När man fick säga att jobb var dåliga…

Bläddrar bland gamla reportage och artiklar jag skrivit. Bland annat för fackförbundstidningar. Nedlagda, sammanslagna och kvarvarande.

Jag hittar flera som handlar om dåliga jobb. Ett reportage från 70-talet handlar faktiskt helt och hållet om det. ”Här är de sämsta jobben inom sektorn xx”. Vi skrev inte skitjobb, men vi skrev om dåliga jobb. Alltså inte jobb som hade sämre arbetsvillkor än andra, dvs kollektivavtalets och arbetsplatsens villkor gällde, fackföreningsfrihet fanns. Men vi skrev om jobb som var dåliga för att de var monotona, fysiskt eller psykiskt slitsamma. En fördel, upptäckte jag dock på den där rundan, var att de flesta som hamnade i de där jobben inte fastnade där. Det var typiska genomgångsjobb. En annan fördel var att de som jobbade på en del av de där arbetsplatserna hade rätt kul tillsammans.

Ingenstans ser jag några protester. Ingen som skickade in insändare till tidningen  under rubriken ”Det finns inga dåliga jobb!” Ingen som påstod att de där taskiga jobben innebar fantastiska karriärmöjligheter. Även om nog faktiskt något av dem kunde innebära möjligheter till vidareutbildning och på sikt bättre jobb.

30 år senare, i mitt sista reportage för en annan numera nedlagd fackförbundstidning, besökte jag en stor fabrik i södra Sverige. Det var en fabrik som tidningen ofta besökt bland annat för att skriva om arbetsvillkor som icke alltid varit de bästa. Och om att det på fabriken fanns riktiga skitjobb. Villkoren och jobben tillsammans hade orsakat uppseendeväckande höga sjuktal.

I mitt reportage säger klubbordföranden att många av de sämsta jobben försvunnit tack vare framgångsrikt fackligt arbete. Men att det finns en del kvar. Jobb som borde mekaniseras åtminstone delvis därför att de faktiskt var för slitsamma för människor att hålla på med manuellt. Jag träffade och vi tog bilder på en kvinna som i obekväm ställning och högt tempo plockade träbitar för hand. Hon hade andningsskydd på sig men det höll inte undan trädammet. Hon hade upprepade problem med bihåleinflammationer och värk i handlederna.

Hennes arbetsvillkor var samma som för andra runt omkring henne vad gällde arbetstider, lön, ob, pauser, arbetsrotation när det var möjligt. Men jobbet var sämre än de flestas. Ingen påstod något annat.

Det enda som avhöll henne från att ropa ”Jag har ett skitjobb!” var rädslan. Det fanns  en anda på fabriken som gjorde att folk höll tyst. När jag intervjuade henne var hon återhållsam i tonen. Hon sa inte ”jag är så stolt över mitt jobb” som kanske företagsledningen önskade. Hon sa att hon hoppades klara sig någorlunda frisk och skadefri fram till pensionen. Om jobbet sa hon ”det går”. Hon var rädd för att ställas utanför. Det fanns ont om jobb i kommunen, särskilt för en kvinna i hennes ålder, över 55.

Om ett socialdemokratiskt kommunalråd skulle ha kommit ut till hennes arbetsplats och sagt ”Det finns inga skitjobb!” så skulle hon ha blivit väldigt arg, den där kvinnan,  det skulle förmodligen ha blivit rubriker i ortspressen. ”Hur menade du nu då?” Om ett borgerligt kommunalråd sagt detsamma skulle motståndarsidan rutit ifrån rejält. Facket skrivit ilskna insändare.

Det är faktiskt inte så länge sedan och jag vägrar tro på att samhällsandan är så förändrad. Att den där gamla unkna andan som rådde inne på den där fabriken har spridit sig utanför väggarna. Men den senaste veckan har oroat mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: