Jag vill inte vara liten

Nu ska jag göra det igen, ta upp ett ämne från en annan blogg. Som jag naturligtvis borde ha diskuterat där, men jag vet att bloggaren i fråga inte vill ”interagera med mig”. Så då avstår vi från det. Men egentligen spelar det ingen roll vem det är, utan handlar mest om själva ämnet: den frånskilda medelålders kvinnan som ”längtar att  ha någon att få vara liten med”.

Två nävar kvinnor håller med i kommentarerna. Precis så är det. Man längtar efter alternativt är glada att efter skilsmässa ha funnit ”någon att vara liten med”. Efter alla år, eller åtminstone några, av att vara ensam, stark och duktig.

Jag stirrar på orden och ser vad de säger, alla kvinnorna. Och jag tror dem naturligtvis.

Men jag känner banne mig inte igen mig.

Jag har varit änka i snart 13 år, har inte gått in i ett nytt varaktigt eller ens kortare officiellt förhållande och jag har inte en sekund saknat någon ”att vara liten med”.

Däremot har jag en eller annan gång, speciellt när barnen var yngre, saknat någon att vara jämlik med. Någon att vara vuxen med, just i hemmet, någon att vara fullständigt sig själv med. Någon att stöta och blöta och dela ansvaret med. Någon klok person som nästan alltid fattade vad jag menade och stod ut med mig även när jag inte ens själv riktigt fattade.

Men inte fan ville jag vara liten.

När jag tänker efter så kan jag inte erinra mig att jag tillsammans med någon av de män jag levt i längre förhållande med funnit en särskild tillfredsställelse i att ”få vara liten, luta mig och gråta ut mot en axel.”

Kanske sökte jag andra män, kanske sökte de jag fann andra kvinnor, än de som ville vara små?

Eller så är det åldern. Jag är nog 15-20 år äldre. Uppvuxen i en tid då idealet för unga kvinnor inte var att finna en man att vara liten med.

Kanske handlar det om själva civilståndet också. Det finns en särskild solidaritet mellan frånskilda kvinnor, särskilt rätt nyligen frånskilda. Det finns av olika skäl inte samma mellan änkor. Vi har inte blivit försmådda. Vi har inget pågående krig om pengar och ansvar för barnen. Vi måste helt enkelt gilla läget.

Fast å andra sidan. Jag har stött på ett antal yngre änkor som snabbt som attan har träffat  nya män. Och just nämnt det där hur viktigt det var att ha någon att luta sig mot. Fast man varit så stark och duktig. Men det kanske handlar mer om personlighet. Hur man egentligen fixat det där med att vara stark och duktig. Speciellt som maka/make till någon som dör i en utdragen process har man ju vant sig vid en speciell roll. Den där man aldrig får klaga för det är alltid den sjuke som det är mest synd om. Tänker på den stackars småbarnspappan som startade en blogg för att berätta om hur det var att leva som anhörig till en svårt cancersjuk hustru. Han fick en hel stor hatisk kvinnomobb över sig som talade om att han bara skulle hålla käften och ställa upp. Han var tvungen att stänga bloggen efter all hets. Jag försökte ett par gånger säga att jag förstod honom, jag kände igen mig i det han skrev, då hamnade jag säkert på någon svart lista som ond. Jag hoppas han hade andra kring sig där han inte precis fick vara liten men där han blev förstådd. Att han slapp gå in i änkemannaståndet med alltför mycket bitterhet.

Nu kanske jag får ilskna mail igen. Om att jag inte är tillräckligt kvinnosolidarisk. Det skiter jag i.

Sen slår det mig förstås, innan någon annan säger det, att vi kanske menar samma sak, jag och de där kvinnorna som vill vara små. Men då kan de väl använda andra ord?

Annonser

15 svar to “Jag vill inte vara liten”

  1. Ullah Says:

    Äntligen kommenterar du några bloggar som jag har läst, även om jag inte riktigt vet vad jag skall säga om ämnet.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ha ha, hoppas det känns bra att kunna hänga med!

  3. Evis Says:

    Jag tror att det kan delvis vara en fråga om formulering. För mig är att vara liten att för några få minuter då och då slippa bära allting själv. Eller att någon i alla fall ska påminna om att det kommer att gå över.

  4. Lisbeth Says:

    Hjälp! Jag vill inte vara liten. När jag växte upp lärde min morfar som jag bodde hos mig att vara en riktig Pippi Långstrump.
    Jag har varit det också i ensam och i förhållanden. Det finns två sidor av det här. Jag gillar att klara av saker. Då växer jag som person. I mitt nuvarande förhållande ställer det till det en del. Har världens underbaraste sambo som gärna låter mig vara ”liten”. Jag fräser som en katt och sårar honom ibland. Nu har jag tränat på att lämna ifrån mig en del. För mig handlar det delvis om kontroll. Vi som är så här kanske skulle fundera över varför det är så viktigt. På min terapi kom vi fram till att jag skulle ha lite mer Mumintroll i mig.
    Finns nog inget rätt o fel här. Man ska trivas livet med eller utan ”ta hand om”
    Spännande inlägg
    Ha en bra dag

  5. cruella Says:

    Tänkte just säga det, att man får välja ord. Jag som är så sejf (jaja, det vet man inte förrän efteråt) i ett gott förhållande tänker förstås ofta på hur himla tufft det vore att vara ensam med alltihop, det jobbiga såväl som glädjen. För mig handlar det om det trygga i att kunna växeldra. Orkar inte du så orkar jag. Och tvärtom. Och där tror jag tyvärr inte att just själva förekomsten av partner garanterar något. Ska vara rätt person, av rätt virke.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; jo, jag känner igen mig i det du skriver. En chef sa en gång i vredesmod till mig att jag skulle behöva en karl som tog ner mig. Det var precis tvärtom, jag behövde någon som inte kände behov av att ta ned mig.

    Cruella; jo, jag håller med. Ska tillägga att jag stred rätt hårt för Mannens och mitt förhållande de första åren. Att gå därifrån till att ”vara liten” var en omöjlighet. Det är nog olika hur man går in i en relation också, vilka förväntningar man har.

  7. frktjatlund Says:

    Nej, jag har aldrig heller velat vara liten. Inte ens när jag var liten. Det låter som en våpig önskan i mina öron.

  8. Lotta K Says:

    Alltså som allmän iakttagelse så är det väl aldrig lyckat att önska sig att man skall bli någon annan genom någon annan… Att ett förhållande kan ge en saker på olika plan är ju självklart, men jag tycker det är skillnad på att önska sig att bli någon annan. Måste man inte lära sig att hantera sina olika sidor själv?

    Att behöva en karl som tog ner dig… ja det uttalande säger väl, som man säger, mer om honom än om dig.

  9. Tricky Says:

    Jag tror ni missar något här. Jag tror inte att starka självständiga kvinnor längtar efter en man att vara liten med bara sådär för att få vara liten. Jag tror däremot att man kan längta väldigt mycket efter att ha någon nära, någon vid sin sida i stunder när man känner sig liten.

  10. Rutan Says:

    Vara liten, känna sig liten, luta sig mot en axel. En kommentar sa det som alla menade (fast det lät överallt som om det är så duktigt att klara sig själv som vuxen), att förr eller senare händer det, om man bara visar en svagare sida så man inte skrämmer bort dem. Karlarna. För det är det det handlar om, att man ska ha en karl. Det duger inte att känna sig liten med en kusin eller en moster. En karl som är stark och beskyddande.
    Jag läste liten och axel så många gånger att det blev komiskt. Kom att tänka på när jag var på möte med ”ICA-Quinnor” och det visade sig vara ett möte för ICA-handlarfruar. Till oss få kvinnliga handlare sa talaren att om affärerna inte gick så bra var det skönt att vi hade våra män att luta oss emot. Ekonomiskt i första hand.
    Det är nog lite av det också – den stackars ensamma kvinnan som måste stå för allt ekonomiskt i familjen. Och det är inte lätt. Men släppa ansvaret och låta honom ta över, det är inte det jag vill ha i min lutning. I stället en rejält förstärkt kassa – som det blir – så att man kan göra roliga saker tillsammans.
    Och precis som du säger: att vara vuxen tillsammans med en jämlik, det är vad jag vill. Att dela, att ha en gemenskap.
    Nej, jag tror inte att det är ord för samma sak. Att vara liten är att bete sig som ett barn. Bete sig omoget. Men samtidigt bli tilltalande för den omhändertagande mannen. För ve den som är stark och inte vet hur man ska vara mot män. Det är så lätt att skrämma dem med sin självständighet.

    Är det en kvinnlig egenskap, att vilja förminska sig? Vore det möjligt att en man skulle skriva på samma sätt, om samma sak? Skulle en massa andra män stötta honom och säga att du är så jättesnygg och jag känner mig också ibland sådär manligt jätteliten och ledsen?

  11. Ullah Says:

    Men vill inte män också ha någon att ”vara liten” med? Det tror jag.

  12. Tricky Says:

    Jag förstår inte kopplingen mellan att få vara liten och att förminska sig själv eller har vi så olika livserfarenheter ? När jag gråtit en hel natt för att livet är så dj-a tufft så längtar jag väldigt mycket efter att få ligga i nåns famn och bli klappad på huvudet som ett litet barn. Det är tröst jag behöver då och för mig är det en känsla av att få vara liten, släppa allt och bli tröstad en stund. Det är också en längtan efter att få släppa ansvaret ett tag, att inte alltid bära alla beslut på egen hand utan få hjälp eller stöd. I min värld har det inget samband med att förminska sig själv. Bara att tillåta sig själv att inte vara så förbannat stark och duktig jämt.

  13. snegurotjka Says:

    Jag håller med Tricky men jag undrar om det inte är två olika saker som det pratas om här egentligen. Å ena sidan så har vi just det där med att hitta nån som man kan tillåta sig själv att släppa kontrollen med. Nån som man kan gråta ut hos, ett jämlikt förhållande i den meningen där man turas om att vara den där axeln att luta sig emot.

    Å andra sidan så har vi männen som inte pallar med kapabla, dugliga kvinnor och kvinnorna som dels tror att dom männen är nåt att ha, dels våpar till sig för att attrahera dom karlarna.

  14. Annaa Mattsson Says:

    Tror inte jag ska hacka sönder den här diskussionen genom att ge kommentarer till var och en, den verkar flyta på ändå! Det framgår att det finns olika sätt att se på det här och kanske olika sätt att värdera orden. Naturligtvis också olika livserfarenheter. Vi vet ju också att det finns olika typer av gemenskaper där vokalbulären är olika. Den där kvinnor berömmer varandra för att de är så starka, snygga och duktiga är en.

    Och förmodligen finns det nog olika förväntningar på vad man vill ha av ett förhållande. Någon av de där yngre änkorna skrev om hur fantastiskt det var att ha fått en Man som gjorde Manliga saker in i familjen. Där öppnade sig en avgrund mellan oss.

    Rutans undringar kring hur män känner är intressanta. Naturligtvis har alla rätt att känna sig svaga ibland. Men det är intressant med kvinnomobben som kastade sig över den där mannen jag skrev om ovan, han som faktiskt erkände att han var svag och inte pallade med situationen han befann sig i. En kvinna som gjort samma sak skulle fått tusen råd om hur hon skulle ha begärt mer hjälp, använt sina nätverk osv. Massor av sk pepp.

    Äldsta och jag pratade senaste häromdagen om kvinnan som beskrev hur maken övergivit familjen, lämnat henne och barnen ensamma. ”Men barnen har ju kvar sin pappa, de är säkert ledsna över skilsmässan men han lever ju!” Sa hon då. Jag sa att han kanske inte ens vill umgås med sina barn, sånt förekommer ju, men hon visade mig nästa blogginlägg, att jodå ”den här helgen är barnen hos sin pappa.” Hon såg något där, redan som 15 -åring.

    Kan också berätta för Lotta och andra att den där mannen som tyckte att jag behövde en karl som satte mig på plats, han lade också till att han aldrig varit så förbannad på något förut som han var på mig, sin fd hustru inräknat. Vad det handlade om? Det gamla vanliga förstås. Makt och motstånd.

  15. Lotten Says:

    Först reagerar jag som du. Jag vill då inte vara liten, utan jämlik. Men sen funderar jag. Jag klarar inte att vara liten, jag hamnar alltid i rollen att jag är den som tar om hand, den som gör det praktiska, håller ordning. Jag klarar inte att vara hjälplös för det går emot min uppfostran. Men samtidigt så kan en del av mig önska det. Att bara låta sig tas om hand. Och inte behöva bry sig. För det måste ju vara mindre stressande. Eller? Sen tänker jag att i min nuvarande sorg så är min man just det. Den jag kan släppa alla hämningar hos, den jag kan gråta oförbehållsamt hos, den jag kan vara liten hos. Hos alla andra hamnar jag i den starka stöttande rollen. När jag varit ”liten” en stund hos min man, så får jag nya krafter och blir den starka igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: