I en skinnsoffa över Irländska Sjön

Det har jag inte skrivit, om resan dit. Hur trevlig den var.

Gatwick känns som en så mycket roligare flygplats att komma till än Stansted. Bara en sån sak som en välförsedd M&S-butik att handla kvällsmat i. Men annars väldigt ont om näringsställen. Man fick ta tåget till Norra terminalen för att hitta en bar t ex. Och den stängde halv tio. För Gatwick är till skillnad från Stansted ingen sån flygplats där folk blir kvar på över natten. Märktes på att det inte var någon hård konkurrens om det fåtal soffor som fanns. Jag stannade alltså över natten och tog tidig morgonbuss in till London. Vi var ett tappert gäng som delade på sofforna strax intill incheckningsdiskarna.

Easybus är en prisvärd inrättning. Bokar man på nätet och är tidigt ute kan man ta sig till London för ett pund. Jag betalade två och delade liten buss med en enda passagerare i den ännu glesa morgontrafiken. Var man hamnar i London spelar ju inte så stor roll, bara det är nära en t-bana, i det här fallet West Brompton, eftersom man ändå sällan hamnar precis där man vill. Victoria är ju liksom ingen glädje om det är Euston man ska åka till. Och det är det om man ska till Irland via Holyhead. Både trakterna kring Earls Court och Euston var trevliga i morgonrusningen. Massor av stånd utanför stationen som man ville handla mat i, men jag hade redan ett förråd enpundssmörgåsar från Boots på Gatwick i väskan och en påse vindruvor från klassiskt fruktstånd. De där stånden och försäljarna som var ett av de starka intrycken från första Londonresan. Snurrar de de bruna påsarna likandat fortfarande? Glömde kolla. Mina druvor låg i platsstråg så lite har det allt förändrats.

Alla stationerna mellan Euston och Holyhead i Wales har jag bara susat förbi nattetid. Den gången för länge sedan jag skulle åka dagtåg för att titta ut sov jag hela vägen. Nu höll jag mig vaken. Och såg stationsnamnen byta namn från Crewe och Chester och sånt till långa namn med dubbla l och w. Landskapet blev mer dramatiskt efter språkbytet. Branta berg och blått hav. I Holyhead hade jag gärna spenderat en timma eller två. Trodde jag skulle hinna, men de nya stora färjorna lägger till mycket längre ut än de gjorde förr när man bara hade ett par hundra meter från tåget och gott skulle ha hunnit slinka in på en bar i närheten. Nu var man tvungen att åka buss från terminalen och några barer såg inte ut att ha legat i närheten på länge.

Men båten var ok. Stor och glest besatt. De flesta fotpassagerare, som t ex alla som skulle till Oxygen, Irlands stora musikfestival, hade valt den snabbare båten. Jag lade hellre de åtta pund det kostade mindre med den riktiga färjan på två pints i baren, surprise. Färjan hette nog Ulysses för allt ombord hade anspelning på Joyce och just den romanen. Baren jag satt i hette nog Blooms, sofforna var av äkta läder och jag var mycket nöjd med att ha valt det irländska rederiet i stället för Stena. Enda nackdelen var att vi kom till Dublin Port och inte Dun Laoghaire. Dublin Port ligger iofs närmare men jag har ju lärt mig av Jolo att Irlands kust ska anträdas just via Dun Laoghaire så att de första landmärkena man ser är Marine Hotel just där och Martello Tower i Sandycove, det sk Joyce-tornet. Tyckte mig dock genom förens regnstänkta panoramafönstret skymta åtminstone tornet. Men det kan ha varit det i Sandymout också, även Jolo har blandat ihop dem i en av sina böcker.

Resan var klart prisvärd, ca 375 kronor för tåg och färja.

Och sen var jag rätt nöjd med bussfärden genom hamnområden, nybyggda kvarter, tätt förbi Laurence O´Toole-kyrkan och in på Sherriff Street för att slutligen stanna vid Connolly Station. En svensk skribent påstod för resten nyligen att han blivit stoppad av förbipasserande mitt på blanka eftermiddagen på Sherriff st och varnad för att gå där ensam, han riskerade att bli rånad vilken sekund som helst. Strunt. Skrev han bara för att göra sig märkvärdig.

Efter ett stopp på Busaras hade regnet avtagit till dugg så jag kunde promenera resten av vägen bort till Smithfield. Det har blivit ett av mina favoritområden i Dublin, det som finns kvar av gammal låghusbebyggelse i krokarna runt det gamla Jameson Destilleriet. Lite poshigare är Sherriff street. Det finns flera pubar i området, även om de nere vid kajerna är nedlagda, men hur jag än letade kunde jag inte finna en enda chips shop. Däremot insåg jag att lägenheten jag bodde i 1976 vid Arran Quay var till uthyrning. Det kändes ohyggligt lockande att gå upp och knacka på och låtsas vara spekulant. Men kanske hade det känts alltför sorgligt, det där att bara låtsas.

En fördel med läget var närheten till stamlokuset, O´Sheas Merchants på andra sidan floden. Man kan gå tvärs över gatan och lyssna till kanske bättre musik på Brazen Head, det som påstås vara Dublins äldsta pub, men där är det genast mer turistigt. Nä, O´Sheas är medelsåldershaket där man oftast kommer i slang med någon. Första kvällen en några år äldre änka ute på raggarstråt (hon lyckades bra) och ett nyrikt irish/australian par, andra kvällen en man från trakten av Kilmainham som bjöd på prosecco. En erfarenhet är att 50-årsmännen för tillfället är lättare att komma till tals med eftersom de inte gripits av stora gubbsjukan, de kan sitta och babbla med tio år äldre damer alldeles ogenerat medan bartendern fyller på glaset tills flaskan är tom.

Kan i övrigt meddela att tidvattnet i Liffey var det lägsta jag någonsin skådat. Varenda kundvagn var synlig.

Bilden? Från en rivningstomt i Smithfield. En symbol för the Recession, att blomsterängar breder ut sig över det som skulle blivit något stort. Fast i Smithfiled pågår faktiskt fortfarande byggen.

– – – – – –

Om någon undrar varför jag tjatar priser så är det för att jag gärna vill tipsa om det som är prisvärt. T ex den nätbokade bussen i stället för svindyra tåget från Gatwick. Och den kombinerade  online-köpta tåg- och färjebiljetten som blir så otroligt mycket billigare än om man glad i hågen ställer sig vid biljettluckan på Euston. Tågpriser i UK är ännu snårigare än i Sverige.

Annonser

4 svar to “I en skinnsoffa över Irländska Sjön”

  1. Ullah Says:

    Vilken resa! Att sova över på en bänk på flygplatsen har jag endast gjort en gång (Kastrup) (utanför) och det fick mig att bestämma ALDRIG MER.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; beror på vad man ska göra. Men ska man bara resa vidare så tycker jag det funkar. För mig som tycker att regelbunden nattsömn är överreklamerat. Jag hade en bra bok och nickade bara till någon timma strax innan gryningen.

  3. Evis Says:

    Det är ju så dyrt att åka tåg i Storbritannien, så jag är tacksam för alla tips. Jag och Anna skulle åka en bit som tog ungefär en timme inklusive tågbyte för sex år sen och det gick på 300 spänn per person! Och det var inga lyxiga snabbtåg heller, utan snarare lokaltåg.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Evis; det är ett ogenomträngligt snår, det brittiska tågsystemet. När jag just gick in på den stora brittiska sajten Transport Direct för att kolla tåg mellan Euston och Holyhead fick jag upp förslag som kostade mellan 80 och 135 pund. När jag klickade på ”find cheaper rail fares” på samma sida visade det sig att det fanns anknytningar från 12 pund och uppåt! Min 36 punds-biljett var ett direkttåg Euston-Holyhead nio på morgonen, knappast någon uddatid ens.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: