Redan i koltåldern

Så himla krångligt det verkar ha blivit att få barn. Om man ska vara politiskt korrekt.

Jag hävdar fortfarande att jag fick mina i den bästa av alla barntider. Det började snabbt bli mer komplicerat sen.

Mitt första barn var en flicka. Hon ärvde många kläder av ett äldre kusinbarn. De var mest turkos och blå. Någon släkting tyckte hon behövde rosa också. Men jag köpte själv helst blått och vitt. Hon klädde liksom bäst i det, bäbisar är ofta nog rosa i sig själva. Modellerna var ungefär likadana. Bomullströjor, sparkbyxor som knäpptes på axlarna. Med eller utan fötter. Bättre utan för de passade längre. Å andra sidan trillade strumporna av.  Modern tyckte hon skulle ha klänningar så jag sydde ett par stycken. Väldigt opraktiska plagg. Både på barn som som mest ligger och lyfts och på lite större som ska lära sig krypa och gå.

När nästa kom var det mer mönstrat och starkare färger. Men modellerna samma. Typ.

När Pojken kom stickade jag en mönstrad vit kofta med lila blommor och gröna blad, av släkten fick han ett par jeansliknande byxor. Vi upptäckte snabbt att det var med dem som med klänningarna, väldigt opraktiskt. Trikå var det enda rimliga för små barn, sen var hängslebyxorna i kraftigt vävt tyg oslagbara. Flickorna hade likadana i grön- och vitrandigt kadetttyg så Pojken hade såna byxor länge. Det fanns andra plagg som Pojken ärvde i två upplagor. I en butik i Uddevalla hittade vi på rea små kopior av franska järnvägens vinterjackor. Så fina!  Men flickorna hade fina väldigt flickiga kappor också. De ärvde inte Pojken. I den kultur vi levde bar inte små pojkar flickkappor annat än om de särskilt bad om det. Vi hade ingen tanke på att tvinga honom heller.

Vi tänkte inte så vansinnigt mycket. Vi levde i en kultur, i en miljö och i en epok där könsskillnader uttrycks i kläder. Jag tyckte inte det var särskilt konstigt att skillnaderna i barnens kläder blev större ju äldre de blev och blev mer och mer präglade av den kultur de lever i. Särskilt som vi föräldrar klädde oss ganska konventionellt för vår tid. Barn tar ju som bekant snabbt efter föräldars beteende. Innan de så småningom bestämmer sig för att bli sina egna eller mainstream. Vi hade en pojke som länge valde starka färger. Sen kom en dag då han inte tålde en röd rand på strumpan.

Det har utbrutit en våldsam diskussion i Underbara Claras blogg sedan hon visat en flik av sin bäbis klänning. Utan tvivel för att provocera eftersom bäbisen är en pojke. T o m jag som bara kollar hennes blogg sporadiskt har sett att hon även tidigare visat upp ”typiska flickplagg”. Clara är slug. Hon kan sina strängar. Hon skriver inte ”jag tycker pojkar ska ha klänningar”, hon visar bara en klänning och mumlar om att den är så fin. Det räcker för att trigga igång debatten. Som väl är uppe i över 400 kommentarer nu. De följer olika linjer. Där  icke oväntat de som på olika sätt försöker hävda skillnader mellan könen pucklas på hårdast. En politiskt korrekt kör hyllar Clara för saker som hon kanske inte ens uttalat. Själv säger hon egentligen mest två saker, dels plattityder om att hennes barn ska få utvecklas till en självständig person, dels att klänningar är ett så underbart och praktiskt plagg som hon inte vill undanhålla sin son, hon går ju själv mest i klänningar.

Det förra säger väl alla om sina barn.

Det andra fattar jag inte. Hur skulle klänning kunna vara mer praktiskt på småbarn? Observera att på andra bloggar med en annan nyans av politisk korrekthet så ska man tycka synd om små flickor som tvingas gå omkring i klänning och därmed hindras att klättra i trän! Men Clara har ju inte kommit dit än.

Jag saknar en del perspektiv i debatten. De kulturella och historiska. Även en del andra. Det finns en tendens  som verkar mena att tidig könsmarkering i klädseln  bidrar till att öka skillnader och orättvisor mellan könen. Och så hänvisar man till en annan tid när alla barn hade koltar. Men stod inte kolten mer för att man inte betraktade barn som egna individer förrän långt senare än idag? Koltepoken var väl på intet sätt ett mer jämlikt samhälle?

Slappa hänvisningar till indier i kaftan och skottar kilt har väl heller inget med jämlikhet att göra? Kvinnans ställning i det skotska samhället är väl inte så vitt jag sett starkare för att männen bär kilt vid högtidliga tillfällen?

Allt blir som synes rätt så förvirrat. Tror Evis skulle kunna bringa en del klarhet där.

Men jobbigt verkar det vara, att behöva tänka och grunna så mycket. En del av debattörerna skulle kanske låta bli att själva gå omkring och markera kön så tydligt, tänker jag. De är ju vuxna och borde kunna ta konsekvenserna av sina åsikter, även om deras tanklösa föräldrar har klätt dem könsmarkerat som små. Men på något sätt känns debatten som den i skolan, när det var mammorna med mest make upp, mest blonderat hår och kortast kjolar som ondgjorde sig över att deras flickor snodde smink och klädde sig vulgo redan i fyran.

Och Clara, som alltid gör allting rätt och inte ens riktigt tål när andra har andra uppevelser av förlossning och spädbarn, hon får förstås snart skriva sin egen Barnabok.

Annonser

8 svar to “Redan i koltåldern”

  1. cruella Says:

    Koltar var väl praktiska tills ungarna slutat göra på sig?

    Jag har inte att blommiga klänningar eller enfärgade heller på mina pojkar men flickan har ju ärvt det mesta av vad hon hade på sig fram till treårsåldern av sina äldre bröder. Tillskott av en och annan klänning i mycket korta modeller, ungefär som på 60-talet när rumpan stack fram. Med tajts eller strumpbyxor under.

    Tajts eller typ enfärgade långfillingar i olika färger och långärmade bomullströjor var standard på alla tre där på 90-talet. Tvåan vägrade hängselbyxor, det var dumt för visst är de praktiska.

    Debatten hos Clara blir ju dummast när människor anför biologiska skillnader som argument för strikt uppdelning i pojk- och flickkläder på bebisar. Där hänger jag inte med. Och så blir jag förbaskad över svepande generaliseringar från förskolepersonal. Har de inte läst en rad eller hört en minut på radion de senaste tjugo åren?

  2. Lisbeth Says:

    Även jag läser en blogg med lite annorlunda åsikter: Lady Dahmer.
    Fast dom är inte annorlunda utan bara ovanliga.
    hon tar upp perspektivet flickor o pojkar och hur hon känner sig tvingad att följa de ”oskrivna” lagar som hon möter.
    Det kanske var bättre förr Eller?
    Beror nog på vad man syftar men i den här frågan håller jag med dig
    Ha en bra kväll

  3. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; mina barn var ju väldigt tidigt klädmedvetna, tajts tog inte Pojken på sig eftersom det var tjejigt, och hade han inte upptäckt det så talade systrarna om det för honom. Hängslebyxorna växte han dessvärre ur för snabbt, han har ju framförallt en mycket lång bål. Däremot hade han gärna mönstrade och färgglada byxor, gärna med djur på, gärna ärvda av syster. Senare, i lågstadieåldern övergick han till enfärgade, röda, gula, orange byxor. Med t-shirt och kallare årstider en öppen flaxande skjorta utanpå. Gula eller röda plastbirkor på fötterna. De var urvuxna lagom till stockholmsflytten och han hade börjat med jeans. Tur, annars hade han väl blivit pryglad i förortsskolan. Det var illa nog ändå. Han blev mobbad just för kläderna. Vanliga skor i stället för sneakers, rutig skjorta i stället för huvtröja, osv, det accepterades inte i förortens stenhårt grabbiga dresscode. Stå på sig? Nä, byta skola till medelklassens mer tillåtande normer. Men mer observant, successivt försvann all färg, in kom efterhand det grå och mullvadsfärgade. Egentligen rätt sedelärande historia, visar att det är väldigt svårt att uppfostra ett barn att bryta mot mönster.

    Lisbeth; men även Lady Dahmer har sina normer, som kan vara nog så svåra att förstå. Jag är osäker på hur långt hennes ideal ”kvinnor gör som de vill” sträcker sig utöver de egna referensramarna. Jag är rädd att hennes ideal är rätt så snäva.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ser att jag missade att kommentera den andra delen.

    Jag tillhörde ju dem som blev galen mer än en gång på det stereotypa könsrollstänkandet i både förskola och skola. Inte så mycket hos personalen som hos andra föräldrar. Morsorna, de var tyvärr värst, som vällde in på föräldramötena och tjoade om fotboll. ”Vilket lag är din med i?” Aldrig rusade flickmammorna på så där. Minns när Pojken skulle börja 6-års. Jag upptäckte att det fanns ett glapp i schemat. 6-åringarna, ett knippe pojkar, som skulle gå på fritids hade helt enkelt en timma utan personal. ”Men herre gud vad du fjantar dig, några pojkar klarar sig väl bara dom har en boll!” Då reagerade faktiskt personalen. Naturligtvis lade man om schemat i stället för att skaffa en fotboll till.

    ”Pojkar slåss” var också ett vanligt förekommande tema. Bland pojkmammor. Nej, pojkar slåss inte av naturen mer än flickor. Däremot låter man tydligen oftare pojkar slåss. Även mammor leker vildare lekar med sina pojkar än med sina flickor.

    Jag tyckte även när det gällde detta så hade personalen en mycket högre medvetenhet än föräldrarna.

    Och jag har en känsla av att genusperspektivet har ältats lite för hårt inom förskolevärlden under det senaste decenniet. Det är bra att få begrepp vända på, beteenden ifrågasatta. Det finns ju undersökningar som visar att man behandlar redan nyfödda olika så fort man vet vilket kön barnet har. Men att därifrån gå till att förskolan ska vara könsneutral, dvs inte låtsas om att barnen är flickor och pojkar, tycker jag är mer tveksamt. Riktigt pk dagis plockar ju bort alla utklädningskläder och leksaker som kan förknippas med respektive kön. Alla barn ska behandlas lika och med respekt – det måste även innebära att respektera könsidentifikation.

  5. Karin/Blott Sverige Says:

    På det dagis och den förskola mina barn gick (I Paris) bad personalen oss inte sätta på flickorna de fina smockklänningarna för de var så opraktiska. I synnerhet då flickorna höll på att lära sig gå, men även sen.
    Den enda typ av klänning som är praktisk är väl rätt kort rak hängselklänning, och till det strumpbyxor (eller inte om det är varmt) – om nu flickan själv väldigt gärna vill ha klänning. Och det finns det ju flickor som vill.

    Jag har en flicka och sen två pojkar. Så länge de var små så ärvdes en hel del, utom klänningar, nej, jag kom inte på tanken, men från och med skolåldern ungefär så var det slut med det. Killarna ville inte ha samma grejer längre, och flickan utvecklade en mer feminin smak.

    Nuför tiden är det ju skillnad till och med på t-shirtar, tjejernas svängda och urringade, killarnas fortfarande stora och raka.

    Nä, jag ser inga poänger med att krånga till saker i onödan. Barn kan inte bestämma själva vad de ska ha på sig, men inom vissa ramar ska de förstås ha ett ord med i laget.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Karin; jag tror många av dem som uttalar sig om precis hur det ska vara är föräldrar med mycket små barn, eller unga barnlösa tjejer, med starka och tillkrånglade och ibland något förvirrade ideal. Därav bristen på perspektiv.

    Vårt dagis hade synpunkter på en kappa Äldsta hade. För tunn och för opraktisk, sa de. Den blev favoritplagg för två flickor till efter det…

    Båda mina flickor valde tidigt klänningar om de hade möjlighet och båda har haft typiska prinsessperioder. Dagis fick stå ut med Mellans långa kjolar när hon var fem-sex. Hon byggde mer kojor på marken än klättrade i trän. Men jag har faktiskt en bild på henne uppe i ett träd poserande i lång vid klänning…

    Arven tog slut när den feminina smaken tog överhand och för övrigt inte storlekarna stämde längre. En jacka som köptes av mormor till Äldsta när hon var fem men som ratades för att den var för pojkig sparades till Pojken, det var nog sista plagget.

    Senare ärvde Mellan i brist på pojkvän ”lillebrorjeans”. Säckiga saker som klipptes av och kavlades upp. Hon har ett par såna på bilden några inlägg ned.

    Det finns ett utmärkt kapitel i den finlandssvenska författarens Marita Lundqvists bok om Toffe och Andrea om när en liten pojke upptäcker sin könsidentitet. Han har älskat att klä ut sig i storasysters klänning, gått omkring i ett par av hennes urvuxna finskor, lekt en speciell lek med flickorna. Så en dag känns alltsammans fel, han ställer undan skorna, vill inte vara med. Jag var med om ungefär samma sak med vår pojke. Förmodligen skulle de politiskt korrekta debattörerna säga att nu hade samhällets värderingar trängt sig på. Och ja, det hade de väl. Men underligt vore det väl annars, och Marita Lundkvist hade en fantastisk förmåga att förstå och tolka barns känslor inför bland annat sådana skeden.

  7. ullrika Says:

    Visst är kjolar (och klänningar) helt galet att sätta på ett barn som inte står eller går? Jag försökte med klänning på EmmaLi när hon var liten (mest för att vara snäll mot den som gett bort den) men nä… går fetbort. Och eftersom Milla började gå mycket tidigare än sin syster blev min första reaktion – förutom att fota och blogga framsteget förstås 😉 – att rota fram alla små klänningar, tunikor och kjolar jag kunde hitta. Varför? Tja. Jag tycker det är gulligt med kjolar och hade säkert använd tunikor även på mina små söner om jag haft såna, det är ruskigt praktiskt när de blir lite äldre än spädis och börjar gå själva!

    För övrigt håller jag med dig i vad du skriver om Lady Dahmer. Hon är otroligt liberal, så länge man håller med henne… Den där Clara har jag inte läst. Än. Men kanske borde?

  8. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; ja visst är det. Klänningen som Clara visade var av vanligt vävt tyg, hade en liten puffärm, hade en snålt skuren halsringning och dragkedja i ryggen. Absolut ingen praktisk klädsel för ett spädbarn. Precis som vanliga tygbyxor var hopplöst. De kasade ner och hur man än kavlade upp benen blev de för långa. Jag hade ingen tanke på att sätta på Pojken några tunikor, det gick alldeles utmärkt med trikåbyxor och t-shirts. Men jag var jäkligt sur på min kompis som ansåg att han hade klänning på sig när han hade en fransk dress med Babar-motiv, en liten overall med puffbyxor och puffärmar och avskuren midja. Att det var avsett som pojkplagg syntes tydligt på knäppningen. Det var ett hundra gånger med praktiskt plagg än svenska ”tuffa” pojkkläder. Han var alltså ett år när han hade den kostymen.

    Bra beskrivning av Lady Dahmer! Clara är mycket präktig och gör alltid precis allting rätt, har inget som helst utrymme för felsteg eller kritik. Jag förstår att yngre flickor beundrar ett så fullständigt felfritt helgon, men jag är förvånad över de medelålders kvinnor som uttrycker sin beundran.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: