Födelsedagsminnet

(Gamla läsare får ha fördragsamhet med det här inlägget, men det tillkommer en del nya och min blogg är inte det minsta bläddervänlig.)

Äldstas födelsedag är också en särskild minnesdag i vår familj. Hennes nio-årsdag var nämligen sista gången Mannen var hemma på besök från sjukhuset. Behövdes en färdtjänstbuss att frakta honom och rullstolen och sedan en extra patrull för att baxa upp dem för trapporna. Fantastiskt att resurserna fanns!

Vi hade sett till att önskeboken, tror det var den om drottning Kristina, fanns med redan i transporten. Hade förstås inte räknats lika mycket om han tagit ett av paketen hemma och lämnat över till henne.

Släkten från Uddevalla var på plats och en person som då var nära vän och stöd till vår familj. Modern gjorde köttbullar och halkade visst med saltkaret så såsen blev nästan oätlig och Mannen frågade efter vin så jag fick sätta mig på bussen och hasta ned till stan och fixa två flaskor vitt. Tårtan var förstås den vanliga, sockerkaksbottnar med massor av frukt och bär emellan och ovanpå, men ingen grädde, den stod bredvid. En kvarleva från Äldstas allergiska år som fortfarande hänger med alla år efter.

Äldsta fick bland annat en fin klänning som hon önskat sig, den första klänningen som var mer tonårs- än barnplagg, svart och natufärgad. Kanske hade hon den på sig den dagen. Om inte, så blev det bara en enda gång hon bar den, nämligen på sin pappas begravning två månader senare. Sen ansåg hon att man inte kunde ha den igen. Ska sanningen fram så har jag inte haft dräkten jag köpte för ändamålet särskilt många gånger heller. Men det beror nog mest på att den först försvann ur modet och sedan krympte i garderoben.

Eftermiddagen och kvällen blev riktigt trevlig och uppsluppen och Mannen var nog rejält utpumpad när han vinkade adjö från sin rullstolsbuss. Men inte anade vi att det i stort sett var de sista krafterna som gått åt. (Han hade bara tio dagar innan drabbats av en trombos i ena benet under en permission och även haft en lunginflammation.)

När jag ringde nästa dag för det sedvanliga förmiddagssamtalet fick jag förvirrade svar. På min fråga om vad som stod på svarade han att han var trött och inte riktigt orkade prata. Det är möjligt, men i själva verket var det slut på de sammanhängande normala samtalen. Åtminstone kunde man inte längre räkna med dem. De närmsta veckorna kunde man få några klara minuter i början av morgonsamtalen, sen snurrade det oftast till. Någon vecka efter sin födelsedag slängde Äldsta luren ifrån sig när tyvärr den klara stunden inte varat minuter den gången. Så var de samtalen slut också. Faktiskt klarade hans hjärna bättre att samla ihop sig när man träffades.

Men några samtal om död och begravning blev det aldrig. Det hade det förmodligen inte blivit ändå. Han uppmanades av vänner att skriva ned något till barnen, han hade ju sin dator i sängen så länge det gick. Men där jobbade han bara med diverse kärnkraftspamfletter, det blev i sanningens namn inte så mycket med dem heller.

Varför han gjorde valet att inte prata om döden och planera inför sin begravning visste bara han själv. Det kom en sån där frivilligtant från kyrkan och satt hos honom ibland. Hon påstod att de pratade om allt möjligt. Hon gav mig sitt kort när vi stötte på varanra i hissen och sa att jag gärna fick höra av mig. Eftersom hon väl hade tystnadsplikt och sålunda inte kunde ge svaret på några gåtor lät jag bli, eftersom jag inte ansåg mig ha någon glädje av några gud-charlataner. Skulle jag av någon befängd anledning känt ett kyrkligt behov hade jag grannen prästen vägg i vägg. När det gäller Mannen och hans pratande så var länge ett kringvandrande Jehova-vittne övertygad om att hon hade honom på sin sida och t o m en rätt nära vän var övertygad om att han hade fallenhet åt buddismen, det skrattade vi gott åt. Så jag ger inte mycket för de nära samtalen.

När jag läser anhörigbloggar så förstår jag av kommentarer att de som under sin kamp mot döden pratar mycket om det som ska komma och gör det under kärleksbetygelser, det är starka och goda personer. Undrar om de förstår att de därmed kan uppfattas utnämna dem som bär sitt öde på annat sätt som svaga? Och rent av onda? Mannen sa till någon att han såg det som ”sitt jobb” att genomgå sin sjukdom. Man såg lika lite av tålmodligt lidande som frejdig optimism i det ”jobbet”. Men han förde säkert en inre kamp. Och kanske var det övertygelsen att om han skulle börja prata om saker som död och begravningar, då hade han förlorat jobbet, som fick honom att göra de val han gjorde. Så länge han var tillräknelig alltså. Men är man därmed svag?

På cancerkliniken hade personalen en synnerligen konform syn på hur en god cancerpatient skulle vara. Den levde inte Mannen upp till och fick ”svag sjukdomsinsikt” inskriven i sin journal. Så lite fattade de.

På den palliativa avdelningen på det egentligen geriatriska sjukhuset var det annorlunda. Där fick man vara olika. Där fanns ingen press att vara insiktsfull och tapper. ”Den här gömmer vi, den vill inte B se” sa en sköterska om broschyren om ”vård i livets slutskede” som vårt gemensamma hatobjekt, den vikarierande kuratorn, lagt på hans bord. Och den unga läkaren som skrev under själva dödspapperet sa ”jag ser vem han har varit”, trots att hon aldrig sett honom ens i närheten av sin krafts dagar.

Sista sammanhängande orden jag minns, näst sista morgonen, var när dagpersonalen kom in och frågade hur det var. ”Med mig är det bra, men katten är död!” svarade han. Och det var ju sant, om katten alltså. Påkörd av en bil mitt i all förvirring som uppstått med barnvakter och mormödrar. Det blev dagens citat i personalrummet.

Men svag? Nej vet ni vad. Det är väl icke så han blivit ihågkommen. Däremot egensinnig. Och lika sörjd som de som gjorde allting precis rätt. Och dessvärre precis lika död.

Annonser

12 svar to “Födelsedagsminnet”

  1. Ullah Says:

    Fy sjutton för att det kan vara så att folk går och dör alldeles för tidigt.

  2. Cruella Says:

    För du kan ingenting ta med dig dit du går, var det ja. Och jag vet heller inte hur mycket man lyckas lämna kvar. Död var det.

    Men jag vet ingen-ingenting om sånt här, vare sig som anhörig eller sjuk.

  3. Lotta K Says:

    Jag hörde (måste ha varit på radio) om en kvinna döende i cancer som skrivit brev till sin dotter för varje födelsedag i framtiden (ja hon måste ju ha slutat vid någon födelsedag, minns ej vilken, kanske 21 eftersom det var i USA), samt den dag hon gifte sig. Dottern hade väldigt intressanta saker att säga, och jag tror om hon fått välja hade hon inte velat ha en mor som talat till henne från graven i 15 års tid. Mammans uppfattning om vem dottern var som person var ju en ren fantasi- och önskebild. Och dottern kände sig delvis tvingad att leva upp till mammans vilja. Samtidigt som breven ju påminde just om att hon inte hade en mamma i livet. Pappan (som fått i uppdrag att skicka breven) led också kval när han såg hur illa de gjorde hans dotter, och det sista brevet ”kom bort” i posten.

    Stark och svag är ju lätta ord att säga, men svårare att identifiera. Det är väl därför vi har de där schablonbilderna att ta till.

  4. Lotta K Says:

    Letade upp radioprogrammet, det är ”act 1” i detta avsnitt av This American Life: http://www.thisamericanlife.org/radio-archives/episode/401/parent-trap

    This American Life är ett timmes långt program med historier, verkliga och fiktion, runt ett tema. Online arkivet är fantastiskt.

  5. Cruella Says:

    Lotta, det där är just en sådan fantasi jag kan frossa i när jag katastroftänker som värst. Och grejen är att det handlar ju bara om den döendes egen ångest över att inte få vara med och inget om barnets framtida behov – för om dem kan man inget veta. Tack för att du skrev!

  6. Lotta K Says:

    Cruella, exakt! Den egna ångesten förklädd. Såg filmen om den svenska journalisten som dog i ALS (Anna Karin någonting?) och hon sa precis det. Tror det handlade om att köpa presenter för jul eller födelsedag när hon inte skulle vara med, och hon bestämde att det var en dålig ide.

  7. Ullah Says:

    Tänk, jag satt just och funderade i dessa tankegångar när jag läste Annaas text.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Alla; Ja, egentligen handlar nog allt om hur man bearbetar den egna ångesten. Hur man än reagerar och agerar. Blir lite futtigt när det ska sättas etiketter på olika reaktioner. Hur man än vänder och vrider så slutar det på samma sätt ändå. Död. Väldigt intressant exempel som Lotta tar upp. Jag har nog funderat på det, vad det egentligen var de som tjatade på Mannen om att skriva något väntade sig att han skulle skriva. Alla barn räknar väl med att föräldrarna önskar dem allt gott.

    Det är säkert mer värdefullt att behålla något som på ett särskilt sätt påminner om föräldern. Där märker jag t ex att Äldsta varit mer mån om att ha foton av sin pappa framme. Men de andra har säkert sina minnen. Att däremot jag skulle sätta mig och göra minnesböcker till dem slog mig aldrig. Det skulle ju ändå inte blivit deras minnen utan mina.

    En lustig detalj är att Mannen mot slutet så vitt jag vet fick iväg ett enda brev, det var till dåvarande centerledaren Lennart Daléus. Han svarade inte på det. Han anade nog inte att det var det enda brevet och förstod nog inte att det var skrivet av en döende person. Vad det handlade om? Kärnkraftsavveckling förstås.

  9. Ullah Says:

    Jag beundrar verkligen hans engagemang i kärnkraftsfrågan. Det är också något bra för barnen att veta om och minnas.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; fast jag minns när vi pratade yrkesval något år efter han dött och hans yrke, civilingenjör, kom upp och Äldsta undrade om man måste ägna sig åt att stoppa kärnkraften om man blev det, kunde man inte göra karriär och tjäna pengar i stället? Jo, det hade förstås varit en möjlighet.

  11. Rutan Says:

    Jag tror det handlar om en önskan att göra det begripligt, det obegripliga med att en människa plötsligt inte finns längre. Att få till ett ordentligt farväl, tala ut, säga förlåt och tack och inte ha något osagt. Inte behöva tänka sen att varför gjorde jag och sa inte det och det. Som att säga hejdå när man avslutar ett telefonsamtal och inte bara lägger på luren mitt i.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; jo, och det är också därför bilden av den ”goda” cancerpatienten finns, den som har förlikat sig med sin sjukdom och sitt öde, pratar lugnt och sansat om den och allt annat, tar farväl som skulle han ut bara på en lite längre resa. Som om ordet ångest inte fanns. Fast det där också handlar om ångest, de efterlevandes ångest.

    Allvarligt taligt så tycker jag nog egentligen det hade varit förfärligt om jag ”pratat färdigt” med Mannen. Det var ju en del av själva vitsen med honom, att man aldrig någonsin hade pratat färdigt och ständigt ville föra nya samtal, hur vansinniga de nyss oavslutade än varit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: