Det ångrar jag bittert!

Någon gång då och då händer det väl att man får frågan om det är något man ångrar med sitt liv. Första gången jag stötte på den vid ett intervjutillfälle var när jag väntade mitt första fullgångna barn. Då började det mer konkret ”ångrar du att du inte skaffat barn tidigare?” Och jag svarade: ”Ja framförallt ångrar jag de tre missfallen!” Som en knäpp på näsan till journalisteleven som hade mig som övningsobjekt. Och en riktigt vänlig tillrättavisning om att man ska vara försiktig med att ställa sådana frågor till människor vars bakgrund man inte vet. Jag kunde ju också svarat att jag absolut ångrade att jag inte sett till att träffa någon med gemensamma intressen att skaffa barn tidigare.

Ett annat bra standardsvar är; ja jag ångrar att jag inte skaffade mig en karl som levde lite längre. Jag har inte för mitt liv tagit sådana ord i min mun som att det var orättvist att just han dog för då hamnar man i märkliga frågeställningar om vilken död som är rättvisare än någon annan och vilka barn som mer än andra förtjänar att ha en far genom hela uppväxten. Men ångra kan man ju förstås, inte.

Fast det var ju inte det jag skulle säga. Jag skulle säga att mitt standardsvar de senaste 20 åren eller mer är: ”Ja, jag ångrar att jag inte var ännu mer obstinat, bråkade ännu mer, ifrågasatte och var fräckare!”

Vad? Jo, så här. Eftersom det skulle vara så totalt mot min personlighet att vara en ännu större mespropp än jag varit så borde jag tagit i betydligt mer när det ändå inte flugit några stekta sparvar i munnen mig så som jag har varit. Vän av ordning kan säga att om jag verkligen gillat stekta sparvar så hade jag väl sett till att skaffa dem. Men det är inte så säkert. Det kan vara som med karlarna att skaffa barn med tio år tidigare.

Så jag har varit för mycket mespropp. Skulle tagit ut svängarna, inte fegskitat mig i onödan. Nåja. Jag var lite illa ute nån gång. När jag testade taket på fackförbundstidningen och tog i så jag nästan såg stjärnor. Helst hade man nog ställt mig under själva bara stjärnhimlen vid det tillfället. Men jisses, det var ju en gång!

På en annan gammal arbetsplats har jag aldrig varit välkommen tillbaka ens på ett sketet sommarvikariat, jag har på nåder fått skriva en dödsruna på familjesidan, inte på kultursidan där den hörde hemma. Men jag antar att dom var skraja på något sätt. Så jag kunde som sagt lika gärna…

Jag är stolt över de gångerna då jag verkligen gjort något. Den gången jag drämde allt jag hade i styrelsebordet och med upphetsat bruten stämma, sa att nu fick det vara nog, nu ville jag inte höra den bombastiske ordföranden sitta och schikanera människor i vår organisation en sekund till. Det blev en dallrande tystnad, sen kröp dom fram en efter en och försvarade sin ordförande. En enda rakryggad yngre man vågade hålla med mig öppet. Vad hände? Jag lämnade styrelsen vid årsmötet, vägrade ta emot förtjänstnål men vann respekt hos själva ordföranden. Två år senare stod han och pläderade för mig i en talarstol!

Jag skulle ha varit fräckare. Inte den gången, men andra.  Trampat på hårdare när jag varit i överläge mot såna som uppfattat sig som starkare, haft större makt. Däremot inte trampat nedåt, inte i onödan. Däremot vrålat högre från eget underläge. När jag nu egentligen inte är rädd av mig.

Jag är jäkligt anpasslig. Jag skulle ha använt den anpassligheten till att sälja mig själv hårdare.

Jag skulle ha lytt en gammal chefs råd att alltid se till att skaffa sig en plattform och när man har den använda sig av den. Jag har inte utnyttjat mina plattformar. Jag har inte hållit mig framme. För att jag varit en snäll mespropp i stället för fräck och framfusig.

När man inte är snygg måste man vara fräckare. Fast det vågar man inte, för kvinnor ska vara snygga annars kan dom dra åt helvete. Jag ångrar att jag gått på hela bilden av mig själv som inte snygg. Jag skulle låtsats att jag var skitsnygg eller i alla fall medelmåttig och bett dom dra åt helvete som påstod något annat. Till den som sa att det var så fantastiskt att jag fått så söta barn skulle jag ha sagt att nä, det är inte alls fantastiskt, det är du som har fel, jag är inte så jäkla ful som du och andra har kört i halsen på mig hela livet att jag är! Det är därför jag fått vackra barn! Det ångrar jag. Inte barnen alltså. Men att jag gick på niten om mitt utseende och att jag inte sa ifrån.

Fast jag har ju sagt en del förstås. Som jag inte ångrar. Det har varit personlighetsutvecklande. För just den ifrågasättande personlighet som jag är. Man är ju olika.

Just nu ångrar jag att jag inte har mindre byst, rakare rygg och är 15 år yngre också så jag kunde haft någon av de där långa böljande klänningarna som det kryllar av i modespalterna i vår. Det ångrar jag väldigt mycket. Blommigt liberty-tyg skulle det varit.

Sen ångrar jag att jag inte köpte ny mjölk igår fast den gamla inte var slut för nu har jag inget till kaffet och kaffe utan mjölk dricker jag inte. Det kan jag ångra, att jag är så rigid med vissa vanor. Å andra sidan är min enda last i livet att jag har socker i teet, det är den enda punkt där min privatmoral sviker mig. Men det är å tredje sidan en så liten last att jag vägrar känna riktig ånger.

Ska jag vara riktigt ärlig ångrar jag att jag inte drog in mer pengar förra månaden så att jag utan självförebråelser och viss oro för framtiden skulle kunna ägna mig åt alkoholförtäring på lokal senare idag. Det är å andra sidan inte en livsånger. Men det skulle kunna bli. Om jag fortsätter på det här sättet. Bloggar i stället för att ge mig ut på banan och marknadsför mig själv!

Annonser

8 svar to “Det ångrar jag bittert!”

  1. cruella Says:

    Det här var väldigt bra.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Tack Cruella!

  3. frktjatlund Says:

    Jag ångrar alla kilon jag gått upp. Många fler än de jag gått ner. Dubbelt skulle jag tro.

  4. Ullah Says:

    Je ne regrette rien!

  5. cruella Says:

    Ni le bien, ni le mal!

  6. Kjell Nordberg Says:

    Annaa, du stärkter mig i min övertygelse om att det är viktigt att vi bearbetar våra sorger!

  7. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jag ångrar i alla fall de där fem som blivit kvar.

    Ullah och Cruellla; he he…

    Kjell; nu ska vi väl ta en del ånger med en nypa salt, framförallt i det här inlägget. Sen behöver man ju nödvändigtvis inte sätta likhetstecken mellan ”ånger” och sorg. Men i sak har du förstås rätt – förutsatt att du accepterar att det finns olika sätt att bearbeta sorg.

  8. Evalis Says:

    Känner igen mig – intressant och bra skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: