Med döden i bakhasorna

Nu är dagen redan passerad. Borde skrivit igår. Eller snarare i förrgår.

Om dagen för 50 år sedan. Som jag bara minns brottstycken av. Jag minns att vi hade gått och lagt oss kvällen innan, modern, fadern och jag, på andra våningen, när systerns pojkvän tillika nyblivna sambo, med vår familj, kom och knackade på dörren och sa ”Det är nog dags nu.”

Sen är det blankt. Hade vi fått telefon? Knappast. Vi var apsena med just det. Sprang han, pojkvännen, kanske upp till Telefgrafen och ringde taxi från en av hytterna utanför? Ingen aning. Systern borde väl minnas.

Det är blankt till nästa kväll. Då pojkvännen kom hem och berättade. Att det blivit en pojke. Ingen Katarina. En liten pojke, hon gick tiden ut, men han vägde under tre kilo. Kusinen hade fött en ett kilo tyngre veckan innan. Jag minns att vi gick till bussen, fast det var långt fram på kvällen, modern och jag. För att åka och berätta för den nyblivna gammelmormorn. I bussen intill satt den nyblivne fadern. Han skulle åka och berätta för sina föräldrar. Kommunikationerna var långsamma på den tiden. Han satt och mös för sig själv på ett enkelsäte. Jag minns den bilden tydligt. Jag drog den i hans 50-årstal. Skulle gjort det i begravningstalet också i vintras om jag kommit iväg.

Minns gör jag också den där gammelmormorns ord när hon hörde födelsevikten. ”Det blir väl en sån där liten klen stackare som inget duger till.” Jag minns att modern blev irriterad. Till hennes heder ska sägas att så elak blev hon aldrig själv.

Jag var för liten för att gå och hälsa på. Det var 12-årsgräns för alla sjukhusbesök. Men jag minns första dagen hemma. Ett litet huvud som stack upp under de högt bäddade lakanen. Modern var bra på att bädda högt. Modern var bra på allt som hade med bäbisar att göra. Lägga kompress, rulla navelbinda, knyta tröja, vika mantel, linda gördel om, precis lagom hårt. Var han kanske den siste? Slapp kanske tre år yngre brodern allt det där.

Systern hade krympt under de där dagarna på BB. Inte bara om magen. Hon satt liten och blek bredvid korgen.

Jag har tidigare sagt att mitt liv förändrades totalt från den dagen. Det är inte riktigt sant, det hade börjat redan när kusinbarnet föddes halvtannat år innan. Men nu var det definitivt. Barndomen tillhörde andra, jag hade tagit steget vidare. Till att vara en av dem som hade ansvar för blöjbyten och vällingkok, att hålla rätt så att inte huvudet bänglade och allt som följde efter det.

Det var ett särskilt sätt att gå in i puberteten. Men det hade sina fördelar. Med tre, och så småningom fem, småbarn i den närmsta familjekretsen fick jag vara ifred. Modern var mer intresserad av små än stora barn. Hon hade fått sitt lystmäte. Och sin mormors underverk blev han allt. Enbart överträffat av hans egen dotter, 36½ år senare.

Alla årtalen är skrämmande. 50 år. Jag minns detaljer av något som hände för 50 år sedan. Jag har blivit mer eller mindre jämngammal med den där bäbisen. Livet har farit fram. Och döden. Den nafsar oss i bakhasorna ideligen, den rackarn. Värre kommer det säkert att bli.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: