Död och blogg, en träff på gammalt tema

Träffade av en slump en kvinna jag fått kontakt med via bloggen. Vi tog rent av en fika i Skärholmen. Så då har jag väl haft en riktig bloggträff då, även om hon inte bloggar längre.

När hon bloggade skrev hon en sk anhörigblogg. Tankar om  sjukdom, död. Jag skrev några förnumstigheter på hennes blogg några gånger. Höll igen för att låta bli att kommentera kommentarer. Alla dessa som svämmar över i beundran och styrkekramar.

Jag berättade det för henne nu. Vi var överens om att det var lika bra att jag låtit bli. Folk skulle blivit så förskräckligt arga. Vi hade en del mailkontakt i stället, utbytte tankar och erfarenheter.

Hon berättade nu, ett par år efteråt, att hon ganska snabbt efter dödsfallet ångrat bloggen. Det hade varit bättre om hon bara skrivit en dagbok för sig själv. Men hon ”erkände” också att hon under en period känt sig upplyft som en särskild person. När alla kommentarerna från okända om vilken fantastisk person hon var strömmat in och hon sporrats att skriva mer, visa fler bilder. Och när första blombuketterna började dyka upp.

Sen började hon faktiskt tycka det var lite obehagligt med blommorna. Hur hade avsändarna lyckats spåra henne som var helt anonym i bloggen? Ännu värre när det plötsligt inte bara var blommor med bud, utan presenter hängda utanför dörren. Hur skiljer man på dem som bara vill väl och dem som vill tränga sig under huden på en? Dessutom uppskattade inte barnen till fullo presenterna. ”Varför får jag det här av någon jag inte känner?”( Otacksamma ungjävlar, men jag känner igen det, mina flickor var påtagligt tveksamma till gåvor som räcktes över av någon de inte tyckte sig känna, i samma situtation. Det där fina brevpapperet t ex, det blev liggande tills jag använde det som kladdblock.)

Sen började hon känna tryck på sig att leva upp till bilden av den hjältemodiga kvinnan som klarade allt. Hon vågade inte skriva om saker som hon faktiskt kände. Någon gång hade hon nämligen antytt att hon inte alltid pallade med den sjuke makens alla nycker och krav, att han kanske borde tänka lite på resten av familjen, trots allt. Och fått tillrättavisningar.

Så avled till slut maken. Först fick hon förstås massor av deltagande. Men sen plötsligt poff, så var det över. Den stora flocken, de som öst alla styrkekramar och talat om vilket förebild hon varit med all sin kärlek och sitt hjältemod, var borta. De hade dragit vidare till nästa bloggare med en dödssjuk make/maka, hon kollade och hittade åtskilliga kända alias, med nya styrkekramar, med nya hjältar att snyfta med och hylla. Kvar fanns hon och barnen och en handfull trogna släktingar och vänner.

”Jag kände mig både snuvad och utnyttjad och dessutom arg på mig själv som inte såg vad som pågick” sa hon nu, över kaffet på EH i Skärholmen, det med de blommiga sofforna. Knäppt ställe att träffas för resten, mitt i sommarsolen.

Bloggen stängde hon. Ingen mer okänd skulle få kasta sig över den som underhållning.

”Det var bland annat det jag inte fattade, att även för dem som berättar hur mycket de snyftar, så är det först och främst underhållning. Folk går ju på bio och ser sentimentala filmer för att få snyfta lite, det är precis samma sak med bloggarna! Underhållning!”

Det kändes väldigt bra att träffa någon som tänkt samma tankar.

Om vi stöter på varandra i Skärholmens centrum så tar vi kanske en fika igen, om vi har tid.

Annonser

24 svar to “Död och blogg, en träff på gammalt tema”

  1. Bloggblad Says:

    Jag tycker att du är modig som vågar skriva det här! Det skulle jag inte ha vågat, för jag har märkt att det finns en mob som lurar i bloggvassen och som gärna kastar sig över den som tycker nåt annat än det man ”ska”.

    Men du slår huvudet direkt på spiken! Jag har råkat hamna i läsekretsen hos två anhöriga som häver ur sig sin sorg år efter år och jag har många gånger haft lust att säga vad jag tycker om att leva sitt liv enbart genom någon som antingen inte finns på riktigt eller som inte finns mentalt. Men jag vågar inte. Har dock inte sällan mig till kramizgänget.

    Det finns några starka tabu-ämnen, sorg är ett av dem. Invandrare och bögar är andra. Gud nåde dem som inte skriver och tycker som man ska. Och alltså håller jag mig till ytlighet fast jag är långtifrån ytlig IRL. Men det finns säkert folk som retar sig på att vi har råd att ha båt och äta på restaurang så ofta också…

  2. Bloggblad Says:

    Ska kanske lägga till att jag har en modig ung bloggarkompis som vågar tycka till högt om än det ena, än det andra. Hon får så mycket skit från anonyma bloggläsare att jag inte fattar hur hon orkar hålla på.

  3. Lotta K Says:

    Jag tycker underhållning är ett starkt ord, även om jag förstår varför du/ni använder det. I medieforskning talas det om hur man väljer medieinnehåll efter egna behov. Och behovet behöver ju inte vara för underhållning, det kan ju vara att få ut egna känslor av oro, sorg, vad som helst. (Jag fattar att det är det ni menar, och jag begriper att det är insikten att det varit de egna känslorna som styrt som känns hårt i efterhand. Ville bara förtydliga.) Bilden av mobben som drar från blogg till blogg är oerhört intressant, och sorglig, tycker jag. Älskar barnens reaktion inför oväntade presenter…

  4. Rutan Says:

    Begravningslärkor kallades de väl förr?

  5. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; jag avvaktar lugnt mobben. Jag har träffat den förr.

    Lotta K; ja, jag förstår att ordet underhållning kan uppfattas som starkt, samtidigt som underhållning kan vara ett mycket vitt begrepp. Ofta är väl de där behoven också högst undermedvetna. N tog upp det också, hur det egentligen var lika illa, att bli ”använd” för att tillfredsställa andras behov.

    Rutan; just det, vi hade en sådan i bekantskapskretsen. Grät högt på alla begravningar, och de var många, kunde rusa fram till folk på gatan som hon visste förlorat någon anhörig och sätta på gråtkranen. Ytterst obehagligt!

  6. Noemi Says:

    Håller med här om ”mobben”. Jag förstår hur du menar, Annaa. Intresset är inte på personen ifråga utan mer…jag vet inte vad jag ska kalla det, otillbörlig nyfikenhet.

    Det kan lätt bli gränslöst på nätet om man inte passar sig. Nyfikenheten är inte alltid äkta och för bloggarens skull utan mer…gottande…

  7. Ullah Says:

    Ni vet inte hur många barnlöshetsbloggar jag har följt och följer. Jag förstår inte varför ämnet intresserar mig så. Men flera av dem har nu barn, och jag fortsätter följa dem. Då och då hittar jag någon ny. Men jag brukar försöka vara ganska diskret med kommentarer, för ofta känns det som om jag egentligen inte har där att göra.

  8. Lotta K Says:

    Annaa, jo det har du rätt i, att det är omedvetna behov ofta. Behov, och tolkningsramar. Och ofta finns ju väldigt starka kulturella normer för hur något skall tolkas. Vad som är en bra och riktig reaktion, tex, som du ju skrivit om förut. Intressant att N tyckte att hon anpassat sin berättelse efter normen också.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; just det, personen är ju egentligen mest en bild man skapat i sitt eget huvud efter den information man fått, och som bara är fragment

    och

    Lotta; så kan det uppenbarligen till slut bli så att man anpassar sin berättelse efter den person man uppfattats som. Omedvetet, men även medvetet eftersom man vet vilka reaktioner det kan bli om man inte följer normen.

    Naturligtvis kan man invända att bloggaren måste vara medveten också, men det är inte så lätt i en utsatt situation.

    Ullah; jag följde ett tag en del ”unga mamma”-bloggar. Kan vara svårbegripligt det också. Det finns stora beundrarskaror där också. Och så mycket fejk! Verkar inte finnas något mer lättlurat än tonårstjejer. I anhörigbloggvärlden har jag bara hittat ett enda fall av fejk.

  10. Bloggblad Says:

    Jag har funderat – hur skulle jag göra själv om jag blev dödligt sjuk? Eller hade en make/barn som drabbats?

    Möjligen skulle jag ösa ur mig galla över min egen skröplighet och vårdens … ja, nåt fel skulle jag väl hitta på den… Men aldrig att jag skulle lämna ut nån i min familj. Jag började faktiskt blogga när jag var totalt less en sommar för några år sen när min man var sjuk och jag ideligen fick åka in till sjukhuset och inte vågade lämna honom ensam mer än för ett par timmar, men inte ett ord om det i bloggen. För att inte tala om mina barn… aldrig skulle jag skriva om deras problem.

    Som tur var blev maken bra trots att läkaren hotade med bestående men.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; alla dessa bilder, på barn och på den sjuke… Skulle sagt att nu väntar bara bilder på liket men det har ju redan kommit, folk som visat bilder på sina avlidna barn.

    Jag vet att fler än N, som jag träffade, har stängt de bloggar de skrev under sjukdomstiden, för att det i efterhand kändes för privat.

    Eftersom Mannen inte ens gillade att jag pratade med vår gemensamma husläkare om hans sjukdom så kan jag ju gissa vad han skulle ha tyckt om jag bloggat om den/honom! Men där är man ju olika. Jag kan om någon undrar finna en gemenskap med just anhörigbloggarna eftersom jag varit i samma situation själv. Dock har jag bestämt mig för att helt sluta kommentera.

  12. Lotta K Says:

    Bloggblad: Det där känner jag igen. När jag behandlades för bröstcancer mer eller mindre hela 2008 skrev jag inte om det förrän jag blev arg när Sarah Palin sagt något otroligt dumt i presidentvalskampanjen. Och då var jag nästan färdigbehandlad. För min del tror jag det handlade om att jag inte ville skriva förrän jag visste vad jag ville säga, att skriva ”av mig” hade jag inget behov av. Jag läste inga cancerbloggar heller. Googlade mycket sparsamt. Det var otroligt viktigt för mig att ägna mig åt icke-cancer-saker, för att ge sjukdomen så litet utrymme som möjligt.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; även om han aldrig sa det till mig så tydligt så var det nog precis så min man tänkte om sin sjukdom. Han höll ju på med kärnkraftskamp in i det sista och ville hellre prata om det än sjukdom.

  14. Bloggblad Says:

    Lotta: Det finns problem i min närhet som jag skulle kunna fylla en hel blogg med, om jag grävde ner mig i problemen… men jag behöver känna att det finns andra saker i livet. Och jag svarar inte heller om jag råkar ramla in på en blogg av den karaktären.

    Annaa: Oj, … men nu när du säger det, jag har faktiskt sett döda spädbarn i bloggar! Fast det var ett tag sen. I början av bloggandet följde jag fler trådar. Det har jag inte tid med nu. Men av och till läser jag en blogg där familjemedlemmar fläks ut … och där skribenten inte kan förstå varför släkten är ”så elak och tar avstånd”.

  15. Lotta K Says:

    Annaa, det kändes som att allt jag kunde göra var att ”push back”. Jag skulle inte uttryckt det lika tydligt då, det var bara en reaktion. När jag gick på strålning, och mådde bättre än under cellgiftsperioden, hade jag alltid jobb med mig för att ha något att göra medan jag väntade. Min doktor sa ”Always busy, great to see”. Kommer ihåg hur jag låg på den smala strålningsbritsen och planerade vad jag skulle göra resten av eftermiddagen. Jag vet att du skrev om din man för ett tag sedan att han fick anteckningen ”svag sjukdomsinsikt” i journalen. Om den uppfattningen grundades i att han var yrkesmässigt aktiv, och prioriterade det, måste jag säga att den som skrev hade dålig fantasi och svag empati. Min cellgiftsdoktor berättade vid första besöket om sin bästa väninna som jobbat vidare med cellgiftspatienter under sin egen behandling. Jag jobbade också under hela året jag behandlades. Kollegor tog mina lektioner två gånger i början, när cellgifterna var starkare än senare. Det betydde inte att jag inte begrep att jag var sjuk, men det var så jag valde att leva när jag var sjuk. Din mans och min situation var förstås väldigt olika, men när jag började behandlingen visste jag ju inte hur det skulle gå. Det vet jag fortfarande inte, bröstcancer är oförutsägbar. Att arbeta, om man har ett arbete som betyder mycket och är givande, blir ett sätt att hålla fast i livet. Att vara arg på sjukdomen är också ett sätt att hålla tag i livet. Min faster var över 100 när hon dog. Någon gång runt 94 bestämde hon sig för att låta håret växa och ha knut, eftersom hon sas hade åldern inne. Sex månader senare klippte hon av det, och gick tillbaka till den tonade och lagda frisyr hon haft de senaste 60 åren. Vad jag menar med det är att man bestämmer själv vem man är, och vad det betyder att vara 94 år gammal, eller dödssjuk.

  16. Ullah Says:

    Jag är tacksam för det ni berättar här, för jag känner verkligen att jag lär mig saker som är viktiga.

  17. Cruella Says:

    Jag håller med Ulla.

  18. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; den ”svaga sjukdomsinsikten” bestod bland annat i att han även när han försämrades frågade efter hopp och möjligheter. Samt det där med aktivistjobbet. Han skrev pamfletter i stället för att prata cancer och död.

    Ullah och Cruella; det här är ju erfarenheter som man helst skulle ha sluppit att ha och dela med sig av… typ.

  19. Cruella Says:

    Så klart, Annaa. Men det är bra att vi som hittills skonats kan hindras från att tro och säga en del dumheter.

  20. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; absolut!

  21. Lotten Says:

    Tack för att du delar med dig av dessa funderingar. Mitt beslut att stänga ner min blogg tillsvidare känns rätt. Jag är inte säker på att jag i dag klarat att skriva. Och för vem. Och varför. Men kanske senare, med perspektiv och med en annan målgrupp..

  22. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; jag tror också att du gjort rätt!

  23. Sofia Says:

    Jag kan som bloggläsare känna igen mig i det. Fast tvärtom.. Jag känner mig rätt ”utnyttjad” (starkt ord ..) av en bloggvän.

    Jag stöttade henne på nätet genom en stor tragedi. Jag läste hennes blogg redan innan det hände pga gemensamt intresse så det var inte eländet som lockade mig dit. Vi hade så pass mycket kontakt genom åren att jag faktiskt trodde att vi var vänner på riktigt.

    Vi hade som sagt ett gemensamt intresse och god kontakt redan innan, men när hennes förlust inträffade så kom vi närmare varandra och när hon mådde dåligt så sökte hon aktivt mitt stöd många gånger. Jag ville självklart ställa upp för henne, i stunden kändes det aldrig utnyttjande eller som någon uppoffring för mig alls, men man stöttar ju ändå just för att man är ”vänner”. Men när jag skaffade facebook och lade till henne som vän så märkte jag ganska snabbt att hon inte var intresserad av mig och mitt liv. Hon kommenterade aldrig min sida eller visade intresse för att utveckla vänskapen vidare. Och då ska jag tillägga att hon vid den tiden hade börjat må bättre och var aktiv på facebook, så det var inte hennes dåliga mående som påverkade. Det kändes väldigt konstigt för mig. Det kändes ungefär som att hon tog en titt på mitt liv, mina vänner, min familj och sen ratade mig. Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till henne alls. Jag skäms nästan litegrann för att jag missförstått.. Jag menar, hon kanske aldrig tänkte att jag var en vän utan bara någon figur på nätet, som ”Anna” på IKEAS kundtjänst som alltid finns där för att hjälpa till men som inte är en riktig person.

  24. Annaa Mattsson Says:

    Sofia; bloggvänskapen är en ganska skör tråd. Jag tror din historia kan väcka igenkännande hos många.

    Men om din vän var en av dem som under sin tragedi fick väldigt många kommentarer så kan det också hända att hon vande sig av med bloggen som tvåvägskommunikation. En riktig ”storbloggare” svarar inte på kommentarer. Jag har märkt det på en del anhörigbloggare också, så fort besökssiffrorna stiger så slutar de kommentera, tackar bara ibland för alla fina kommentarer. Och då slinker ju även de gamla bloggvännerna med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: