Vad ska du i fillera å göra? En historia om en epok.

De senaste dagarnas grävande i minnen bland annat med hjälp av samtal med syskonen har väckt en del tankar. Om hur historia kan skrivas på olika sätt. Om hur framgångssagor för några är undergången för andra.

På en bild från 1924 sitter en synnerligen välklädd ung man uppflugen på en bänk utanför familjeföretaget. Han är lika gammal som seklet, kroppsspråket uttrycker  självsäkerhet. Den ljusa kostymen tyder både på stil och välstånd.

Huset är detsamma som på den första beskurna bilden nedan, lånad från Gunnar Klasson (http://uddevallare.blogspot.com/). Här startade bröderna Mattsson sitt skrädderi. Ett företag som i mellankrigstid förde en relativt blomstrande tillvaro. Som mest hade man 30 anställda. Fadern, min alltså, den unge mannen på bilden, var en av dem, han gick aldrig in i delägarskapet. Varför vet jag inte, kanske hade han egentligen andra planer men blev fast med bröderna. Kanske ville de inte ha honom med. Han var ju lite ynklig efter spanskan. ”Den gamle klarar sig nog men det är värre med den unge” sa doktorn vid hembesöket. Han visade sig ju ha fel, det var den gamle, min farfar, som strök med den natten 1918. Någonstans innanför de här fönstren, familjen bodde ju även i huset.

Fem bröder fanns det. En, den mest udda, startade så småningom egen fabrik men övergick i 50-årsåldern till konst- och antikhandel och utvecklade kan man säga sin särart.  Den äldste var mer udda i sin stramhet, han gick tidigt in i ett stillsamt familjeliv. De tre yngre, fadern och tvillingarna, var välkända profiler i stadens småborgerlighet. Välklädda ungkarlar med sinne för både damer och friluftsliv. Det seglades, fiskades, paddlades kanot och skaffades sommarstuga. Tvillingarna skaffade bil redan på 30-talet.

På 30-talet gjorde också min far något udda. Nämligen en av de unga sömmerskorna på smällen. Vilket innebar att han vid 39 års ålder blev ingift i en något mer burdus arbetarmiljö. Modern har berättat en episod från den fösta tiden. Hon var när de träffades fortfarande med i SSU. När Första Maj-tåget gick förbi huset där syskonen bodde skymtade hon dem i det öppna fönstret och hon kände ogillandet strömma ned. Ingen i den släkten hade någonsin gått i ett Första Maj-tåg!

Det kanske de borde ha gjort. Så småningom. Framförallt fadern.

Till stadens ärorika historia hör det framgångsrika företaget Schwarzman&Nordström (Tiger). Den gamla vanliga historien om två tomma händer som växer till en fabrik med tusen anställda. Den ovanliga knorren på den historien att själva moderfabriken visserligen gick omkull med stora delar av övrig svensk textilindustri, men att själva varumärket överlevde och blev stort igen.

Utvecklingen för den stora fabriken blev också viktig för bröderna Mattssons företag, dess uppgång och fall. För att snabbt bygga en verkamhet från de där tomma händerna till en storskalig fabrik behövdes fler händer. För att klara av efterfrågan på den nya tidens konfektionssydda plagg var fabrikören tvungen att lägga ut arbeten på stan. Det blev säkert först en framgång för flera av stadens skrädderier. Kanske hade bröderna Mattsson yrkesmässigt sin största glansperiod när de satt och sydde hela plagg för denväxande fabriken. Innan momentsömnaden hade tagit form.

1949 stod den moderna konfektionsfabriken färdig. Vid den tiden kan jag inte tänka mig att Mattssons på länge haft någon annan verksamhet än att vara underleverantör från sitt skrädderi som nu låg i en centralare del av staden (bild lånad från http://uddevallare.blogspot.com/ och beskuren). Och det var definitivt för sent att bygga upp något nytt.

Västar var brödernas specialitet. Eller blev. Det fanns ingen skräddare som bara ville sy västar. Jag minns travar av tillskurna plagg, undrar om inte något moment redan var gjort när de kom till skrädderiet. Travarna blev mindre. Västen var på väg ut ur modet. En kort period av uddavästmode blev det inte så mycket av.

Jag lärde mig ordet permittering ungefär samtidigt som jag började skolan. Eller kanske lekskolan. Det innebar tomma sybord. Permittering till semestern innebar semester utan lön. Det skymtade också ord som dålig orderingång i bakgrunden.

Jag minns mitt 50-tal som fattigt och osäkert. Modern hade ju haft viss momentsömnad att utföra hemifrån. Den upphörde först. Hennes sinne för ekonomi klarade de värsta åren. Innan hon började städa i skolan.

En lite udda poäng är att sönerna till andra generationen storfabrikör sprang ut och in hemma hos oss som vänner till min bror. Min första nallebjörn, gul och med brum i magen fick jag av Pelle S. Familjen bodde i en stor villa ett par kvarter från oss. Vi hade kallt vatten, slask och det som blev ett av stans sista utedass, modern bodde med det tills 1980.

Verksamheten krympte allt eftersom. Från sista åren i ”verkstan” som  skrädderiet på Göteborgsvägen kallades minns jag förutom bröderna bara Arne i pressen. Sen måste han ha slutat också. Bröderna började också bli skröpliga. En tvilling var sedan länge nervklen, den andre hade svagt hjärta, fadern förstörd rygg som krävde stöd av kraftiga korsetter resten av livet.  När firman runt 1960 flyttade till en mindre källarlokal i annan del av stan, Edingsvägen för att vara exakt, följde han inte med, jag minns de lokalerna bara lite vagt, de luktade aldrig skrädderi på allvar.

Nej fadern, han tog med sig ett par ett par symaskiner, ett gammalt skåp med sybehör, köpte loss en stofferingsmaskin från den stora fabriken, klippte ihop ett par av de gamla skyltarna och satte upp i fönstret i ett av rummen i vår bostad på Kilbäcksgatan. Nu var det inga bröder utan bara Mattssons skrädderi. Bild igen från Gunnar. Skrädderiet fönstret närmast dörren.

Där satt han kvar ända in till sin sista levnadsdag i februari 1979. Förbipasserande kunde från morgon till kväll se hans kala hjässa framför symaskinen vid fönstret. Inom kort hade han samtliga centralt belägna herrekiperingar som kunder för snabba byxkortningar och andra ändringar. Han hade även en del privatkunder. Rik blev han knappast som ändringsskräddare heller, men drog in betydligt mer än under de allt magrare åren framför de tomma orderböckerna på 50-talet.

Den uppmärksamme läsaren märker att det finns kunskapsblottor. Vad sydde bröderna från början i sitt skrädderi? Ingen aning. Pappan var ju skräddarmästare, var utövade han sin gärning? Ingen aning. Men jag gissar att det var i samma byggnad där pojkarna någon gång efter 1918 satte upp skyltarna i fönstret om Bröderna Mattssons Konfektion. De var födda i Ljungskile så vitt jag vet, men  uppväxta där på Femkanten som den delen av kvarteret kallades pga det femkantiga tornet i hörnet. Mattssons hus var dock ett enklare bredvid. Fadern gick i Lancasterskolan strax intill. Lancaster var den tidens fattigmansskola. Stora klassrum med många elever, en lärare och äldre elever som hjälplärare. Så mycket till medelklass var det inte då med familjen. Den satt nog i generna, kusinerna i farsgenerationen var lärare och militärer eller finsömmerskor.

Vi blev ynkligt få kusiner i nästa generation. Sex stycken. Av oss fick  fyra en eftergymnasial examen på grundnivå. En kunde ha fått det men valde att bli bra gift. Det är väl inte så jäkla illa. En av oss blev en jävel på att brodera. En annan lärde sig sy.

Jag vet ingenting om brödernas utövande av själva skräddandet, utom min fars. Han var den ende jag såg sy privat. Han hade ett tag stor produktion av småpojkbyxor till en ny barngeneration i släkten. Han sydde allt på skräddarvis med stor vikt lagd på underarbetet. Han ansåg sig okunnig om damkläder. Jag tror att äldste brodern Ernst sydde ytterplagg till sin dotter. Evald, konst- och antikhandlaren, sydde en docka till sina sydafrikanska barnbarn när de skulle komma på besök. Den såg ut som något som min Mellan skulle kunna hitta på. Stor, myndig. Lång tagelmustasch. De där barnen blev förstås skräckslagna.

Så vitt jag vet är Mellan den första avkomman som ser ut att vilja ägna sig åt det textila arvet på allvar. Hon har ingen morfars bror Eskil som säger ”Vad ska du i fillera å göra?” Han fick inga barn. Han och tvillingbrodern Erik blev de eviga ungkarlarna. Det finns en särskild historia kring det. Jag har redan skrivit om hemmadottern Ester. Som tog hand om dem. Fast hon måste varit den mest olämpade hemmadottern det decenniet.

Det kan man nog inte svara på, det där med fillera. Men det var så han kallade det han slet med hela sitt yrkesverksamma liv. ”Fillera”. (Översättning fillor lika med gamla tygtrasor på rikssvenska. Filler på annat språk.)

Jag kan ha missat en del i min historieskrivning. Vi var inte så bra på att fråga fadern medan han levde, konstaterade brodern och jag idag. Den enda som kan ha någon riktig aning om fel och rätt är min kusin Ulla. Skulle hon få fatt i den vore det bra. Men jag kunde inte ens särskilja henne på Eniro tidigare idag.

Annonser

13 svar to “Vad ska du i fillera å göra? En historia om en epok.”

  1. Ullah Says:

    Jätteintressant att läsa. Jag håller på med liknande funderingar kring mina släktingar. En sömmerska är allt jag kan skaka fram i filleri-branschen, min pappas faster Karin. Hon blev så glad när jag föddes som första syskonbarnbarn och flicka till på köpet, i en familj där det nästan bara funnits pojkar att sy till. Hon sydde en massa kläder till mig och min bror, som vi snällt hade på oss som små men sedan vägrade (utan att säga det till henne förstås) ha när vi blev större. Tur att hon bodde i Örebro.

  2. ab Says:

    Intressant! Men jag vill gärna se bilden med pappa ung och välklädd.
    Filler, också norska. Känner mig hemma.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; det där med minnen av hemsytt bär nog många med oss. Min far började sy byxor åt mig när jag var kanske 7-8 år. Sen tog jag över själv när jag var 12. Byxorna han sydde till mina systersöner och kusinbarn var allt rätt gubbiga och fungerade nog bara så länge de var små. Men jag har en vag aning om att han försökte sig på något jeansliknande också.

    Mina värsta plagg var, som jag berättat om förr, de omsydda vuxenplaggen. Damkappor som förminskades till barnstorlek. Det var inget min far gjorde utan utfördes av sömmerskor utan sinne för barnkläder. Jag avskydde de veckade yllekjolarna också, de som modern sydde av stuvbitar från den stora fabriken. De sista av de stuvarna har gått åt till korta snäva kjolar till Mellan. Hennes morfar skulle haft invändningar mot en del av hennes underarbete, men om hon fortsätter i branscen lär hon sig väl även det.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Annika; jag borde skaffa mig en scanner. Det blir nästa gång jag skaffar ny skrivare.

  5. ab Says:

    Äsch, fotografera av bilden bara och ladda upp den! Det gör jag.

  6. Annaa Mattsson Says:

    OK, ska försöka.

  7. Ullah Says:

    Det är ändå bra med scanner.

  8. Bloggblad Says:

    Jag fotograferar alltid av, det blir många fler moment med scannern som inte är kopplad till min dator direkt.

    Det är alltid roligt att läsa om vad som timat i olika släkter. När mina föräldrar var döda och jag upptäckte att jag glömde att fråga om en massa saker, hade jag en morbror kvar som kunde upplysa mig, och en kusin till mamma som var mycket yngre. Det mesta av det jag ville veta fick jag alltså ordning på innan de båda dog.

    Men ack, vad mors släkt skulle må illa av att jag klär ut mig till släktens stora skam, hon som hade barn både här och där … Britta-Cajsa, som gett mig så mycket av den styrka jag har förstått att hon besatt.

    Min farfar visste alla detaljer om sina förfäder ner till 1640 och min bror jobbar på ett släktforskningsföretag, så jag saknar inte uppgifter om några.

  9. Ullah Says:

    Min morfar (som dog innan vi barnbarn kom) släktforskade också ordentligt, och alla papper lär finnas på Landsarkivet i Stockholm. Någon gång skall jag ta mig dit och titta på dem.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ska skaffa en. Men är ändå förvånad över resultatet med kameran. Dt är en lurig kamera jag har så jag fick jobba rätt mycket på det. Ändå inte helskarpt men bättre än jag trodde.

    Bloggblad; man skulle som sagt vilja att de hade telefonjour någon gång ibland i alla fall!

    Ullah; jag har aldrig brytt mig så mycket om släktforskning. Det man vill veta är ju mer detaljer kring vad de som man känner till faktiskt gjorde och hur de tänkte. Gärna hur de hade det.

  11. frktjatlund Says:

    Jag har en skanner som även fixar diabilder. Den är jag riktigt nöjd med.

    Och var glad för att du känner till en hel del, trots allt. Min bakgrund är till största delen ett vitt papper. Bortanför föräldragenerationen är det tomt. Och fadern är nästan bara ett namn.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; samtidigt tycker jag att jag kunde ha frågat mer. Enkla saker som borde gått att få svar på. Jag har åtminstone ett frågvist barn, hon har sett till att fråga och skriva namn bakom alla gamla foton som ärvts. Bra det, plötsligt en dag sitter man där utan att ha någon att fråga. Så naturligtvis finns det en rad frågetecken bakom de där fotona också.

  13. -loa Says:

    Mycket, mycket intressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: