Totalt självupptaget, dagen till ära

Idag skulle Mannen ha blivit 68. Det tycker jag nu är ganska ungt, fast ändå inte, men för så där 15 år sedan var det en ålder som låg långt in i framtiden. Hade svårt att föreställa mig hur det skulle bli, när han blev så gammal, folkpensionär sedan tre år och alla barn utflugna sedan ett. (Nåja).

Det var alls inget omen. Jag har alltid haft oerhört svårt att blicka framåt på det där sättet. Ens några månader. När jag någon gång säger att jag har svårt att förbereda mig inför ett framträdande av något slag så får jag ofta förnumstiga råd om hur man rent praktiskt ska gå till väga. Eller ännu värre och förnumstigare ”det är ju faktiskt bara att prioritera”. Som om det handlade om tid!

Jo, det gör det ju förstås. Men på ett udda vis. Jag har svårt att sätta mig in i hur det verkligen ska bli när jag står där, i den där situationen, om tre dagar, eller så.

Och skrivna föredrag är ju så förbålt tråkigt. Gamle gode vännen A höll ett skrivet föredrag i helgen. Eller snarare läste stora delar av det. Det var inte han själv som skrivit det.  Jag ska inte gå in på närmare detaljer som detta. Men det är skillnad på att anlita en underordnad men professionell talskrivare och att låta någon annan skriva sitt tal.

Men nu gled jag från ämnet lite, kanske.

Det är naturligtvis en fruktansvärt dålig egenskap att inte kunna förbereda sig ordentligt. Å andra sidan är jag rätt bra på att improvisera. Ibland så bra att jag glömmer en massa viktiga saker som jag ändå, trots allt, hade tänkt säga.

Men man oroar sig lite mindre för framtiden om man inte riktigt kan tänka sig hur den ska bli.

Och kanske man blir lite mindre besviken också. Rent av mindre ledsen.

En gång när Mannen var riktigt sjuk, han hade bara några veckor kvar i livet, fast egentligen hade ju det riktiga livet lämnat honom redan, så såg jag ett par som var några år äldre än mig uppträda tillsammans. Kvinnan sjöng fortfarande hyfsat bra, men hennes man som aldrig varit någon lysande artist, snarare undrade man varför hon släpade runt med honom på olika scener, var riktigt jäkla apkass. Men jag blev ändå lite sentimental och tyckte vad kul för dem som får fortsätta och jobba ihop så där, när barnen blivit stora och pensionen närmar sig.

Men sen kunde jag ändå inte föreställa mig hur det skulle kunnat se ut. Med Mannen och mig om så där tio år. Och det hade jag inte kunnat om han varit iväg på något möte av något slag medan jag var på den där tillställningen med underhållning och inte legat på en palliativ vårdavdelning.

Kanske var det rent av så att eftersom jag är så dålig på att föreställa mig hur det ska bli ”sedan” så klarade jag av den där tiden rätt hyfsat.

(Sen har förstås vänner av ordning invändningar mot att jag gick på tillställningar med underhållning veckorna innan Mannens bortgång. Då ska man ju vara heltidssjukskriven för att kunna administrera hemsjukvården, en ordning som jag banne mig inte kan begripa hur den kan vara så vedertagen i det stenhårda svenska sjukförsäkringssystemet. Sjukskriva friska människor för att de ska vårda sjuka så att den offentliga vård vi betalar skattepengar för slipper. Att man ”vill” är en annan sak. Många sjuka som inte kan jobba ”vill” också vara sjukskrivna.  Observera att jag nu inte avser tillfällig sk närståendepenning för vård i livets slutskede utan årslånga ”vanliga” sjukskrivningar. Jäklar nu vek jag av från ämnet, klagomål inlämnas i kassa A. Muntligen så vi slipper tjafs på bloggen.)

Min mamma kunde ibland, för många år sedan, nämna ett speciellt äldreboende och säga att ”där ska Morfarn och jag bo när vi blir gamla”. (För enkelhetens skull kallade vi honom alla Morfarn när första barnbarnen föddes). Jag påpekade att detta var ett mycket dumt uttalande. Eftersom de 17 år som skiljde dem i ålder innebar att de knappast skulle bli gamla tillsammans. Särskilt som hon var den yngre. Det handlade mer om en ovilja att se framåt. Inte vilja vara realist. Fadern dog av ålderssvaghet vid 79. Då trodde Modern att hon också var gammal och skulle dö inom ett år. Det gick över just inom ett år. Något äldreboende blev det aldrig för hennes del. Men hon fick en lägenhet med badrum ochvarmvatten och levde där i 30 år till.

Nu har jag inte planerat in att någon blomma sätts på graven på hans födelsedag och jag gissar att de mer närboende för länge sedan glömt eller aldrig registrerat att just idag är födelsedagen. Jag tror inte han skulle tyckt det var så viktigt. Däremot skulle han gillat om azaleorna blommade. För oss som är kvar. Men annars vet jag inte, för han var ju inte så bra att se framåt han heller, utom när det gällde de lite större svepen som handlade jordens överlevnad och sånt.

Nu ska jag plocka fram alla olika versioner jag har av I Roslagens Famn. Eller så låter jag Morrissey sjunga vidare, självupptagen som jag är. Just nu som av en händelse  ”How can anybody possibly know how I feel?” Äh, det där blev ju nästan lite patetiskt.

Annonser

29 svar to “Totalt självupptaget, dagen till ära”

  1. Ullah Says:

    Apropå upplästa tal: jag är ju ganska ofta på typ kongresser och symposier i Italien. Nästan alla läser, och det är outhärdligt. Dessutom nöjer de sig inte med de tjugo minuter eller vad det nu kan vara som de blivit tilldelade, utan drar över tiden ordentligt. Förvånade tittar de upp om någon försöker stoppa dem. Jag själv läser också, men har ofta tränat mig ordentligt så jag kan lyfta blicken ofta och också frångå manus vid lämpliga tillfällen. Mitt alibi är att jag trots allt uttrycker mig på ett främmande språk. Men jag är noga med att hålla tiden! Sådant kan man planera.
    Hälsar en annan självupptagen.

  2. Ullah Says:

    Sänder en tanke till Mannen också, var han nu är.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; det är ju också lättare att gå från manus som man har skrivit själv. Nu blev det så påtagligt när avvikelserna kom, att de var hans egna och det andra någon annans ord. Med anförande är det som med packningar, efter en del övning vet man ungefär hur mycket man får sagt på 20 minuter och hur mycket 15 eller 20 kilo är.

    Ingenstans alls, det är vad jag tror.

  4. Ullah Says:

    Jag tror ingenting mer än att det är mycket vi inte förstår.

  5. cruella Says:

    Grattis på mannens födelsedag!

  6. Lisbeth Says:

    Vad fint du skriver om ett känsligt ämne som många är rädda att beröra.
    På sätt och vis förstår jag ditt sätt att se på saker och ting. det viktiga är ju att alla får bearbeta sina känslor. Även de som inte handlar om bortgång”
    Jag har alltid haft svårt att bearbeta sorg. jag har varit den starka flickan som alltid ska stötta andra. Genom min Kbt har jag lärt mig att först vad sorg är och hanterar det annorlunda nu.
    På tal om oförberedd så är jag också sån. Jag behöver en viss anspänning för att kunna tala så att jag får alla med mig.
    Senast var för två år sedan när min son gifte sig. Han s far o min exman skulle hålla tal men fick kalla fötter ca 2 minuter innan han skulle tala. Jag talade och det gick jättebra. Kommentarer som rakt från hjärtat mötte jag och det var det ju också
    Ha en fin kväll
    Kram

  7. Tricky Says:

    Jag tycker det låter som en fantastisk befrielse att inte kunna föreställa sig hur det ska bli sen och alltså inte oroa sig i förväg. Det är så exakt tvärtom mot hur jag är att jag faktiskt blir lite tagen av att läsa det. Jag som istället kan fantisera fram de allra värsta scenarier och sen må dåligt av att tänka på dem.

  8. Evis Says:

    Tänk, jag hade missat det, att B och min far var precis jämngamla. Han skulle ha fyllt 68 den 22e maj.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; det är ju också så att vissa saker blir kvar, annat tunnas ut med åren. Och annat kanske rent av kommer till.
    Jag tänker igenom lite febrilt alldeles innan.

    Tricky; jag oroar mig förstås för såna där enkla praktiska saker ”ska hon hinna med tåget” och sånt. Men inte de där scenarierna, nä, dem är jag lyckligt befriad från.

    Evis; dom var ju rätt olika som personer och man bedömer nog vänner och föräldrar olika. Jag hade ju en god vän som var fem år yngre än min mamma, men jag tyckte ju hon kändes närmare mig i ålder…

  10. frktjatlund Says:

    Jag delar din brist på förmåga till förberedelse. Läser till exempel guideböcker i efterhand, eftersom jag saknar förmåga att visualisera annars.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jag läser, men det är fullständigt meningslöst för jag tar liksom inte in informationen.

  12. -loa Says:

    Med Morrissey är/blir man aldrig patetisk.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Käre -loa, om det är något som det finns delade meningar om så är det just detta!

  14. Lotten Says:

    Jag visualiserar hela tiden. Problemet är att om man hela tiden ser framåt och målar upp hur det ska bli så hjälper det bara i småsaker. När det värsta sker är man ändå oförberedd.

  15. Ullah Says:

    Tänk att jag har gått och går genom världen utan att känna till nämnde M.s verk.

  16. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; kanske hörde du någonsin i dina yngre dagar talas om the Smiths?

  17. Ullah Says:

    Jodå, men jag lyssnade aldrig på dem.

  18. cruella Says:

    Lotten, en vän jobbar med kris och beredskap och hon säger att det faktiskt är så att människor som har kunnat föreställa sig det värsta i många stycken faktiskt ÄR mer förberedda om det värsta skulle hända och kan klara av det mer konstruktivt, hur man nu värderar det. Finns studier, fast jag har ingen källa.

  19. Lotten Says:

    Cruella – intressant! Hojta till om du hittar studien.
    Fast personligen känns det inte så. Men å andra sidan är det ju svårt att säga i ett enskilt fall om man klarar det mer konstruktivt än någon annan, för ingen är i exakt samma situation.

  20. Annaa Mattsson Says:

    Cruella och Lotten; nu säger jag nog lite emot mig själv. Men jag erinrar mig plötsligt hur jag vid en viss ålder och vid en viss tid i min fars liv sa till mig själv, och andra som inte ville höra på, att ”nu har han nog inte så många år kvar att leva”. Jag sa till mig själv, att en vacker dag så kommer inte hans kala huvud att synas ovanför skrädderiskylten, framför symaskinen, och jag tänkte ”hu så hemskt men det måste man kunna leva med”. Så den där morgonen när modern ringde och sa att han var på väg bort, så tänkte jag ”jaha, men det var ju det jag sa, att han inte kunde ha så lång tid kvar”. Han var 79 år då, i det närmaste, med långsamt sviktande hjärta. Jag har många gånger efter det förbryllats över hur människor som är mycket äldre än vad jag var då, 28, blir fullständigt över sig givna och chockade när deras åldriga föräldrar dör. Och då tänker jag, de borde ha tänkt som jag… eller nåt. Men det kanske är något annat.

    Lite var det allt så med Mannens frånfäle också. Att jag var realist. Lade ihop ett och ett med två och fick det till fyra. Man behövde inte måla upp särskilt många scenarier, det fanns liksom bara ett givet och det kände jag mig rätt snart förberedd för. Men det är säket också något annat.

  21. cruella Says:

    Lotten, håller med om att det är besvärliga jämförelser, men jag antar att man avläser hälsotillståndet i olika grupper över tid, efter personliga katastrofer.

    Anna: Min moster insjuknade för fyra år sedan i cancer och jag minns tydligt ögonblicket när det stod fullständigt klart för mig att hon inte skulle leva särskilt länge till. Isande, och känslan av att jag var ensam om att begripa detta men att jag inte ville vara budbäraren som krossade allt hopp var obeskrivbart ödslig. Vad jag däremot kunde göra var att uppmärksamma min moster hennes sista månader. Sensommaren blev fin, vi promenerade till gamla platser, satt i trädgården, pratade om gammalt och sedan ringde jag oftare än annars under hösten. Hon somnade in helt fridfullt en decembernatt efter att äntligen ha fått adekvat smärtlindring – jag kan bara föreställa mig vilken känsla av oändlig frid när smärtan äntligen bleknar bort.

    Det var sorgligt förstås, men jag kände mig liksom med på det hela och hade inget osagt eller ovisat. Min mamma däremot togs på sängen fullständigt (vilken i sig är obegripligt och jag undrar hur vården egentligen bemötte dem vid alla möten) och har fortfarande mörka tankar om att moster fick för stora doser av medicinen etc. Klassisk krisreaktion som hon har svårt att komma ur.

    Jag pratar på, vet inte om det har någon relevans.

  22. telefonissan Says:

    Är det någon som vet om det är en myt det där om att de passagerare på flygplanet som läser säkerhetsinstruktionerna och följer demonstrationen är de som oftast (procentellt sett) överlever en krasch?

  23. ullrika Says:

    Ditt fina inlägg bleknade nästan bakom alla intressanta kommentarer nu Annaa!

    Kramar och grattis till mannens födelsedag i efterskott. Vräk på med så mycket Morrissey du kan tycker jag.

  24. Annaa Mattsson Says:

    Jäklar, om man skriver på en kommentar i sin egen blogg och det samtidigt kommer in en annan så försvinner det man själv skriver! Definitivt en svaghet i wordpress, men nu har jag i alla fall äntligen fattat vad det är som händer.

    Cruella; känner igen det där väl, det har absolut relevans. Jag målade som sagt inte upp hemska scenarier utan tog till mig den information jag fick om Mannens sjukdom och drog slutsatser. De stämde dessvärre alltid.

    ”Felbehandlingsteorin” tycks vara en klassisk krisreaktion. Den torde ha sin grund i just oförmågan att ta till sig information, och oförmågan att revidera. Man hänger som i ett halmstrå kvar i den första, ofta någorlunda, positiva prognosen, trots kanske raskt försämrat tillstånd. Chocken blir då också större när dödsfallet inträffar. ”Men jag fattade inte…” Det verkar också som om många både patienter och anhöriga har för sig att även den mest aggressiva cancer kan stabilisera sig och så kan man leva ”lagom sjuk” i en massa år. Ofta har de ingen som helst grund hos behandlande läkare i de scenarierna.

    Vården borde vara medveten om detta, men jag känner mig inte övertygad. Var med när Mannen fick en aktuell/reviderad behandlingsplan etc av sin läkare. Plan A hade inte fungerat, han hade trots behandling blivit sämre, nu gällde plan B. Jag kände direkt, att det där tog han inte till sig, att prognosen var annorlunda. Tog ett stickprov. Nix. Och läkaren blev förvånad. Han tyckte ju han varit så tydlig.

    Ullrika; tack!

    det är alltid spännande när ett inlägg leder till intressanta kommentarer och utvecklade resonemang!

    Jag skulle allt bra gärna velat se Morrissey i sommar. Men Hultsfred passar inte in i planeringen.

  25. Lotten Says:

    Nu tänkte jag vara konkret (hoppas det är OK att vi tar mer plats i kommentarsfältet, det blev så intressant och viktigt för mig). Jag har alltid målat upp värstascenarior och ofta tänkt att mina föräldrar ska dö. Men för bara ett par veckor sedan insjuknade min pappa och det visade sig att han har mycket långt framskriden cancer som bl.a. satt sig på hjärnan. Det kan vara dagar han har kvar, det kan vara veckor. Han blir förstås aldrig frisk och han lever på lånad tid. Han är 72 år, och som sagt var så har jag tänkt på det. Jag är betydligt mer förberedd än mina 20-åriga syskon, men ändå känner jag mig totalt oföberedd på den enorma sorg jag känner över att den pappa jag växt upp med för alltid är borta. Det är som jag befinner mig i parallella världar. En där jag sörjer mig blå, en där jag lever som vanligt. Det är gott och väl att måla upp det här i ”fantasin” men det är något helt annat när det blir verkligt.

  26. Annaa Mattsson Says:

    Alla:
    Nya kommentarsfunktioner här, hoppas det funkar!
    Glömde svara på några tidigare pga haveriet med förra kommentaren.

    Jag har inte hört talas om det där med flyget, som Telefonissan nämner, men det förvånar mig inte alls. (Om det nu är en sån flygkrasch där någon alls överlever, men det är en annan sak.) Jag bestämde mig för några år sedan att faktiskt lyssna ordentligt, kom på att jag faktiskt inte hade en aning om varken var de där flytvästarna var någonstans eller hur man gjorde med dem.

    Nu var det länge sedan den hände en katastrof på en konsert eller festival men även där är det bra att vara påläst innanom var det är störst risk att stå.

    Lotten; det är helt ok att ta plats i kommentarsfältet. Det är ju töjbart! När det gällde min far svar han ju inte så lastgammal, men hade uppfattats som gammal så länge. Det där är så olika. Min kusins man dog häromåret, något år äldre, dvs 80 år. Då tyckte vi alla att han var en man i sina bästa år som plötsligt rycktes bort. Trots att han haft flera cancersjukdomar och en massa andra sjukdomar och var riktigt skraltig. Min far däremot blev bara äldre och tröttare men förutom det svaga hjärtat drabbades han inte av några allvarliga sjukdomar på äldre dagar. Men kanske är det lättare med det där långsamma tynandet, cancer blir så dramatiskt.

    Med Mannen var det ju så att hans symptom kom krypande, som det ofta gör med cancer och han var inte nog uppmärksam själv på sjukdomstecknen – eller tog dem inte på så stort allvar att han verkligen såg till att bli ordentligt undersökt. Han hade säkert en massa besvärjelser också, inte alls så ovanligt, det var ”nog ingenting” eller ”nog bara”. Jag borde naturligtvis också ha sett sjukdomstecken tidigare, men det är ingen skuld jag tar på mig, var och en har ansvar för sin egen kropp. Men när vi väl fattade att något var riktigt galet – jag innan honom, för han stängde av allt logiskt tänkande, lyssnade bara till exakt det han blev tillsagd av läkare och då helt bokstavstroget – följde en så lång orosperiod att när väl diagnosen kom så var nästan den svåraste perioden över. Sen behövde jag aldrig måla upp några skräckscenarier, de infann sig så att säga av sig själva. Det är tydligen vanligt att den sjuke och den närmast anhörig kommer i ofas, den anhörige är redan långt inne i sorgearbetet innan dödsfallet sker. Men det finns det motsatta också, att anhöriga, som Cruella beskrev, drabbas av stor chock.

    Jag minns hur min syster och jag förfärat och förundrat skådade våra djupt sörjande morbröder på vår mormors begravning. Hon hade dött nära 90 år efter 10 år av lidande, de sista bortom all normal kontakt. Vi tyckte att de borde ha sörjt färdigt sin mamma som hon var i sin glans dagar för länge sedan, men så fungerar det uppenbarligen inte för alla!

    Så det enda man säkert kan säga är att det inte finns ett enda sätt att reagera på anhörigs sjukdom och död. Det är så många olika saker som spelar in.

  27. Lotten Says:

    Tack Anna. Kloka och intressanta ord om sorg och ålderdom. För vår del är det just att min pappa inte verkat gammal. Precis som du skriver. Av vår släkt i den generationen har han varit den piggaste och mest alerta. Så sent som i februari planerade vi en gemensam utlandsresa i sommar. Fram till april har han varit otroligt aktiv 72-åring. Kanske det funnits tecken tidigare från övriga delar av kroppen, han säger själv att han inte märkt något, men det var först när det kom till hjärnan som det blev helt uppenbart.

  28. Bloggblad Says:

    Jag som växte upp med föräldrar som kunde varit mina morföräldrar var införstådd med att jag kanske inte skulle ha dem så länge – dessutom såg de fram emot Himlen och pratade avspänt om döden, så det var inte så dramatiskt att jag förlorade dem när jag var ca 40.

    Svärmor och svärfar däremot, de skulle förstås inte dö, trodde de. Och svärmor som var 15 år yngre än sin make planerade hur mycket hon skulle resa med väninnorna när han väl hade lagt näsan i vädret (han var lite stel och svår att släpa på, så hon fick alltid ta mat sist…) Inte kunde hon ana att hon skulle dö snabbt och att han skulle överleva henne med en handfull år…

    Egentligen är det konstigt att många har så svårt att tala om döden när det är något som faktiskt drabbar oss allihop.

  29. Annaa Mattsson Says:

    Det är nog en viktig skillnad som Bloggblad pekar på. Hur gamla föräldrarna är när man föds. Min far var ju 51 år när jag föddes, han hade dessutom ett allt annat än ungdomligt utseende så jag hade aldrig sett honom som något annat än en ”gubbe”. Ingen alls slump att han blev kallad Morfarn inte bara inom familjen utan även t ex av mina vänner! Jag var ju bara 28 när han gick ur tiden, men jag kände mig som sagt väldigt väl förberedd på att han skulle göra det.

    Det kan kanske tyckas lite extremt. Men det fanns faktiskt också en skillnad i synen på död mellan 1979 när han dog och när min mamma nära 92 år gammal dog för 2 år sedan, (Hjärnblödning hemma, ”levde” ett dygn till på sjukhus.) INGEN förväntade sig 1979 när jag var 28 år att jag skulle vara fullständigt sammanbruten av sorg över min far. Jag var borta från jobbet den förmiddag han hade dött och jag var borta eftermiddagen han begravdes. För gravsättningen behövde jag inte ledigt eftersom kyrkogården låg behändigt 5 minuter från jobbet, ingen märkte att jag smet en stund. Jag hörde inga som helst reaktioner på detta. Jag fick däremot många deltagande hälsningar och sånt.

    När däremot min mamma dog i en ålder som rent objektivt måste ses som rimlig att avsluta sitt liv i fick jag från en del, framförallt inte helt nära vänner, helt andra reaktioner. Välmenta beklaganden – men just i nivå med att jag måste vara tillintetgjord av sorg och chock. Jag har vänner som säger samma sak, de har fått värja sig mot alla beklagande utrop, mot alla råd om krishantering och hur mycket man lämpligtvis måste gråta ut för att sörja rätt. (Tyvärr ingen överdrift.) En god vän som inte är så fin i kanten slog till slut näven i bordet och röt ifrån på sitt jobb, nu fick det vara nog, han ville inte höra mer, kunde sällskapet vara snälla och respektera hans känslor inför den åldrige kroniskt sjuke faderns död! Medan andra just upplever en åldrig förälders död som ett enormt trauma som t o m kräver sjukskrivning i många veckor. Har en vän vars mor är över 100, hon verkar inte ha någon beredskap alls för vad som rimligen måste hända relativt snart.

    Det brukar ju slarvigt sägas att vi är så långt från döden i vårt samhälle. Men det är ju struntprat. Döden har ju inte gjort något uppehåll i några generationer. Det har inte alls funnits någon tid då döden stoppats undan till något som sker på sjukhus. Folk har dött hemma, knall och fall i offentligheten och i olyckor hela tiden.

    Så vad är det egentligen som hänt? Är det möjligtvis hela individualiseringen det handlar om. Hela new age-eran och dess efterföljare och utvidgningar, alla föreställningar om att kunna styra sitt liv, strävan efter det perfekta, ältandet kring varje känsla, JAG, jag, jag. Som gör att döden blivit något så oerhört, något så chockerande eftersom det stör den goda ordning som varje människa har rätt att skapa omkring sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: