

    Jag gillar för övrigt Skriet från kärnfamiljen. Innan man funderar på att bli hemmafru ska man nog ta och läsa dels den boken, dels bloggen. Innan man skaffar barn också. Sen har man kanske större sannolikhet att förstå vad man ger sig in på.

  52. Annaa Mattsson Says:

    Verkar som om den här tråden fortsätter leva sitt eget liv.

    Intressant kommentar, Annika! Tror inte jag egentligen behöver påpeka att jag tycker det är vanskligt med en ”hobby” som ligger så snubblande nära ett ideal som så nyss kvinnor försökt kämpa sig loss från.

    Sen tror jag faktiskt inte att det är så jäkla stor skillnad på din och min årgång och dem emellan. Det fanns de då också som var präktiga och kunde allt och de som var rätt borta på det mesta, saknade både lust och handlag. Särskilt för de senare var det ju rätt skönt att bli vuxna i en tid då husmorsidealen låg långt borta.

    Men nu ska jag inte själv förlänga den här tråden!

  53. Annika Says:

    F’låt, tycker att det här är ett intressant ämne. 🙂

    Det kanske är i betraktandet av hobbyn ”hemmapysslande” som våra generationer pratar förbi varandra. Jag förstår verkligen inte risken med hemmafokuserade hobbys.

    Ok – det är korkat att glorifiera hemmavarande (bla av de skäl jag tog upp tidigare). Men att det finns en risk i att många plötsligt tycker att det är kul att baka, sy, brodera, fixa håret till 40-talsfrisyrer, städa med såpa etc? Det förstår jag inte. Jag tycker heller inte att de två är samma sak.

  54. Annaa Mattsson Says:

    Annika; risken som finns är att det konserverar könsroller. På 70-talet kunde man, som jag skrivit förut några gånger, ägna sig åt att plocka upp gamla hantverkstraditioner, ägna mycket tid åt bakning och matlagning osv osv utan att klä in det i husmorstermer. Nu mumlas det lite, ibland inte alls, om att det mycket väl kan vara män som tar för sig av tipsen. Men varför då detta husmorstjat?

  55. Annika Says:

    Det har jag inte ens reflekterat över. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: