När minnena liksom tynar bort

Det blev något konstigt med den här dagen. Inget enda blogginlägg ens.

Verkar som om det enda som blev gjort var en djupdykning i Uddevalla-historia. Lustigt när man i decennier har haft för sig att ett gammalt foto föreställer en sak – och sedan visar det sig vara en annan. Naturligtvis är alltsammans rätt onödigt vetande. Vilket hus som låg var och i vilken ordning i förhållande till andra, hur trottoaren utanför såg ut och vad som fanns i huset intill. Sånt ägnade vi oss åt, systern och jag, genom ett par telefonsamtal.

Man märker att man blivit äldsta generationen och inte har någon att fråga som var med. Det som nyss var levande minnen har blivit historia och andrahandsuppgifter. Dom kunde väl ha nåt slags telefonjour i alla fall, dom avdöda förfäderna.

Kusinen har blivit nyfiken på sitt ursprung. Dvs vem som var hennes morfar. Jo, man kan hitta sånt via databaser på nätet. Riktigt fräcka sådana. Glada och välkomnande, spottar fram uppgifter som man blir nyfiken på, men när man klickar får man upp kostnadsförslag. Jag fattar affärstricket, men gillar det inte. Jag vill veta innan jag börjar klicka vad det kostar att få veta något. Får väl ta och fråga henne om hon tycker det är värt 135 kronor att jag letar vidare. En sedan länge död gammal morfar är väl inte så mycket mer än just en gammal död morfar. Själv har jag bara sett min på några fotografier och jag har aldrig varit speciellt nyfiken på honom. Men det kanske hade varit skillnad om det varken funnits namn eller fotografier. Ja, det är alltså samma man som kusinen i många år trodde var hennes pappa men som alltså visade sig inte ens vara hennes riktiga morfar. Häpp.

Imorgon blir det säkert en massa ordning och reda.

Annonser

2 svar to “När minnena liksom tynar bort”

  1. ullisar Says:

    På ett vis är det nog inte enbart av godo att släktforska. Vissa sanningar kanske mår bäst av att inte forskas fram, för ens egen identitets skull menar jag?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; ja, jag minns fortfarande när faderns lite fisförnäma kusin kom störtande in till oss utropande ”vi har haft en hora i släkten!” Jag tror hon slutade släktforska efter det.

    Kan tyckas lite lustigt att kusinen först nu har börjat undra vem som egentligen var hennes morfar, men hela historien kring hennes ursprung har varit omgärdad med hyschanden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: