Gillar vi verkligen olika?

Jo, även om jag inte syns här så  mycket så har jag haft en del intressanta bloggdiskussioner i helgen. I den del av verkligheten där man kan se varandra i ögonen och höra nyanser i språket när man pratar och i den andra där man bara använder snabbt överförda skrivna ord.

Det finns ju en del varianter av hur man ser på de där världarna. De i den ena ändan som hävdar att det inte är någon skillnad. Allt är samma verklighet.  Ett par kända bloggare brukar hävda den principen.

Sen de i den andra ändan som anser att hela internetvärlden och då framförallt bloggen inte har något alls med verkligheten att göra, det är bara en pseudovärld som man inte behöver bry sig om. Hänvisar man till en bloggdiskussion så får man ett lite överslätande, i värsta fall hånfullt ”jasså var det bara bloggen!” till svar.

Anledning till diskussionerna är dels just dagspolitiken – jag lämnar den därhän i just det här inlägget. Dels att en av mina bloggvänner för första gången råkat ut för en bloggincident. När hon uttryckt en kritisk synpunkt i ett kommentarsfält och skapat oro i snällblogglandet. Jag tänkte inte skriva om själva händelsen utan hålla mig till principerna. För att inte få fel diskussion. Men det hela följde ett klassiskt mönster. Indignerad bloggare som känner sig påhoppad efter en något ifrågasättande kommentar. Kommentarstråden som fylls på av vänner som tar bloggaren i försvar. Tonläget höjs med antalet kommentarer. Anhängare som inte ens bryr sig om att ta reda på vad grundfrågan var. De vet bara att någon varit ond och ska fördömas. En enda försvarare rycker ut till stöd för den där kritiska kommentaren. Så blev de plötsligt två onda i snällblogglandet. Som inte är det minsta snällt längre. Det ropas ganska gällt och elakt. Varvat med tillrop till bloggaren ”du är god och snäll och du tycker vad du vill och skriver vad du vill i din blogg.”

Been there, seen it. Nu var det en till som hamnade där. Förvånad, lite illa berörd.

Är det så? Undrade Mellan häpet när jag berättade för henne. Själv erinrade hon sig ett spektakel i femte klass när några tjejer i hennes klass inlett mailterror mot varandra. Men du menar att det här är medelålders välutbildade kvinnor som håller på? Ja, säger jag, och män. Mellan själv är ingen urtyp för internetgenerationen. Hon började inte ägna sig åt nätkommunikation förrän för ett par år sedan. Hon tycker sig ändå ha en rätt bra bild. Att nätbråk är något som förekommer mest i lägre tonår. Att det är just yngre tonåringar som ses hetsa runt i populära storbloggares kommentarsfält. 19-åringarna skriver för 13-åringar. Sen slutar man bry sig. Använder facebook för kommunikation.

Jag tror det ligger en del sanning. Om kanske inte hela.

Men tillbaka till snällblogglandet där vi varit förr. Jag har tidigare framfört en teori. Människor som i bloggen finner vänner de saknat. Plötsligt sitter hon där den perfekta vännen man ville ha men inte fick. Och man hjälper mer än gärna till att vårda om bilden hon skapat av sig själv, uppmuntrar och beundrar. Berömmer egenskaper som man kanske egentligen bara har en enda persons ord på att de finns, nämligen bloggarens egna. Ingen skugga ska falla, när någon angriper blir man upprörd. Hur litet angreppet än är. I ilskan tar man i, vågar lite mer än man skulle gjort där ute i den andra delen av verkligheten, hämtar stöd hos andra. Orden flyger. Hoppsan. Plötsligt kan det se ut som riktiga hot.

Min aktuella bloggvän har en annan teori, eller snarare ännu en. Hon, jag och många andra har från början helt klart för oss att skriver man i en öppen blogg på nätet så skriver man för offentligheten. Det är ett vågspel. Offentligheten är nästan oändlig. Vem som helst kan läsa, reaktionerna kan bli vad som helst eller inga alls.

Medan andra inte verkar ha kläm på offentligheten. ”Många verkar uppfatta
bloggen som något slags kaffrep med mycket social kontroll”. Säger bloggvännen.

Jag tror det kan vara så som hon säger. Att man uppfattar sig som en sluten krets. Klubb, cirkel, eller gammaldags kafferep. Spelar ingen roll med orden, det handlar om en sluten krets som varvar besöken hos varandra eller kanske bara har en fast adress, ett rum att gå in i. Trots att man omöjligtvis, om det är en öppen blogg, kan hålla reda på vilka som faktiskt ingår. En viss umgängeskultur uppstår mellan dem som anser sig tillhöra. Ju starkare denna kultur är desto svårare att bryta sig in med avvikande åsikter. Eller åsikter öht.

Ett gemensamt konsensus tycks finnas i dessa grupper. ”Läs bara det du gillar!” Det är repliken som slängs omkring i olika varianter. Av välutbildad och bildad medelklass. Jag förstår inte. Vad blir det för dynamik i ett umgänge med människor som alltid tycker och tänker precis samma? Vi gillar ju olika, eller?

Men det kanske är den verkliga nyckeln. Vi som faktiskt gillar olika. Och de som bara ville lika, bara ville ha och ge bekräftelse och både hoppades och tyckte sig finna fristaden just i internetverkligheten. Välkommen till Snällblogglandet men stör inte! Eller till det som bloggskeptikerna alltså kallar en pseudovärld.

Annonser

14 svar to “Gillar vi verkligen olika?”

  1. Lotta K Says:

    Gillar verkligen din rubrik här. För det är ju så det är. ”Vi” gillar inte olika. Vi gillar lika. Jag läste de där kommentarerna där jag kallades ”rabiat” av människor som inte läst min kommentar och inte visste vad diskussionen handlade om. Det enda de visste var att jag ifrågasatt ett bildval i en blogg de brukar läsa. De tror de ”känner” den som skriver, men det gör de ju inte. Ändå försvarar de henne som hade de blodsband. Efter ett tag kändes det konstigt. De var ju rabiata, inte jag.

  2. Inga Magnusson Says:

    Jag återkommer till det ibland. Det finns anledning misstänka att människor ger sig in i bloggandet av en radda olika skäl, vilka alla kan var legitima:
    – Viljan att ”missionera” för en speciell åsikt, exempelvis politisk eller annan.
    (och då är man kanske beredd på åsiktsfajt)
    – Önskan om att få en krets av vänner (och då är man nog inte inställd på ordstrid)
    – Allmän skrivklåda (då skiter man kanske i responsen)
    – Behov av att bli läst, sedd, bekräftad (ofta ungdomar i modebloggar kanske)

    Kanske borde det finnas bloggsajter som är lite ärligare och grupperar bloggarna efter behov, med avdelningar för krigare respektive kramare exempelvis?

  3. Marianne Bokblad Says:

    Nu har jag inte hängt med och känner till just det exemplet, men jag har sett det på andra ställen – och har råkat ut för det en gång när jag sorgset meddelande att en bekant valt att inte leva längre, då fick jag en hätsk debatt i mina kommentarer där folk ”skrek” åt varandra om vad de ansåg om självmördares rättigheter… det blev väldigt otrevligt, och jag som inte värderat alls, utan bara var ledsen över det skedda, fick också en massa ovett över mina åsikter (som jag faktiskt inte hade nämnt i just det här fallet.)

    Det som skrivs saknar ofta nyanser. Ironi och humor tas på allvar om man läser i fel ljus (det har jag råkat ut för flera gånger, att jag har skrivit en kommentar i, för mig, skämtsam ton en fredagskväll… och den blir läst på allvar i klart dagsljus av någon annan som blir sårad.)

    Det är alltså ett vågspel att yttra sig om allt som inte bara är trevligt och gulligt och kafferepsprat. Jag har inte alls lust att skriva kilometerlånga förklaringar till saker jag tycker, och tycker att anonyma (för även om det står Karin eller Sven, så känner jag ju inte den som skriver) påhopp är obehagliga. Därför håller jag mig i bloggen till ganska ofarliga ämnen.

    Det där att rusa till försvar, som jag såg ofta när jag började blogga och var mycket flitigare, känns lite lågstadium… Och vuxna (vet att det finns några kristna män) som slår varandra i huvudet med argument och åsikter i bloggen, intresserar mig föga. Att lyssna i verkligheten är mer intressant.

    Han som jag delar liv och hem med, räknar inte alls de bekantskaper jag har genom bloggen, han ser det som en helt onödig och overklig värld.

  4. Rutan Says:

    Jag instämmer i vad du säger. En intressant kommentar var från den som inte hade läst det aktuella inlägget, men gick till försvar ändå. För att inte kunde bloggaren vara sådär hemsk, som hon tydligen beskrivits. I stället var det ifrågasättaren som fick starka tillmälen. Utan att han ens läst den kommentaren.

    Det fick mig att tänka på alla ytliga omdömen om folk, ”han såg så snäll ut när jag mötte honom i trappan” om en dömd massmördare/våldtäktsman/våldsverkare. ”Han verkade inte alls vara en som våldtar, så snygg som han är.” ”Jag hade ingen aning om att hon var rasist, vi hade alltid trevligt när vi fikade på jobbet.” Osv.

    Det är i vardagen det ibland kan krypa fram ett och annat som man hajar till för. Men på en blogg – där är det ofta som i statusraden på FB: en försköning av en själv, genomtänkt och genomläst.

    Spännande då när någon tunga slinter via tangentbordet.

  5. Ullah Says:

    Nu vill jag så gärna läsa själv. Var?

  6. Annaa Mattsson Says:

    Alla: jag väljer alltså att inte länka eftersom jag inte själv har varit inblandad direkt i diskussionen på den nämnda bloggen och naturligtvis också beroende på att Lotta i sin blogg inte länkat. Då ska inte jag göra det heller!

    Några har hittat ändå. Men jag tror man kan föra principdiskussionen utan att ha sett det särskilda fallet. En del av oss har ju varit med om liknande. Min mest originella var när jag inte ens kritiserade själva bloggaren och hennes åsikter utan en företeelse hon skrev om. Där blev hon först rasande själv och lätsedan mobben härja fritt i kommentarsfält tills hon fick påpekat för sig att hon som ansvarig utgivare borde tänka efter vad som publicerades. Då tog hon bort de värsta.

    Lotta; ja man blir faktiskt skakad när sånt händer! Hur luttrad man än är.

    Inga; fast de flesta av oss vill ju inte vara krigare hela tiden! Vi vill ju bara ha möjligheten att i ett offentligt forum som en öppen blogg är uttrycka synpunkter. Den som så stenhårt hävdar rätten att inte bli motsagd borde i stället lösenordsskydda sin blogg eller åtminstone ha en granskningsfunktion innan publicering.

    Bloggblad; ironier är svårt, särskilt om man inte känner personen väl eller åtminstone är väl förtrogen med sättet att skriva. Och så finns det ju som du vet olika uppfattningar om vad en ironi är. Mig har det hänt ett par gånger att jag mycket väl uppfattat att en kommentar var ironisk, men när jag svarat tillbaka i som jag tyckte samma ton, så har det missuppfattats. ”Aha du förstod inte ironin!” Svårt!

    Ja, jag har märkt i några av dina senaste inlägg att du varit otroligt försiktig när du skrivit om ämnen som kan uppfattas kontroversiella.

    Jag har en nära vän som har samma uppfattning som din hemdelare. När jag pratar om något bloggrelaterat så nämner jag inte att det handlar om bloggen, annars lyssnar hon inte.

    Rutan; i kvällstidningsvärlden är alla först och främst goda, det står i det oskrivna formulär 1 A att någon gammal klasskamrat snabbt måste träda fram och säga att den mest mentalt störde våldsverkare är ”världens snällaste kille”.

    Men visst är det märkligt att så många inte tycks märka bloggens försköningar. Eller inte vilja märka. För man vill ha den där perfekta vännen. Som inte finns i den andra verkligheten.

  7. Lotta K Says:

    Inga, jag håller med dig om att det finns olika anledningar för folk att blogga, och jag håller i stort med dig om dina kategorier också. Jag har några ämnen jag återkommer till, och alla som känner mig känner igen dem. Vad gäller ett par av dem ”missionerar” jag absolut. Det är till dels mitt jobb, och inget jag kan eller vill stänga av. I det sammanhanget ser jag det som ett moraliskt krav att säga ifrån när något eller någon går över gränsen. Och det tyckte jag det gjorde i det här fallet. Min kommentar var inte aggressiv, och jag angrep inte bloggaren som person. Det enda jag gjorde var att påpeka vad en bild verkligen uttryckte.

    Efter diskussionen i det första inlägget skrev hon ett till, för att förklara sig. Och där kommenterade folk utan att ens ha läst det första. De kunde inte heller ha sett bilden, för den hade hon tagit bort. Ändå var jag ”rabiat”.

    Jag skrev om det som hänt på min blogg, men länkade inte till inlägget för jag ville inte hänga ut henne. Det var viktigare för mig att försöka skapa dialog med skribenten i fråga. Vi skrev ett par email fram och tillbaka och jag tror hon begrep lite mer vad det handlade om efter det. Här är mitt inlägg: http://lottasplace.blogspot.com/2011/04/is-this-image-funny-to-you.html

  8. Ullah Says:

    Nu har jag läst på din blogg, Lotta. Det var ju ingen direkt höjdarbild, om man säger så. ”Skämt” som baseras på fördomar och nidbilder är sällan lyckade och om det nu var i ett sammanhang om hur utlänningar (svenskar) skall fixa livet i Californien så blir det ännu konstigare. Tänk vad mycket skit som kommer upp till ytan på internet.

  9. cruella Says:

    Man får vara bra aningslös för att uppskatta såna ”skämt”. Och så fort man hör någon uttala sig om politiskt korrekthet som hinder för verklig humor/sanningssägande så vet man ju vad klockan är slagen så att säga.

    Huvva.

  10. Bloggblad Says:

    Min allra första erfarenhet fick jag långt innan jag började blogga och bara följde en enda blogg, det var när jag skickade manus till diverse förlag och insåg att en okänd medelålders medelklasstant inte har nån arena och skämtade om att jag åtminstone borde ha varit lesbisk och svart… ojoj, det skulle jag inte ha gjort. Jag blev både homofob och rasist direkt.

    Nu har jag gett upp det där med manus, och gläder mig i stället åt att en kompositör (som tycker att jag fortfarande är ung) med gräddfil, vill ha mina tjänster som ordvrängare. Även i psalmsvängen underlättar det om man är ung och udda – men är man tillräckligt bra och har kontakter kommer man en bra bit på väg ändå.

  11. Inga Magnusson Says:

    Min blogg är normalt från dag till dag i första hand en dagbok över mitt liv, orsakad av ren skär skrivklåda, men den är också från början en kontaktpunkt för barn som bor långt från oss och för vänner / släktingar i andra länder.

    Men bloggen har för mig också ett inslag av ”mission”, ibland kan det handla om skolan, vilket inte är särskilt kontroversiellt. Ibland handlar det om rovdjur och framför allt rovdjurspolitiken i landet när det gäller varg. Det upplevs kontroversiellt på ett sätt som jag tror är svårt för en utomstående att föreställa sig. Mina åsikter är inte mer extrema än att de delas av en majoritet av svenska folket och stämmer väl med besluten hos den riksdagsmajoriteten som vi har just nu. Men varje gång jag skriver i den här frågan så får jag kommentarer med glopord, nonsensargument och ibland rena hotelser som till och med haft inslag av dödshot. Det betyder att jag har fått lov att hålla i publiceringen av kommentarer själv, jag kan inte släppa ut den smörjan. De värsta hotelserna sparar jag för att de ska kunna spåras om någon sätter dem i verket.

    Jag är alltså rätt härdad när det gäller okvädningsord på bloggen och har fått ta konsekvenserna av att jag faktiskt ta mig rätten att offentliggöra mina synpunkter. Debatter med den kategorin människor är meningslös och jag känner ingen skyldighet att publicera trams på min blogg, vare sig som kommentarer eller i inlägg. Det är inte en en tidning jag driver, det är en blogg och den är min. Jag har också vid ett par tillfällen tagit mig friheten att bryta debatter som bara går runt i cirkel med samma argument om och om igen.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Inga; nu förstår jag inte riktigt vem du argumenterar mot – eller det kanske du inte gör? Eller menar du på allvar att man inte bör kommentera alls om man har en avvikande uppfattning? Så om någon tar som sin mission att försvara t ex det nuvarande sjukförsäkringssystemet ska jag inte kommentera med en avvikande uppfattning – med hänvisning till att en riksdagsmajoritet står bakom det? Nej jag tror väl inte du menar det.

    Men det finns faktiskt bloggare som skriver ut tydligt i sin blogg; ”kommentera gärna, men bara om du skriver något snällt”.

    Då tycker jag som sagt det är bättre att ha granskningsfunktion.

    Skillnaden mellan bloggen och tidningen på nätet är hårfin. Båda läggs ut i det offentliga rummet. Tidningen har redaktörer som granskar inläggen i kommentarstrådar, i bloggen är det bloggarens skyldighet att se till att debatten hålls någorlunda ren.

  13. Inga Magnusson Says:

    Annaa: Jag redovisade alternativa sätt att hantera kommentarer som är tramsiga / otrevliga / hotfulla. Liksom Du rekommenderar jag kommentarsgranskning i kontroversiella frågor.

    Jag försökte också belysa att en bloggares (min i det här fallet) åsikt / ”mission” behöver inte vara speciellt extrem för att gång på gång locka fram glåpord / hotfulla kommentarer, därav hänvisningen till riksdagsbeslut och majoritet. Jag får normala kommentarer också i rovdjursfrågor. Dem redovisar jag och argumenterar med / mot om det finns anledning förstås. Det är hot och trams som går bort i min censur.

    Sen håller jag inte med om att det är en hårfin skillnad mellan tidning och blogg. Det är rätt stor skillnad. En tidning bör inte ha några ställningstaganden (mission) på annan plats än på ledarplats, i övrigt ska det skrivna vara sakligt och allsidigt. Några sådana skyldigheter föreligger inte på en blogg och det är en skillnad som är mer än hårfin.

    Sen kan jag hålla med om likheten i att bloggare såväl som tidningar ”äger” sina offentliga fora och därmed är moraliskt förpliktigade att se till att det som skrivs på debattsidor / i kommentarer, inte går över gränsen.

    Det här är en intressant diskussion om bloggares och gammelmedias möjligheter alternativt begränsningar i olika sammanhang.

  14. Annaa Mattsson Says:

    Inga; bra, jag ville bara klara ut hur vi tänkte!

    När det gäller tidningar så är det naturligtvis viss skillnad mellan ren nyhetsjournalistik och bloggar – även om för några år sedan ett antal bloggare var väldigt ivriga på att basunera ut motsatsen ”vi är så mycket bättre än journalisterna”. Tidningar som DN har ju också tagit steget fullt ut från saklighet till åsiktsjournalistik.

    Men allt är ju inte nyheter och nyhetstidningar och på tidningssajterna finns mycket material i form av krönikor och annat tyckande. Allra närmast ligger förstås de bloggar som publiceras på själva tidningssajterna. Här tycker jag för övrigt det är lite knepigt när tidningsbloggarna inte förstår att pressetiska regler bör gälla även dem utan anser sig ha ”rätt att skriva vad jag vill för det är min blogg”. Handlar t ex om textreklamfrågor och sponsring. Där borde redaktionerna ha större koll. Fast nu kanske vi kommer från ämnet – som å andra sidan jag inte behöver bry mig om ifall vi gör för det är ju min blogg… he he.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: