”De fick mig aldrig att lyfta”

Tänkte jag skulle bjuda på något så unikt som ett litet utdrag ur en skönlitterär text. Eller i alla fall något som skulle kunna bli. För att förklara lite mer om tankar i föregående inlägg. Förvillas inte av jag-formen.

”På kurserna, studiecirklarna och i studentkorridorerna mötte jag män. Plötsligt , när jag fyllt 20 såg de mig. De visste ju inte att jag var en av dem som bara sörjde och trånade. I ovanan föll jag för dem som såg mig först, och det var alltid fel män. Fel på det sättet att de aldrig fick mig att lyfta. Jag trodde kärlek skulle göra människan, även mig, stark och vacker. Men jag blev bara svag och grå. Jag tyckte de styrde och ställde med mig, ville ha mig till någon annan än den jag var. Även de som bedyrade något slags kärlek. De som sa att jag hade vackert hår, det hade jag, tjockt och rakt som passade i tidens frisyrer, att mina ögon var brunnar, det var de inte, men rätt stora och blå. De älskade att försöka nå runt min naturligt smala midja med sina händer, någon lyckades, han tyckte det var sexigt, jag höll nästan med. Men ibland tog han det där lekfulla midjegreppet,  precis när jag höll på att säga något viktigt, och då var det inte roligt längre.

För så var det, jag tyckte inte de lyssnade på vad jag sa, egentligen, de ville helst ha bekräftelse på vad de själva sa och det hade jag rätt svårt att ge om jag inte tyckte som de. Och jag intalade mig att jag inte visste hur man umgicks någorlunda naturligt med män. Om man nu alls gjorde det. Jag var helt enkelt till min sorg och förvåning inte lyckligare med männen än utan. En av dem talade om att flytta ihop. Vi ringde på några tips om centrala andrahandslägenheter, kom så långt som att gå och titta på en i ett gårdshus på Surbrunnsgatan. Etta med alkov, halvmöblerad. När jag gick där och såg på spika-sängen vi skulle sova och älska i, slagbordet vi skulle äta vid, manchestersoffan vi skulle sitta i och han började prata om bokhyllorna och stolarna vi måste köpa kände jag plötsligt hur något rann bort. Lusten. In kom något annat. Vämjelsen. Fasan över att redan vid 22 års ålders binda upp mitt liv på stora skrymmande föremål. Det kunde inte vara värt det, för att få bo med någon som jag ändå inte blev lycklig av. Han såg min bristande entusiasm men kommenterade den inte. Tre dagar senare kom beskedet att lägenheten gått till någon annan. Vi talade aldrig mer om att flytta ihop.”

Annonser

4 svar to “”De fick mig aldrig att lyfta””

  1. cruella Says:

    Det här skulle jag ju gärna läsa väldigt mycket mer av. Jag tänker även på Åsa Moberg.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det finns mycket mer och kanske ska det innan sommaren är slut äntligen bli färdigt.

  3. lisbeth Says:

    jag känner igen mig till visst del. Som 20-åring åt jag män. Säkert av samma anledning. jag visste inte bättre. Troligtvis var de dom som åt mig fast jag inte vill erkänna det. Tänk om man hade den erfarenhet och kunskap som man har idag då skulle det sett annorlunda ut.
    Nyfiken på mer att läsa.
    Kan det komma lite till eller?

  4. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; men man hade ju en del roligt också!
    Vi får väl se vad som kan komma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: