När våren blir ett handikapp

Jag gillar ju våren! Jag börjar ju spana efter vårljus redan första februari.

Men det finns olika anledningar till motståndet mot utomhuset. Allt går inte att förklara bort med min allmänt obstinata inställning till allt man ska göra. Men förstås en del. Jag får fullständigt förfärligt pysiskt ont i ögon och öron av allt tjat om hur varmt det är och hur mycket man måste vara ute så fort temperaturen i skuggan stiger över tio grader. Och det spelar ingen roll om den sjunker igen heller. Skulle det vara 15 ett par dagar och sedan falla till sju igen på påskafton så skulle man ändå bli beordrad att sitta utomhus och äta. För det har ju varit så varmt.

Men det är något fysiskt också. Jag tål helt enkelt inte våren. Jag har sett fenomenet hos andra, så det är inte bara jag. Barn och vuxna som tagit av sig och gått barfota i första varma gräset som inte var så varmt. Och sedan har de legat i frossa några timmar efter. Bara det att jag inte behöver gå barfota. Det räcker att jag sitter ute och tar en fika som något tvingat på mig. Eller går en lite för lång promenad i lite för tunna kläder. Bara heta duschar, varma drycker och tjocka täcken återställer balansen i kroppen.

Skulle lätt kunnat bli en sån dag idag. Om någon insisterat på allt jag måste göra.

Men det blev illa nog. Något slags allergi. Torra ögon, svidande klåda i framförallt huvud och på överarmar. Irritation. Hyperirritation. Det var tur att ingen fick idén att umgås med mig idag och tjatade på mig picknickar och sånt. Jag skulle ha blivit irriterad på allt. Det räckte att känna det äckliga grilloset från närmsta lekplats så mådde jag illa också.

Men det är fint med all blommor som kommit på en och samma gång. Maskros, tussilago, blåsippa, vårlök och vitsippa såg jag på vägen till nästa förort igår. Och på min uteplats sticker det upp små små embryon till blad längst ned på den ynkliga hortensian jag planterade ut i höstas.

Det är i alla fall kul.

På tisdag har jag en jobblunch inbokad. Just nu känns det enklare att avboka än att försöka övertyga om att välja ett ställe med inomhus. Det ska bli solsken men bara 10 grader.

Olustigt att våren ska behöva bli ett handikapp.

Annonser

5 svar to “När våren blir ett handikapp”

  1. ab Says:

    Folk klär av sig för tidigt. Jag vill helst fortfarande ha mössa när det kommer isiga vindar, och ska jag sitta på marken på något, ska det vara välisolerat (och jag menar inte min egen runda bak!) . Men pollenallergierna har – peppar, peppar – tonat av med åren.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Annika; finns inte bakar i världen som står emot rå vårfukt! Jag har inte känt av våren på åratal, vet inte om det blev lite chockartat med allt på en gång i år kanske.

  3. Lisbeth Says:

    Där satt du huvudet på spiken. jag känner samma sak. Gud bevare mig om jag inte hänger med i snacket. den här vintern har varit gräslig. Temperaturen har varit huvudämnet. Så inspirerande samtal.
    Nu är det första man möts av när man träffar bekanta: Åh…vad härligt nu är det vår.
    Jag är väl inte blind. det ser jag väl

  4. Evis Says:

    Jag tänker att en del av reaktionen på våren är ovan vid att vara ute så mycket. Jag känner ju en hel del folk som arbetar utomhus året om och de får ingen frossa när våren kommer, men när man själv, som normalt sett bara är ute när man tar sig från en plats till en annan plötsligt är ute i fem timmar, då får man ju alltsomoftast solfrossa och trötthet.

    Jag är också oändligt glad att jag är vuxen, så att jag slipper sitta i täckjacka i solen en dag när det är 15 grader varmt som man var tvungen till som barn ”för att man inte skulle bli förkyld”. Igår hade jag bara långärmad blus på överkroppen när jag vandrade hem från Mölndal och det var alldeles lagom när man röde sig.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; alla är ju så glada, men det blir lite tröttsamt…

    Evis; diskuterade fenomenet med lunchsällskapet idag. En teori var att man helt enkelt blir rätt så genomkyld. Man intalar sig att det är mycket varmare än det egentligen är. Frossan uppstår när kroppen jobbar med att återta sin normala temperatur.

    Jag tillhörde nog de påklädda barnen men minns aldrig några problem med det. Förmodligen för att jag var frusen redan som barn. Tyckte det var jättekonstigt med den där tävlingen om vem som skulle vara först med kortstrumpor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: