Man blir vad man heter. Eller?

Angående forskning så har det tydligen lagts fram en forskningsrapport om svenska föräldrars namnval, hur de tänker och vad som påverkar.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12936998.ab

Efter att bara ha läst referatet i Aftonbladet så kan jag konstatera att det hela verkar lite fegskitat. Klassperspektivet verkar liksom insmuget. I stället för att tala om klass talar man om bostad.

”Äldre, välutbildade och villaägare är mer konservativa i namnvalet, medan yngre, föräldrar med kortare formell utbildning och lägenhetsbor vill framstå som mer kreativa.”

Hallå, vi pratar om Göteborg! Föräldrarna som är intervjuade bor där!  Storstad där lägenhetsbor finns i alla samhällsskikt! Inbilla mig inte att det inte skulle skilja i namnval mellan folk i innerstans paradvåningar eller bostadsrätterna längs älvstranden och för all del i prettostadsdelarna – och invånarna i förortshyresrätter. Varför måste man vara så förbannat politiskt korrekt så man inte ens när man beskriver forskning för att påvisa skillnader kan kalla saker vid deras rätta namn? Utan hellre gör ansträngda generaliseringar?

”Pojkföräldrar föredrar oftare utländska namn samt släktnamn”.

Här läser jag mellan raderna. Lägger ihop ett och ett, och fram stiger å ena sidan Glenn. I underklassen alltså. Och å den andra, i medelklassen, snarare Gustaf. Om man nu ska ta nåt på G och släkt.

Och det visste vi väl förut.

Den stora frågan jag ställer mig är varför underklassen i Göteborg 1959 ansåg att den var kreativ när den döpte sina pojkar till Glenn? Forskaren säger visserligen att man gärna ger sina barn namn efter den framtid man önskar dem. Men så förutseende vägrar jag tro att underklassen i Göteborg var att den tänkte fotboll. Jo, det gjorde den förstås, men inte att den samtidigt var kreativ och valde namn med engelsk ligafotboll i sikte. 1959. Nä.

Det skulle jag vilja veta. Varför så många är övertygade om att de är kreativa i namnvalen när de i själva verket väljer senaste årens modenamn inom sitt sociala skikt till sitt barn? Ordvalet ”vill framstå” ovan, som jag förmodar är forskarens, antyder ju just detta. Att det handlar om att mer vilja framstå än att verkligen vara. Jag hörde det gång på gång på BB, det ocentrala där medelklassen inte födde sina barn. De nyblivna mammorna som lite andlöst avslöjade namnvalen. Eller, de behövde inte tala om, jag var som den där killen i Skavlan som går ut och ställer retoriska frågor till folk. Nä, det var jag inte, men kunde varit. Robin hette dom fortfarande då, pojkarna.

Å andra sidan, hade jag legat på det andra BB:t så hade jag kunnat ställa samma frågor till mammorna där. Om Simon och Linnéa.

Och själv då? Jodå, naturligtvis ett typfall för forskningen. Av flickornas tilltalsnamn så var ett utifrån egna intressen och romantiska föreställningar. Nästa ett  för det året typiskt modenamn i prettomedelklassen i vår stadsdel. Helt olika utgångspunkter med ett års mellanrum. Men båda fick i alla fall ”gamla hederliga” andranamn, utan släktanknytning.  Pojken? Fick till skillnad från flickorna tre namn. Tredjenamnet ligger närmast storasysterns tilltalsnamn. (Ha ha! Det närmaste man kan komma vet ju den som är beläst i den irländska litteraturen.) Andranamnet har viss släktinriktning. Och förstanamnet valdes ”för att göra oss märkvärdiga” .Vi bodde ju ändå i lägenhet.

Det senare har bestått. Det fanns 750 med det namnet när Pojken föddes, nu är antalet 1059 varav 453 har det som förstanamn. Flickornas namn är vanligare; Äldstas namn delas av 4655, varav 4101 har det som förstanamn, tyder på modenamn men ganska begränsat. Mellans namn är vanligare, 7676 stycken, förmodligen mer fördelat i åldrar. Men kan naturligtvis inte mäta sig med t ex Linnéa, det heter 94 490 flickor och kvinnor.

Och Glenn? Dom är faktiskt bara 5250.

Då hade Robin, som pojknamn, ett betydligt större genomslag. 27 361 stycken. Förmodligen mer spridda över landet.

Antalet Kevin var 2010 hela 11 334. Personligen tycker jag de båda senare namnen är precis lika häpnansväckande som svenska modenamn som Glenn.

Annonser

38 svar to “Man blir vad man heter. Eller?”

  1. cruella Says:

    Robinarna döptes väl efter Björn Borgs kid med Jannike? Underligt på minst två sätt alltså.

    Åh, sånt här är så roligt, särskilt när man rannsakar sig själv! Vår förstfödda heter som förskräckande många i sin generation och yngre – närmare 20 000 heter så. Jag skyller på att vi bodde utomlands och hade noll koll. Hade han varit flicka hade det blivit Klara, inte heller det någon dark horse visade det sig. Andranamnet är från ön och den senaste Nobelpristagaren samt en himskans trevlig kille jag kände en gång. Uttalas förstås alltid, alltid fel här hemma.

    Andre gossen heter som min morfar, fast det var inte främst därför. Stadigt runt 5 000 bärare i landet, ett av namnet som skär genom generationerna. Andranamnet är ett släktnamn från makens engelska sida.

    Dottern delar bara tilltalsnamn med runt 3 000 i landet och när hon föddes och fick det namnet sa alla som var i femtioårsåldern att det hette deras gamla gammelmoster. Fast jag plockade det från JKellgrens Den nya skapelsen:-) Det tar sig lite med åren. I andranamn heter hon som sin gudmor och min gamla moster, i tredjenamn har även hon släktnamnet.

    Rätt så märkvärdiga alltså!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; åh, äldste gossens andranamn var ju det jag egentligen ville ge en son, men jag visste ju att det inte skulle gå att uttala i Sverige.

    Min kusin, bosatt i övärlden, upptäckte för övrigt när hon fått första dottern hur svårt svenskar har att uttala allt som avviker från svensk språkmelodi. Samantha blev för krångligt för de gamla mostrarna, även bortsett från ev läspljud, så hon valde så uttalsneutrala namn som möjligt till de andra barnen.

    Din dotters namn fanns i åtanke, åtminstone tidigare i livet. Som du kanske observerat i tidigare inlägg så hette min farmor det.

  3. Evis Says:

    Tror att i fall Glenn Holm inte var från Göteborg, men jag kan ha fel. Han började i vilket fall sin allsvenska karriär i Örebro.

  4. Rutan Says:

    Hur är det med fördomarna om pojknamn som slutar på y?
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12937267.ab

    Det var väl på 60-talet som det började komma utländska namn på svenska barn. Jag känner en ”Kejt” (stavas Keith), och minns en familj som gjorde sig märkvärdig och kallade dottern Diana. Inget Dajäna inte.

    Har du sett tråden på familjeliv.se som heter nåt med ”Har mitt barn ett WT-namn?” Det finns mycket kreativitet.

    Nästa namntrend blir troligen Minik och Ivalo, och då bland de kreativa. Kanske Vincent och Josephine också, fast bland villaägarna.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; försöker hitta, men det finns inga uppgifter. Det fanns nog en spridning utanför Göteborg!

    Rutan; som sagt, det fanns nog en spridning utanför Göteborg, men eftersom det är klassbundna namn fanns säkert en stor koncentration där, pga den sociala sammansättningen.

    Jag tror nog det började redan i efterkrigstid. Men blev mer sen. Systern f 43 kände någon familj där alla barnen hade mer udda namn, någon hette Lance, uttalat som det stavas. Jag hade både Steve och Maureen i klassen. Maureen uttalades av många, inklusive lärare, som det stavas, men föräldrarna uttalade det Måren, med betoning på å. Det var så hon lärde sig skriva det också.

    Kevin är för mig en stor gåta. När vi åkte till Irland första gången 1971 var det ett av de där lite exotiska namnen vi stötte på. Aldrig att vi kunnat tänka oss att det skulle bli ett av de vanligaste svenska pojknamnen! Aldrig hade vi väl heller anat att Chloe skulle bli det populäraste irländska flicknamnet.

    Om man kollar namnstatistiken så stämmer den med forskarrönen, vore väl fan annars. Nu strömmar nya utrikiska pojknamn till. På uppåtgående är Elton, Eddie, Liam, Charlie, Noel och Harry. Finns ingen motsvarighet på flicksidan utom Ellie.

    Namn som är på klart utåtgående bland svenska bäbisar är Carl, Kajsa, Frida och Marcus.

  6. Lotten Says:

    Det är sådana där slutsatser som jag inte förstår mig på. Det är ju inte namnet som gör det. Samma miljö/arvorsaker som formar en som person påverkar ju föräldrarna när de väljer namn. Man väljer oftast namn som accepteras av den närmsta omgivningen. För mig var en faktor att namnen skulle gå att uttalas utanför Sverige, i alla fall i engelsktalande länder. Mitt eget namn (Lotten) är hopplöst, och innan jag gifte mig hade jag ett ännu hopplösare efternamn.
    Dotterns namn var vanligt i början av 90-talet, hon är född 2000. Sonens namn var ytterst ovanligt i Sverige 2002, men tillhör nu de vanligare hos barn. Det är väldigt vanligt i USA tror jag.

    Från skoltid så minns jag Jimmy, Ronny, Conny som de bråkigare killarna i klassen. Den fördomen sitter i. Madeleine var jag väldigt förtjust i men det är så knepigt för en del att uttala.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; därför jag lade till ett Eller? Jag tror inte det heller är forskarens ord, det som står i rubriken. Det är ju skillnad att ge barnen namn som man tror ska underlätta en karriär – och att det verkligen blir så. Att namn visar klasstillhörighet är väl tämligen väl belagt redan innan just den här forskningen.

    Vi borde naturligtvis också tänkt på det där med uttalet. Både Mellan och Pojken har hopplösa namn.

  8. Telefonissan Says:

    Har för mig att Ronny Ambjörnsson skriver om just detta Göteborgsfenomen i ”Mitt förnamn är Ronny”. Tänker också på Jan Eliasson som bytte namn från Kenneth till Jan (och hans bror bytte efternamn till Holtback!).

    Kevin känner jag mest till från folk från Mellanöstern som vill ge barnen ett neutralt och internationellt namn som fungerar både hos släkten och i det svenska samhället. Tror inte de riktigt greppar att det blir samma markör som ”förnamn på -y” har varit.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Telefonissan; Intressant, känner just en sådan Kevin. Är det något den familjen inte hade tänkt sig så är det en klassmarkör i namnet.

    Min äldsta hade en period en önskan om att byta namn till något mer ”vanligt svenskt” som Ida eller Malin. Nu tror jag hon tycker det är rätt ok.

    Eller hur Molly?

  10. cruella Says:

    Jag känner också en sån Kevin. En annan iakttagelse är ju hipsternamnen som varit i svang åtminstone drygt tio år – Dexter, Buster, Charlie (gärna på en tjej), Bonnie, Rio… Lite tablettask och femtiotal över det på något sätt.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det var en kul variant, hipsternamn. Skulle väl hipsters aldrig erkänna, att de ger sina barn särskilda namn.

  12. Ullah Says:

    Min äldste är lite skeptisk inför sitt förnamn – ingen annan heter ju så, mer än någon gammal kyrkofader eller påve. Han använder sig ofta av andra varianter, har jag förstått. Men jag tycker det är jättefint.

  13. Lotta K Says:

    När jag började första klass (1968) fanns det tre Morgan i min klass. Jag hade aldrig hört det namnet förut. De kom från andra sidan en (som vi tyckte då, stor, men i själva verket ganska liten) väg. I skolan fanns också Steve (uttalas som det stavas), Conny, Ronny osv. Till viss del tror jag det var för att vi var i Bohuslän, de anglosaxiska kontakterna har alltid funnits. Vet inte om jag fattade att det var klasskillnader det handlade om när jag var 7 år, men jag uppfattade definitivt att det var skillnad. Mina två förnamn delar jag med farmors mor, och farmors systrar. Farmors mor var född på 1850-talet. Jag var medveten om att jag hade gamla, traditionella, namn, och jag minns inte att jag någonsin ville heta Jennifer istället.

  14. Ullah Says:

    En Morgan hade jag i min klass också (vi började ettan 1971). Det var i södra Bohuslän. Annars hette killarna Mikael, Claes, Lars, Bengt, Jan, David, Niclas (två st) och Christer. Och så fanns där två Roger också.
    Flickorna hette Eva, Lena (2), Maria, Marie, Katarina, Ann, Inger, , Susanne (2) och Ulrika och så Ulla. Vi var nog en ganska homogen skara. Inga konstiga hipsternamn där inte. Det mest hippa namn hade väl den Suzanne som stavade med z. Men hon hade ju också ett finskt efternamn och var tuff…

  15. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; aha, jag kollade just på facebook, ja det kan ju vara ett sånt namn som man får reaktioner på. Måste ju ha med vanans makt att göra. Jag tyckte faktiskt det var lite udda första gången jag hörde någon ge sitt barn namnet Markus. Sen blev det ju hyperinne.

    Lotta; åh, Morgan, det var inget statusnamn i vår gamla hemstad!

    Det var så illa att när jag under min Uddevalla-tid som vuxen hade en kort fling med en kille som hette Morgan så roade det mina kära vänner och bekanta mer att han hette just Morgan än att han var flera år yngre…

    Ullah; min kusin som är född 1950 heter Linda Susanne. Det var nog de vackraste namn både jag och min syster hade hört, hennes finaste docka döptes genast om till samma. Naturligtvis var det mycket innovativt att 1950 ge en svensk flicka de namnen. På något sätt visade det kusinerna från landet hur mycket märkvärdigare det var att komma från Göteborg. En av hennes bröder hette för resten Gert. Vanligtvis uttalat Järt.

    Även om inte min mamma pekade med hela handen så fattade jag nog också tidigt att det fanns en skillnad när det gällde namn.

  16. Lotta K Says:

    Jag är döpt till Karin Charlotta, med Charlotta som tilltalsnamn. Det blir ofta Carlotta här i Kalifornien (mycket italienska invandrare). När jag bott här i ung en vecka fick jag ett brev från universitetet adresserat till ”Ladda”. Det var en chock. Ibland har jag önskat att jag hade ett mer internationellt gångbart namn. (Även om Lotta’s Fountain faktiskt finns i San Francisco. Döpt efter en tyska och det enda stället man kunde få färskvatten efter jordbävningen 1906.) Mitt rätt nya amerikanska pass är dock utställt till samtliga förnamn, eftersom förstanamnet alltid, utan undantag, räknas som tilltalsnamn.

  17. Monika Says:

    Det är ju inte bara med namnval man tror att man är kreativ men inte är det. Jag började till exempel sticka regelbundet på hösten -99 och upptäckte ett par år senare att jag var en av hur många som helst som tagit upp det ungefär då. Hur går sådant till?
    Nya sonen heter Roger, det kändes normalt men inte alltför vanligt. Så får vi väl se vad statistiken säger när de sammanställer året…
    Jag skulle ha hetat Annika, väldigt vanligt 1980. Det blev upptaget av en annan liten tös i byn, och mina föräldrar tyckte inte att vi skulle behöva vara två i samma klass, så det blev Monika istället.

  18. Annaa Mattsson Says:

    Monika; Ha ha, det fanns de som började sticka 2009 och började blogga om det som om det var de som uppfunnit själva stickkonsten.

    Roger fanns det förra året 38 843 stycken i landet, varav hälften hade det som första namn. Men det har sedan 1998 varit färre än 10 pojkar om året som fått namnet som tilltalsnamn. Har en bekant i 40-årsåldern som heter det och han har känt sig rätt ensam i sin årgång, storhetstiden var på 40-talet. Någon uppåtgående trend syns inte i statistiken. Men man vet ju inte, kan vara ett av de engelska namn som är på gång härnäst. Frank är enligt SCB det snabbast ökande namnet. Det hade jag en kusin som hette, han var väldigt ensam om det.

    Monika var nog redan ganska ovanligt på småflickor 1980. Betydligt fler Annikor.

  19. Ullah Says:

    Anna är ett jättefint klassiskt namn som många av mina förmödrar heter. Ulla är jättevanligt på damer som är 20-30 år äldre än undertecknad (övertecknad?) men i min ålder är vi väldigt få. Småflickor heter det inte alls. Glad i alla fall att föräldrarna inte kallade mig Hulda eller Berta, som tydligen var på tal eftersom det fanns damer i släkten som hette så. Kanske nästa generation?

  20. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; ja, som sagt, ännu viktigare än förr det där med att ha internationellt gångbara namn. Samtidigt finns det ju en risk för utslätning. Det blir ju inte så kul om alla heter Kevin. Eller Anna.

    Min mellandotter har ju ett namn som inte stämmer överens med någon språkmelodi utom den nordiska. Det kan verka orimligt att fyra bokstäver ska vara så omöjliga att uttala. S-i-r-i.

    Hamnade off bloggen i en diskussion igår om några irländska namnuttal. Betoning på första eller sista stavelsen? Första, ansåg jag om något namn där någon annan sa ”andra”. Och lyssnade mig till slut igenom några ljudsajter bara för att konstatera att betoningen ofta ligger någonstans mittemellan vad som påstås i den fonetiska skriften. Och det blir plötsligt väldigt svårt att härma för svenskar som gärna tonar bort i slutet av ord.

    Sen slår det mig hur uttalen av svenska namn i Sverige både har förändrats och är olika i olika landsändar. Tänk på namnet Kerstin. Kommer lätt på tre rätt så olika uttal. Och flickor döpta till Carola i vår hemstad kallades Cárola. Göran fick ofta betoningen på första stavelsen och får fortfarande i andra dialekter osv. I min barndom hette många pojkar Jan-Erik, Sven-Olof och liknande med samma betoning som om namnen hade varit enkelnamn. Så sa man inte i Stockholm, där låg betoningen starkt på första vokalen i andra namnet Érik, Ólof. Kan tyckas obegripligt, men det är nog det uttalet som vunnit.

    Ullah; Anna verkar vara lite på nedåtgående. Men det är ett praktiskt namn. Vi hade väl några sista Ullor i min årgång, men de var inte så vanliga. Hulda kommer säkert krypande, svårare med Berta. Men vem vet, när en god vän kallades sin dotter Märta för 22 år sedan lät det bra så udda och gammaldags, men det är på väg upp på 100-listan.

    Namnen jag väntar på är Gun, Siv, Bert, Kjell och Kurt.

  21. cruella Says:

    Roger är ett hästnamn om man frågar min mamma, för det var första gången hon hörde det. När hon träffade min pappa som har en kusin vid namn Roger (född på 50-talet i Jämtland) var det alltså mycket konstigt.

    Jag känner också en Morgan som är född -64, en av mina äldsta barndomsvänner. Till och med våra farsor är barndomsvänner! De heter Rune och Lars och är födda tidigt 40-tal.

    Jag började i skolan 1971 och killarna i klassen hette Mikael (tre stycken), Tommy, Peter, Stefan, Ulf, Mats och Joakim. Tjejerna hette Anna-Lena, Britta, Annika, Helene, Helena, Marie, Susanne och Elisabet.

    Dubbelnamnen är också en företeelse vi inte får gå förbi. Den verkar föra en tynande tillvaro, men kanske kommer den åter med 50-talsnamnen? Ebba von Sydowx lilla flicka heter Marianne – det tycker jag är stencoolt faktiskt. Nu bryter jag väl snudd på mot PUL, men jag kan inte undanhålla er den fantastiska syskonskaran Stig-Urban, Anna-Kerstin, Ann-Helen, Per-Anders och Jan-Ove.

    Eller varför inte Alf, Ulf, Ralf och Rolf som min svärfar brukar berätta om medan han frustar av skratt. (Han är gammal lärare från Lund som sett människor komma och gå i rätt många decennier.)

  22. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag tror mödrar i tidigare generationer hade väldigt många fasta föreställningar om saker och ting. Min mamma hade listan över ”tavringe-namn”, Tavring=tattare. I somliga fall fanns det väl någon person av tattarsläkt i stan som hette så, i andra fall inte alls.

    Jag har ju en syster som heter Lisabritt jag. Döpt till dubbelnamn, men tog bort bindestrecket för att bli lite coolare. Hur föräldrarna tänkte är obegripligt. De kunde aldrig förklara utom att man ville ha ett dubbelnamn innehållande Lisa. Det finns fler tankevurpor i deras namngivningar.

    Hur lärare förr tänkte är något jag osökt kommer in på när jag ser namnet Rolf. Min bror är ju döpt till det med släktnamnet Svante som andranamn. Men i skolan fanns det flera Rolf och Ralf i klassen hans lärare bestämde kort och gott att han fick kallas Svante. Så för mig var han Rolf när jag var liten och Svante när jag blev större. Frustrerande framförallt för honom som fortfarande växlar mellan båda namnen.

    Även min kompis Iréne blev påtvingad sitt andranamn av härsklysten småskollärare. Bara det att det var även moderns namn, Margareta. Synnerligen opraktiskt i familjen med två med samma namn men det sket väl fröken i. Margareta försvann snabbt med den där fröken, men Maggan hade hon blivit med kompisarna och är fortfarande bland barndomsvännerna.

    Jag hoppas lärare har lagt av med sånt strunt idag!

    Jag kallade mig själv något som avvek från mitt dopnamn när jag började skolan men blev åthutad av fröken. Gud skulle inte gilla om jag kallade mig något annat än det namn han välsignat.

  23. Ullah Says:

    Min moster heter Marianne (tydligen som von Sydows dotter) men ett tag fick hon för sig att hon skulle kallas för sitt andranamn Lovisa. Så vi syskonbarn kallar henne för moster Lovisa, men om vi någon gång får för oss att skicka moster-ordet säger vi Marianne.

  24. Lotta K Says:

    När jag läste fonetik tror jag att jag räknade ut att uddevallamålet ofta har vad som kallas (tror jag) akut accent. Betoningen på första stavelsen, där rikssvenskan har betoning på alla stavelser. Tycker det verkar stämma med dina exempel också.

    Min pappa brukar berätta att i hans generation (född sent 1920-tal) hette alla pojkar dubbelnamn med Karl-. En radikal lärare strök alla Karl och pojkarna blev Erik, Gunnar, etc.

    Din dotter skulle kunna stava sig See-Ree, inte vackert men i alla fall engelsktalande skulle begripa…

  25. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; Lovisa heter en av flickorna i andranamn. Marianne var ju inget namn man tyckte var särskilt vackert när det begav sig, men på von Sydow-bäbisen låter det fint. (Jag tycker hon skriver så bra och okonstlat om hela bäbisgrejen också.)

    Lotta K; men sen har dialekten förändrats en hel del så just när det gäller namn har nog rikssvenskan, om den finns, vunnit. Däremot inte i vardagsspråket, där har det snarare blivit mer. Min systers och mitt gemensamma hatord är sénap. Något som vi aldrig någonsin har sagt, födda och uppvuxna i staden som vi är.

    Ska tipsa Siri om stavningen om det blir av att åka till något engelsktalande land i höst.

  26. cruella Says:

    Klart man säger sénap! Ju längre norrut desto mer akut accent, tycker jag mig ha märkt. Där heter man till och med Léna:-) Andra tvåstavingar med akut accent är förstås Håkan och Göran, det vill säga brorsan och hans kompis. Sen har jag flera bekanta som stavas lika men heter med grav accent. Helt olika namn!

  27. Ullah Says:

    Jag uttalar min brors namn Magnus med en helt annan accent än alla andra. För mig är det så han heter och jag tänker inte ändra på mitt uttal.

  28. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; längre norrut i Sverige ja, men inte i Uddevalla. Eller så här, jag hörde inte det uttalet under mina första 20 år. Det är lustigt med dynamiken i dialekter. Medan t ex namnuttal verkar anpassas till rikssvenska slår dialekten mer igenom i andra ord. Jag menar alltså att det är en delvis ”grövre” eller slappare dialekt som talas där nu än i min ungdom. Man hör t ex på sina vänner att deras barn talar en betydligt starkare dialekt än sina föräldrar. När jag var runt 20 var motsatsen betydligt vanligare.

    Ullah; funderar på hur det kan låta och det är otroligt så många uttal man kan komma på! Men jag gissar mig till ett som låter rimligast. Skulle just skriva att det förmodligen låter som när man säger Magnusson men kom på att i Västsverige uttalas ju i alla fall förr det namnet just med traditionellt uttal av Magnus. Min farbror hette förresten Malcus i andra namn. Jag misstänkte att det var någon som hört fel eller prästen som inte kunde säga r, men det är ju faktiskt ett namn, om än ovanligt.

  29. Evis Says:

    Jag kan ju avslöja att innan vi kände Ulla så misstänkte vi att hon och hennes man var *oerhört* religiösa pga sonens ovanliga apostlanamn.

  30. Ullah Says:

    Haha, nej verkligen inte! Tvärtom! Så här var det: det var tänkt att gossen skulle heta som sin farmor om han hade varit en flicka. Den kvinnliga varianten är ju inte så religiös. Men så blev han ju en pojke, och jag gillade inte risken att skulle kallas ”Pål”. Tycker inte det är snyggt uttal på svenska. Då kom jag på hans namn och blev väldigt nöjd. Det passar ju bra med hans morbrors namn också (se ovan). Men en kusin slog bakut och deklarerade att hela släkten var i uppror pga namnvalet. Jag har knappt träffat henne sedan dess. Och släkten har tagit det fint.

  31. Ullah Says:

    Annaa: ja, det är nog ganska likt Magnussonuttalet. Om man uttalar på ett visst sätt…

  32. ullisar Says:

    En ganska ”farlig” storebror till en klasskompis till mig heter som din son Annaa, och själv hade jag ju länge ett av dina döttrars namn på min ”lista”. Nu blev det ju ett dubbelnamn, som vi dessutom uttalar på ”fel” vis (det manliga). Stackars liten, vi har verkligen inte varit snälla mot henne förstår vi när vi hör henne rätta båda i sandlådan och i artiga konversationer med vuxna…

  33. ullisar Says:

    ps. förresten uttalar jag också Magnus fel, efter att ha haft en kompis från Småland med märklig lingvistik 🙂

  34. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; allt har sina förklaringar! Även de flesta namn.

    Ullisar; hoppas hon inte blir så trött på att rätta så hon vill byta så småningom. Både det småländska och halländska kan väl ställa till det med uttal? Vet att min syster reagerade första tiden i Halland på ovana betoningar.

  35. cruella Says:

    Känner att motsvarigheten till -y-namnen fått alldeles för lite uppmärksamhet, nämligen de kvinnliga -ita-namnen! Lenita, Benita, Vanita, kanske även Anita. Fler?

  36. Ullah Says:

    Carmencita? Lolita? Pepita?

  37. Annaa Mattsson Says:

    Rosita. Carita.

  38. cruella Says:

    Just det, Carita hade vi ju till och med en granne som hette, minns jag nu. Hon var väl född runt -60.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: