Med fickorna fulla

Det påstås att St Columb’s Cathedral i Derry är Nordirlands näst mest besökta turistbesökta plats (efter Giant´s Causeway, den märkliga bergformationen vid nordkusten). Jag känner mig inte övertygad.  Jag tror minst lika många besökare som gör sin promenad runt Derrys stadsmurar dras till utsikten en bit från katedralen och söker sig nerför slänten för att se Bogside på närmare håll.

Men skit samma, St Columb´s var den första katedralen som byggdes på de brittiska öarna efter reformationen, den stod färdig 1633. Den är så vitt jag vet ett hyfsat välbevarat exemplar från sin tid även om den genomgått en del restaureringar. Än så länge är det gratis att kliva innanför dörrarna, men besökare ombeds donera ett par pund. Dessutom kan man handla i kyrkoshopen, om någon av de lätt förvirrade äldre volontärerna finns på plats.

Det fanns de inte första gången jag kom dit härom veckan. Jag kunde ostörd stå och stirra och fingra på det märkliga fyndet på disken. En karta med broscher från drottning Elisabeths kröning. Original. Fantastiska små ting med bilder på drottningen i olika högtidsoutfits. Det gemensamma för alla var att hennes juveler glittrade och glänste.

Nej, det var inte bara det att volontären höll på med något annat. Jag hade klivit av min skjuts i utkanten av Bogside, jag skulle nerför backarna för att än en gång besöka Free Derry Museum. Det kändes faktiskt inte bra att komma dit med ett par broscher från Elisabeth´s kröning i fickan. Även om de var fantastiska fynd för fem pund styck.

Framåt nattkröken, efter ett par hot brandy och inpyrd av röken från Dolores ständiga fags greps jag plötsligt av en insikt. Jag hade för förmodligen första gången i mitt liv missat min systers födelsedag. En näst intill oförlåtlig försummelse. Ett sätt att gottgöra detta skulle kunna vara att ställa mig över mitt moraliska samvete och gå och köpa en av de där broscherna. Och minst en till att förära någon annan.

Så jag ändrade på planerna för sista dagen, presentinköp till syster var i det huset med en nyss avliden syster ett synnerligen giltigt skäl, men jag avhöll mig naturligtvis från att berätta vad jag tänkte köpa. Jag har ju planer på att återvända.

I katedralen fanns denna gång en av volontärerna på plats. Men inga broscher. Bara en uppsättning kylskåpsmagneter med motiv från senaste bröllopet och en ask med sorterade kulspetspennor. Denvänliga damen letade, utan resultat. Gick och hämtade förstärkning och en bekymrad ännu äldre gentleman kom ut, beklagande skakande på huvudet. Strax efter mitt besök dagen innan hade en man kommit in och köpt hela kartan. Rubbet. Han hade t o m betalt några pund för mycket. ”En dealer” gissade mannen. Som fattade att fem pund för en glittande originalbrosch från drottningens kröning var rena fyndet och därför kunde kosta på sig en liten donation till kyrkan.

En ensam ask stod kvar på disken bakom kylskåsmagneterna. Den gamle såg min stora besvikelse och sköt fram den mot mig och sa ”Den här är egentligen av mycket högre kvalitet och har säkert samlarvärde”. Ok då. Jag köpte Royal Worcester-broschen med bilden av drottningen, i originalförpackning från 1953 för åtta pund. Systern ska få den. Men den är inte på långt när lika fin som de där med glittret.

Om jag kommit dit nästa dag kanske det funnits andra fynd. En man brukar komma in och lämna av lite prylar från ett gammalt butikslager då och då, berättade denvänlige mannen. Broscherna kom därifrån. Att han hållit på det där lagret så här länge har säkert sin politiska förklaring. St Columb´s är känd för att ha varit en öppen och gränsöverskridande kyrka även under The Troubles. Det finns decennier då försäljning av drottningbroscher ej har varit lämpligt.

Med drottningsbroschen i fickan gick jag och tog ett par sista pints på Peadar O´Donnell´s på Waterloo Street. Det är en bar där det kort sagt inte hänger några bilder av drottningen på väggarna. Varken från kröningen eller senare. Jag köpte med mig en kylskåpsmagnet föreställande Free Derry-monumentet och åkte hem med den i den andra fickan.

Mina jackfickor var nog det enda av mina tillhörigheter som inte genomsöktes i säkerhetskontrollen på Derry Airport. Det var väl lika bra det.

Annonser

2 svar to “Med fickorna fulla”

  1. lisbeth Says:

    Hej hopp så var det nästan som vanligt. Jag har så svårt att lämna alla former av historiska byggnader på ”öarna” Letar o letar efter något att köpa. Hittar jag inget vägrar jag lämna en donation utan ser ut som jag studerar taket när jag går ut. Besöker alltid katedraler älskar atmosfären och det speciella jag känner i luften Kan det vara storheten?
    Ha det bra kul att läsa dina inlägg igen

  2. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; kul att ha dig här igen. Som turist blir man ju alltid lite hemlöst kringdrivande. I katedralerna finns det oftast en lite öppen stämning, samtidigt som det är jämförelsevis tyst, man kan slå sig ned och vila trötta fötter en stund utan att varken behöva vara utomhus eller beställa in något. Jag kan uppsöka en del museer av samma anledning, särskilt om de är gratis. De där skyltarna där det står hur stor donationen bör vara gillar jag inte. Åtta pund för en brosch som de inte betalt ett öre för och som såldes av volontärer tycker jag var en bra donation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: