Där en wake är en wake

Katolikerna i Derry, även de inte särskilt religiöst utövande, håller fast vid gamla irländska begravningstraditioner. Mer än vad jag uppfattat att man gör på andra sidan gränsen. I dotterns trakter är en wake oftast en avgränsad tid dagen innan begravningen då vänner och bekanta får tillfälle att ta farväl vid öppen kista, antingen i den dödes hem eller på ett funeral home. Det kan vara långa köer om det är en person som många vill hedra med sin närvaro. Kistan förs sedan till kyrkan på kvällen och en kortare mässa hålls för de närmaste medan själva begravningen sker dagen därpå.

Men i Derry är en wake en wake och ordet används i dödsfallsnotiserna. Vännen Dolores berättade livfullt hur hennes syster, som dog härom året, kördes upp från Dublin, hur kistan placerades mitt i deras vardagsrum och hur folk strömmade till och stannade kvar hela natten, åt och drack, pratade, spelade, sjöng och dansade ända in till morgonen. Stundtals fick inte alla plats i huset utan folk stod i klungor utanför. Där fanns allt från klasskamrater från småskolan, gamla arbetskamrater och f d grannar till syskon och syskonbarn.

Kanske är det all död alldeles in på knutarna som gjort att man behållit de gamla sederna även i moderna familjer som denna. Dolores tillhör ju den generation som precis blivit vuxen under The Troubles, hon var själv aktiv i en vänstergruppering (ej IRA) vid tiden för Bloody Sunday.

Dolores tycker de moderna idéerna med funeral home och alltihop är tillräckligt underliga. När jag berättar om den alltmer utdragna tiden mellan dödsfall och begravning i Sverige har hon svårt att över huvud taget ta till sig informationen. På Irland, både i norr och söder, det normala att hela den där intensiva begravningsprocessen är avklarad tre dagar efter dödsfallet. Fortfarande är jordbegravningar det vanligaste.

Och jag märker ju när jag pratar om det hur konstigt alltihop är. Den där långa väntetiden och sedan själva begravningarna som ska krånglas till för att bli så ”personliga” som möjligt samtidigt som de blivit alltmer slutna tillställningar för de närmaste och särskilt inbjudna. Och samtidigt då som den kollektiva sorgen av okända vuxit sig allt starkare  under de senaste decennierna.  Jag gissar att samma människor som skriver till Magdalena Ribbing och klagar över att gamla bekanta till avlidna föräldrar dykt upp på begravningen oinbjudna och undrar om inte detta är ett förfärligt etikettsbrott, jag gissar att de mycket väl själva kan ge sig hän i kollektiva sorgyttringar över okända dödsoffer eller kändisar.

Såna obegripligheter som jag har så svårt att förstå själv är förstås omöjliga att förklara. Men jag undrar om det är privatiseringen kring döden och begravningsritualerna som framkallat behovet av kollektiv sorg. När vi inte längre ska sörja våra närmaste kollektivt så lägger människan det behovet någon annanstans.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: