Kåseri om kattmat

Kattmat [Ur Mål&Medel nummer: 6/2003]

Tänkte bara så här i all anspråkslöshet avliva en myt: Pensionärer äter inte alls kattmat. Möjligtvis de där små askarna som ser ut som pastej. Men då kan de i så fall lika gärna köpa lantpaté i delikatessdisken.

Inte för att de alltid lagar så gott själva. Jag minns min mormors köttbullar som hon stekte en gång i veckan och satte i skafferiet. Det var kallare skafferier och starkare magar på den tiden. Och jag minns min svärmors julmiddagar. De tappade båda med åren omdömet, mormor och svärmodern. Om svärmodern någonsin haft något är osäkert men mormodern hade varit en matmamma. Sen tömde hon både saltoch pepparkaret i färsen och blandade inte om. Svärmodern serverade rinnig äggröra till dåligt inlagd sill. Ingetdera var särskilt ätbart.

Men godare än kattmat! Särskilt bitar i gelé. Gelé som blir tunnflytande om burken förvaras öppen i rumstemperatur. Jag vet, eftersom vår närmaste lågprisbutik är tänkt för kunder som är 2.03 långa, och det alltså för oss andra inte går att se om kattmatsburkarna på näst översta hyllan är öppnade. Å andra sidan förutsätter man att de inte är det. När man äntligen på tå lyckats peta till en med ena handen, för att fånga den i luften med den andra, så tror man inte att man ska få smält gelé över sig. Men det fick man. Just den dagen man tvingats gå till den där förbannade affären för att den är en krona billigare och den 20:e inte inföll den 16:e den här månaden heller.

Jag vet inte hur många cl vätska det finns i en kattmatsburk. Jag vill inte veta. Men jag vet att den räcker till att rinna längs hela armen, innanför jackan, ända in i armhålan och vidare neråt. Den räcker till att skvätta över håret, sippra nedför pannan och lämna ifrån sig ett skikt över glasögonen innan den fortsätter till sitt mål; min idiotiskt gapande mun.

En gammal pojkvän gjorde slut för det. Att jag såg så fruktansvärt dum ut med min stora glappkäft. Han skulle sett mig nu. Med upplöst gelé rinnande i mungiporna. Dottern, den yngre och något snällare, såg. Hon skrek av skratt och tog emot avslitna plagg och glasögon medan jag spottade i halsduken. För kladdet var inte det värsta. Både jag och kläder var någorlunda tvättbara. Men smaken satt där den satt. Den sög sig liksom in på djupet av smaklökarna. Smaken av gamla kroppsvätskor. Fadd och salt. Som inte blev bättre av att dottern frustade att det var just vad det var i burken. Gamla kroppsvätskor. Kokta visserligen, men ändå.

Den tomögda gymnasisten i kassan stirrade dumt framför sig. När jag förklarade mina immiga glasögon och stripiga hår undrade hon om det var torrfoder. Då trodde jag dottern skulle ramla omkull av skratt, som hon gjorde när hon var liten. Men jag log inte. Inte ens när kassörskan frågade var jag hade gjort av burken. Jag vet inte om hon ville att jag skulle betala den. Eller om hon ville ha resterna till kvällsmat själv. Jag hade nämligen handlat klart. Och nu vet jag att det inte är värt en stackars krona, inte ens den 16 maj, att få veta vad kattmat smakar. Och jag vet att pensionärer inte alls äter kattmat. Det går nämligen inte. Åtminstone inte den i gelé. Med kött.

Annonser

4 svar to “Kåseri om kattmat”

  1. åsa Says:

    Kunde riktigt känna smaken av kattmaten…uäsch!
    Var nog ungefär som när äldsta dottern var liten (”kräkbarn”) och jag höll upp henne över mitt huvud och hon kräktes rätt ner i halsen på mig…inte gott! ( Jag var/är nog glappkäft jag också)
    Vilen serviceminded personal det verkar vara på den affären..?!
    Ha dé!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Åsa; låter inte mysigt alls. Det värsta med den här smaken var det där fadda som liksom hängde kvar. Luktade i kläderna också.
    Tror just den kassörskan var ett måndagsexemplar.

  3. Lisbeth Says:

    Åh du är väl för rolig du. Bara jag känner lukten av kattmat springer jag. Våran stackare fick allt hålla sig till torrkost och tonfisk till helgen.
    Appropå mat med mormor så har jag bannlyst tre rätter i mitt liv pga av henne. Kålpudding, kalvdans och grisfötter.
    Nu ska jag ärligt erkänna att jag inte saknar dom och helst inte berättar för någon att en gång älskade jag grisfötter i gele.
    Hälsa katten att det går lika bra med torrkost
    Kram

  4. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; den ena tycker det är ok med torrfoder, som komplement. Den andra tuggar med stor irritation i sig tre bitar om det är tomt i matskålen en längre stund. Å andra sidan tuggar hon gärna i sig hela köttstycken, fiskar, kycklingar och lite av varje om hon får en chans. Hon är född på landet och hade redan klämt en och annan sork när hon kom till oss 12 veckor gammal. Hennes 4-åriga son är däremot stadskatt och förstår inte att mat kan vara något annat än ur burk eller påse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: