Pysselterror

Hörde just en intervju med en förskollärare på radion. Den pågår nog fortfarande men jag pallade inte mer. Kan man välja tar man bara små doser förskola i taget.

Hon hävdade i alla fall att ”föräldrar” är så inriktade på att barnen ska göra prylar på dagis. Helst ska barnet bära hem något pyssel varje dag.

-Både vi och barnen kan tycka det är mycket viktigare att lära sig ta på sig en vante än att klistra ihop två papperskulor till en kyckling.

-Men varenda dag frågar föräldrarna ”vad har ni gjort idag?” när de kommer och hämtar.

Ursäkta mig! ”Vad har du gjort idag?” Det frågar ofta Mellan och jag varandra också om kvällarna eller framåt nattkröken när vi ses första gången sedan morgonen. Visserligen går hon ju på vuxenpysselskola och bär vissa dagar hem virkade triptyker, men det är inte gjort i avseendet tillverkat vi avser. Utan så där i största allmänhet. Ibland utan att invänta något svar. (Tog fyra öl på SK. Information man kunde vara utan.)

Sak samma var det på dagis. ”Vad har du gjort idag?” Vi undvek för vi visste att de hatade att svara på den, men för många var det en hälsningsfras. För att visa intresse. Men fan inte för att vänta sig ett koppel pyssel på hyllan. 

Ja ja, det fanns föräldrar som slog ihop händerna av förtjusning över att deras klumpiga avkommor hade lyckats kladda ihop de där två papperskulorna, men jag såg det mest som att de hade läst på i böckerna om hur man borde bete sig. De andra gjorde som vi. Teg och led. Bar hem eländet och hoppades att det skulle förbli bortglömt på botten av någon påse med pissbyxor och leriga stövlar. Ibland lyckades man, ibland hade man mer otur. Var tvungen att sätta påsktuppar tillverkade av gamla toarullar på undanskymd plats i köket. Jag tog det alltid som en hämnd på oss föräldrar när vi blev påprackade de där toarullspyntet.

Eller har det hänt något? Är föräldrar mer fegskitade nu, så där 17 år senare? Har de läst fler böcker och artiklar och tror att barnen blir hämmade i sin kreativitet om de inte klämmer ur sig nog mycket pyssel i veckan? Och vad gör de med allt skräpet? Stoppar in det i barnets portfolio kanske? Kanske är det därför Mellan måste slita så vansinnigt med sin portfolio. För att vi inte startade när hon var tre och byggde upp den med dagispyssel?

Jag kan också meddela att allt pyssel mina barn tillverkade var lika anskrämligt. Även Mellans. Vilket får mig att misstänka att förskolepersonalen i själva verket hämmade barnens naturliga kreativitet.

Annonser

25 svar to “Pysselterror”

  1. Evis Says:

    Jag tror verkligen att förskolläraren måste ha missförsått föräldrarna kapitalt (någon slags önsketänkande från hennes pysselhungriga sida?) När man frågar det vill man höra saker som: ”vi såg en snigel bakom skjulet” eller ”lekt”, vilket var Majas standardsvar – man visar intresse för aktivitet, det är inte så att man efterfråga produktion.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ja eller hur! För övrigt tycker jag att hela det där ”vad har ni gjort”-konceptet var något som dagis själva framförallt stod för. Föräldrar använder det som sagt ofta som en hälsningsfras och väntar sig svaret ”lekt”. Medan det är dagispersonalen som samlar barnen i en ring på måndagsmorgnarna, spänner ögonen i dem och säger ”nu ska alla berätta vad ni gjort i helgen!”

    Alla mina barn hatade det där. Äldsta visste inte ens vad helg var innan hon började dagis. Inte fredagsmys heller, som bekant, det var fröknarna som lärde henne det. De var väldigt glada om vi kom extra sent just på måndagsmorgnar så de slapp.

    Det märktes väldigt väl när vi läste Äldstas gamla dagböcker från skolan häromåret hur hon först snällt infogade sig även i skolans krav på att avrapportera helger och lov men sedan blev allt mer fåordig. Måste ha varit i början av trean, då när hon kände sig färdig med skolan.

    Pojken var värre. Redan i tvåan skrev han som svar på veckouppgiften ”vad jag gör på min fritid”: ”Det tycker jag inte min fröken ska lägga sig i!”

    Jag blev kallad till samtal av en fröken som tyckte jag skulle förklara den pedagogiska meningen med en läxa.

    Jag gissar att det finns en pedagogisk mening med avkrävandet av 3-åringar om vad de gjort i helgen. Men jag tyckte nog mest det trissade upp kraven just på att man måste göra saker för att kunna redovisa för andra. Jag har skrivit om det här förr, men jag går igång varje gång jag tänker på dumheterna.

  3. Ullah Says:

    Åh, jag minns hur en av mina gossar planerade vad hans skulle säga då på måndagsmorgonen och hur han friserade sanningen ganska ofta. Var hörde du den där förskolläraren? Om det var i programmen ”Baaaaarnen” i P1 så har jag missat det, för snacka om kräkvarning. Jag avskyr det.

  4. cruella Says:

    ”Gjort” är väl för i jösse namn inte reserverat för konkreta pysselprodukter. Om jag frågade så fick jag nog svaret ”lekt.”.

  5. ab Says:

    Det är rena terrorn att kräva rapporter från barn om vad de gjort i helgen/på sommarlovet. jag tror urprunget ligger dolt långt nere i gamla folkskolan när man inte kunde hitta på mer intressanta saker att prata om/ge som ämne för uppsats. En tradition som tydligen få ifrågasätter.

    ”Vad har du gjort idag?” från en förälder betyder rätt sällan att man förväntar sig pärlplattor och liknande krafs. (Det räcker bra med en platta som ungen själv är stolt över. Alla, inklusive barnen, tröttnar redan vid platta två eller tre.) Man vill, som sagt, hellre höra om roliga saker som hänt.

    Det ska finnas mer personal på dagis, men de ska lämna ungarna mer i fred att hitta på egna saker. Alla vill inte aktiveras hela tiden, en del vill sitta och drömma lite eller bläddra i en bok i egen takt, eller gömma sig i en garderob och fantisera om dinosaurer och rymdskepp.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; tror det var programmet Tendens. Det är rätt äckligt det också.

    Cruella och Annika: precis!

  7. Bloggblad Says:

    Det där som AB antyder att man ska berätta om urtråkiga sommarlov med fulla föräldrar i betongförort – äsch, jag menar röda stugor, bad och nybakta bullar – när skolan börjar, det är förlegat, finns inga moderna lärare som gör så. Däremot har de ofta avrapportering muntligt efter helgerna, men det är mest för att träna barnens tidsbegrepp, att de ska lära sig tänka tillbaka och återberätta. Ändå tror jag att många barn upplever det som en koll om vem som gjort roligast saker – alltså händelser, inte pyssel. Därför har jag aldrig gjort så… Den som bara vaktat en supande morsa från att slå syskonen har inte mycket att berätta – och såna sanningar säger man inte där.

    Det finns så mycket idéer och så många teorier… när jag var klasslärare brukade jag fråga eleverna, slumpvis, inte alla varje dag, vad de hade lärt sig under dagen. Om de inget hade lärt sig, fick de slå upp ett ord i ett lexikon och lära sig vad det betydde. Detta gjorde dem själva uppmärksamma på att de lär sig en massa – och de flesta la en grej per dag på minnet.

    Min man och jag frågar varandra varje dag: vad har du gjort idag då – och jag tror faktiskt att de flesta (liksom vi) bara är intresserade av ungefär hur dagen har varit, familjärt intresserade av den andras arbetsdag, det tycker jag är himla trevligt.

    Blir det inte väldigt jobbigt om man ska analysera alla såna där vardagsfrågor?

  8. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; visst blir det! Och jag tycker det är jättekonstigt om man på just den här förskollärarens jobb uppfattade frågan så konkret som ett tecken på föräldrarnas krav på pysselresultat. Jag tror henne inte! Jag tror hon ”gjorde sig märkvärdig”, teoretiserade alldeles för mycket kring sin yrkesroll.

    Men jag kände också det oändliga avståndet mellan förskola och hem. Det jag så ofta kunde känna med skolan också.

    Bra att du nämnde det där, hur det egentligen är tänkt. Med återberättandet. Ska sägas att Pojkens lärare var tämligen nyutexaminerad och förmodligen inte stött på patrull förut. Barn är ju så ohyggligt anpassliga.

    Jag tycker det är märkligt att man inte pratar mer om detta under utbildning och praktik, om att man ska ta det försiktigt med de där berättelserna på grund just av barns olika liv. Finna andra vägar att få barnen att träna tidsbegrepp och berättande.

    Mellan som fick sitt självförtroende krossat under sitt första skolår kom tillbaka efter första sommarlovet och ställde sig upp på en stol och berättade den stora nyheten, att vi skaffat en ny kattunge. Tänk om någon hade tagit tag i den nyvunna frimodigheten så kanske hon haft ett förlorat skolår mindre!

  9. cruella Says:

    Nu spårar jag ur lite och blir så där stjärnögd över något egenupplevt, vilket är jättetrist för andra, MEN jag blir påmind för andra gången på kort tid hur himla bra vårt föräldrakooperativ var utan att det gjordes några stora åthävor. Jag är verkligen för kompetenshöjning och pedagogiskt innehåll och så vidare, men det får ju inte komma på bekostnad av barnens egen kreativitet i dess vidaste bemärkelse, vilket ofta nog betyder behov av fri lek… Jag hittade en barnintervju i helgen när jag städade källaren, gjord med vår intensive och fundersamme J, då sex år. På frågan vad han trodde och tyckte ”fröknarna” gjorde på dagis svarade han att de var i personalrummet och att om de inte fanns där skulle barnen inte få någon lunch. Hahaha! Gott om utrymme för lek och bus alltså.

    Det där med personalrummet/kontoret fick orättvist stort fokus hos alla ungar, för det var det enda ställe där de inte fick vara.

  10. Ullah Says:

    Jag har i åratal nästan dagligen frågat barnen den lätt ironiska frågan: ”Lärde du dig något idag?”. Ironisk, för det blev ofta att inget vettigt blev gjort på det där stället.

  11. ullisar Says:

    Jag frågar alltid EmmaLi vad hon gjort på förskolan. ”Lekt med Liam!” är oftast svaret och då blir jag jätteglad! Igår berättade hon att ”Emil tog mitt hårspänne” och då fick jag plötsligt horn och blev rädd för min reaktion.

    Jag har nog också gjort mig till åtlöje på EmmaLis förskola eftersom jag till nästan alla teckningar som ska skickas med hem frågar om de ”inte har återvinning”… Fast vi är bortskämda med mycket lite pyssel och det de väl gör är fina grejer faktiskt. Typ en påskkyckling på ett pappersark med en tvåårings illla hand som grundplåt. Ett tag kom det hem fina små armband varenda dag som hon gjort när de andra låg och vilade (mitt barn har aldrig varit så bra på det där att vila på en madrass med andra) och efter ett tag hintade jag om att smyckeskrinet var fullt hemma och lämnade tillbaka ett gäng pärlor 🙂

    Jag skrattade förresten högt åt din sons eminenta och kompetenta svar! Hejja!

  12. Malou Says:

    Det är kanske bra att jag inte lyssnar så mycket på radio? Mina ungar pysslade inte så mycket på lekis, och trean gick aldrig på lekis överhuvudtaget, så det mesta vi har/har sparat är gjort här hemma . tillsammans. Men jag har fyra skärbrädor, pizzafat och smyckeskrin från skolslöjden, det har jag…

  13. Ullah Says:

    Malou: det finns mycket bra och intressant att lyssna på på radio också!

  14. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; undrar om inte det där är en ganska vanlig föreställning, att fröknarna har ett ”jobb” som inte har med barnen att göra. Våra visste att man inte fick störa fröknarna när de ”höll på med sina pärmar”. Jag hade en vag misstanke om att framförallt en av dem satte sig med pärmen framför sig just för att få lite lugn och ro. Det kunde liksom inte ha funnits så mycket att hålla på med i den där pärmen mitt under barntid.

    Ullah; vi har vår jargong fortfarande, Mellan och jag. ”Vad har du gjort?” – ”Mååålat” med en konstnärlig gest.

    Ullisar; tyvärr så fick vi med oss pärlterror hem. Det pärlades något alldeles in i helvete. Köptes plattor, pärlor, beskrivningar till förbannelse. Halsband träddes det på dagis. Sen kom fritids. Det fanns barn som hade vett att hänga vid datorer eller dansa hip hop där. Jag hade ett som pysslade och som dessutom gick kvar femman ut. Och dessutom gick på extra keramik.

    Malou; sen började de sy märkliga djur i slöjden syslöjden och måla på träbitar i träslöjden.

    Men det finns som Ullah säger bra radioprogram också.

  15. lisbeth Says:

    Syns jag inte så finns jag inte.
    Kan det vara så med pyssel. Syns det så har det hänt något.
    Inför frivilligt pyssel.
    Vissa barn skulle kunna pyssla hela dagen medans andra blir mer o mer nertryckta över att inte lyckas prestera. Och då menar jag i ungens egna ögon.

  16. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; välkommen hit! Usch, jag minns fortfarande julpysslet i lekskolan. Man skulle fästa ihop pappersbitar till girlanger. Runt omkring mig satt barn och gjorde jättelånga färgglada ormar som ringlade sig över bordet och ner på golvet. Mina pappersbitar bara lossnade och ville inte bli någon girlang. Jisses så länge denna terror har pågått. Detta hände julen 1956.

  17. Bloggblad Says:

    Jag påmins om när 32-åringen gick på dagis (man fick säga det ordet då) och jag till slut hittade honom och en kompis i personalrummet i var sin fåtölj, de var så andäktiga. Jag frågade vad de gjorde där – de lekte att de var personal….

    Trots de goda intentionerna med återberättandet gillar jag det inte riktigt, några av mina sv2-elever har det enligt medelsvenssonska mått mätt mycket torftigt vad gäller trevligheter. Det går precis lika bra att återberätta sagor och andra saker.

    I morgon ska jag hålla ett litet föredrag om vad vi gör i skolan för utländska mammor… det ska bli spännande. Jag har gått runt och frågat kollegor, för jag lever ju i mitt lilla språkhörn och har inte hängt med i varje detalj av alla nymodigheter (är lite motsträvig…)

  18. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; jag minns det så väl, första dagen efter jullovet i trean, min egen trea alltså. Det sedvanliga rabblandet av vad vi fått i julklapp. Halsdukar, pussel, böcker, tågvagnar, marsipangrisar i oändliga trista rader. Jag gick i skolan mitt i småstaden. Där gick både rika barn och fattiga barn och mittemellan. Plötsligt bröt en av pojkarna med något annorlunda ”Och så fick jag 100 kronor!” Aldrig hade någon hört på maken. 100 kronor till en 9-åring. Vad skulle han göra för pengarna? Fröken frågade lystet. Jag minns inte. Rundan gick vidare när fröken hämtat sig. Tills den kom till Kenneth. Han var ny i klassen sedan hösten. Liten, svag i skolan, kunde knappt läsa, och han var bråkig på ett annat sätt än andra pojkar. ”Jag har också fått 100 kronor!” Total sensation! Kenneths familj var väl fattig? Jo, men det var hans riktiga pappa som skickat dem. Vad hade han köpt? Ett fint metspö och 52 drag! Och nånting mer och han hade fortfarande pengar kvar. Jag var bara 8 och hade ingen aning om vad fiskesaker kostade men fattade som de flesta andra att det var något skumt. Det blev genast ett tissel och tassel som fortsatte på rasten. 52 drag!

    Och naturligtvis var det en lögn. Framhetsad av en lärare som säkert hade en pedagogisk tanke någonstans långt inne men som nogsamt satt och bockade av prisnivån på alla upprabblade gåvor. De rika och de religiösa, de fjäskade hon för. Hon meddelade med sin speciella darr på hakan dagen efter att Kenneth hade erkänt sin lögn. Mamman hade blivit inblandad och var så ledsen. Mitt framför klassen hängdes han ut, fick erkänna sin synd. Men jag tror han undkom värsta straffet, det att skickas till en av skolans manliga lärare för särskild behandling. (Förbudet mot barnaga i skolan infördes ju 1958 men jag märkte inte av det under min folkskoletid).

    Det var ju vår sista termin med den fröken, men jag är säker på att hon satt där nästa vårterminsstart igen och lät barnen rabbla, en och en…

  19. cruella Says:

    Våra ”fröknar” var i barngruppen hela tiden, eller rättare sagt, cirklade i dess utkant och styrde upp om det behövdes alternativt ledde mer strukturerad pedagogisk verksamhet. Personalrummet var det enda stället där ungarna inte fick vara, så det var väldigt spännnande och fick oproportionerligt stort fokus. Föreståndaren hade planeringstid nån halvtimme varje dag när hon förutom att planera löpande även ringde samtal, allt för att inte försvinna från verksamheten hipp som happ.

    Mina barn visade sig tro att fröknarna bodde på jobbet och sov i personalrummet. Logiskt!

  20. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ha ha, och där satt de om kvällarna och förberedde morgondagens pyssel!

  21. Lotten Says:

    Eh, jag kan nog ha frågat ”gjort” ett antal gånger. Och då tänker jag verkligen inte på producerat. Pysslet tyckte jag var helt OK. Det mesta i alla fall. Vissa saker gick ju sönder på vägen hem. Men annat står där. Jag är så hemsk att jag bland påskpyntet har några saker jag själv gjorde som barn *rodnar*. De har ju blivit tradition liksom. Och barnen är lätt roade av det. Än så länge. Men alla dessa teckningar. De är en förbannelse. Vi slänger en skog varje år! Och jag får smuggla undan dem som inte är teckningar i mina ögon. I skolan (läs fritids) färglägger de färdiga teckningar som de skriver ut från nätet. De producerar en målarbok i veckan på ett ungefär eftersom de har så tråkigt på fritids. Sonen börjar gråta om han ska slänga dem, så vi samlar dem på hög tills de är bortglömda och sen rensar jag först, innan de får göra en till rensning (detta vet de inte om!).
    Men jag är själv en pysselmänniska, det är en av de få saker jag ”gör” med barnen (jag gillar varken att leka eller spela spel…) så det spelar säkert in att jag har en viss svaghet.

    Fast det roligaste minnet är när de gjorde sockerteckningar på dagis. Man tar sockervatten och färger och målar med. Effekterna blir rätt läckra. Men när personalen kommer till arbetsplatsen dagen efter så går det ett myrstråk utifrån och in i salen och upp på väggen där alla teckningarna satt:-) Personalen tog det rätt lugnt, och barnen kunde mycket om myror den dagen de kom hem;-)

  22. Bloggblad Says:

    När du berättar det där, väcks minnet av en liten udda grabb som bara hade fått en enda julklapp när vi andra rabblade upp på lärarens begäran. Oj, vad vi tyckte synd om honom!

    I såna här lägen skäms jag över mina kollegor gjort genom åren.

  23. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; ja jisses, ett tag samlade vi. Eftersom ingen ville slänga. Lådvis. Men jag gjorde ungefär som du sedan. Det är magiskt det där med målarböcker. T o m Mellan som är så konstnärlig älskade sina målarböcker.

    Vi har av outgrundliga anledningar hållit på en del med Panduro-pyssel. Alldeles för svårt för barn när de är som mest intresserade. Vilket innebar att jag fick göra det mesta. Och en del blev aldrig gjort.

    Bloggblad; och det bara fortsätter.

  24. frktjatlund Says:

    Här finns det gott om hämmande pyssel om nån är sugen:
    http://pedagogwebben.blogg.se/

  25. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; usch…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: