Den politiskt korrekta sorgen

Nej jag kommer inte att göra några blogginlägg om händelserna i Norge. Det är tillräckligt många som gör det ändå.

Jag har faktiskt känt mig lite vingklippt idag. Drabbad av inskränkt yttrandefrihet. Därför att det uppenbarligen inte anses politiskt korrekt att göra andra facebook-uppdateringar än sådana som uttrycker känslor över attentaten i Norge.

Och jag inte känt minsta behov av att göra några sådana.

Jag tycker förmodligen det hela är precis lika ohyggligt som alla andra. Men vägrar dras in i  pådyvlat deltagande i kollektiv sorg.

Faktiskt, ända sedan min far dog för 32 år sedan har jag envetet framhärdat i min uppfattning om att sorg är individuellt. Ingen kan uppmanas att sörja på ett speciellt sätt. Jag gillar inte de formler som rabblas över sorgens olika faser. Sorg är inte en förutsägbar biologisk process.

Jag kände som vanligt en mycket stark sorg när jag gick omkring på det lilla museet i Bogside häromdagen. Återigen såg de enkla konfektionsplaggen burna av offer för Bloody Sunday-massakern, med sina rostbruna blodfläckar och skotthål. Mest rörande är det lilla babyplagget som i all hast slitits upp ur en kasse för att stoppa blodflödet hos en ung skottskadad man.

Så det är faktiskt inte empati jag saknar. Eller oförmåga att känna sorg.

Jag vet inte om det är något jag saknar alls. Inte ens behovet av att ibland delta i kollektiva manifestationer. Framförallt av politisk karaktär.

Och jag tycker  t ex begravningar är viktiga tillställningar, jag är en ivrig förespråkare för öppna välkomnande begravningsceremonier och minnesstunder där många kan delta.

Och jag försöker förstå och acceptera andras behov och andras reaktioner. Så länge de inte lägger ut rättesnören framför mig. Talar om för mig vad jag ska känna och försöker dra in mig i kollektiva sorgespektakel.

Sen tänker jag inte säga mer om detta.

Annonser

5 svar to “Den politiskt korrekta sorgen”

  1. Lotten Says:

    Sorg är individuellt, visst. I normala fall kanske jag hade hållt med dig, om vad man ”ska” skriva om, att det blir en form av masspsykos.
    Men just i dag är det annorlunda. Norge är mitt andra hemland, där min far bott i 30 år, och mina tre halvsyskon är norska. Då kryper det obehaglig nära. Vi har vänner som bor i Oslo.
    Sen tror jag att många ändå i just det här läget känner att Norge är så likt Sverige på många sätt. Nyheter berör ju mer ju närmare de kommer geografiskt. För mig blev landssorgen kring Estonia obegriplig för att jag bodde i USA då.
    Men jag ska inte analysera vad andra tänker. Kan vara säga varför det var viktigt för mig att göra så här (på FB) just idag.

  2. Fritt ur hjärtat Says:

    För mig är det / Blev det så att allt annat verkade futtigt. Jag hade andra inlägg på g, men kom liksom av mig, det verkade så betydelselöst, så meningslöst i detta ofattbara som hänt.
    Men jag har vänner som skrivit om annat. Vänner på resa o s v, som sedan insett att det missat det ofattbara och blivit alldeles ifrån sig.
    Hörde i det utmärkta radioprogrammet ” Popp och politik” för ett tag sedan att det är bra med kollektiv sorg. Men såklart är den individuell och man skriver eller inte, det måste vara upp till var och en.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; jo men jag förstår ju om man har särskilda band. Jag förstod inte heller den kollektiva sorgen kring varken Estonia eller några år senare Backabranden i Göteborg. Det senare har jag skrivit om tidigare. Hur det blev fullständigt absurt när mina och några andra barn i deras skola som också mist en förälder i precis samma veva, skulle pådyvlas kollektiv sorg över främmande ungdomar medan deras egna förluster fullständigt negligerades av skolan.

    Simone; absurt, att man ska behöva skämmas för att man
    skrivit vanliga privata saker i facebook! Det finns så mycket ”förstå sig på” kring sorg. Och om det är bra med kollektiv sorg så är det förstås något fel på oss som inte deltar, vi behöver säkert någon form av hjälp. Precis som man får höra att det är något fel när man inte sörjer i rätt ordning enligt pyskologernas formulär.

  4. Lotten Says:

    En sak som jag kom på. Jag tycker det är enklare att skriva i sociala och offentliga sammanhang om den kollektiva sorgen jag kan känna. Den privata sorgen kan jag inte förmå mig att göra offentlig. Det måste ju vara att den går djupare?
    Och jag förstår precis känslan av det absurda när man har privat sorg och förväntas orka/kunna/vilja engagera sig i en kollektiv sorg för främlingar. Det går ju inte!

  5. Britta Says:

    Amen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: