Skolan håller mobbarna om ryggen

Jaha, men det har jag ju sagt hela tiden!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13473759.ab

Att skolan alltför ofta inte stöttar mobbade elever utan i stället lägger skulden på dem. Åtminstone delar av den. Enligt en uppenbarligen inbankad devis att ”det är aldrig ens fel när två träter”. Trots att så lite av mobbning handlar om att just träta.

Hur många varianter hann man inte med att höra av lärarnas försvar av förövaren! ”S är en kul och trevlig tjej, egentligen”. Ja, det är möjligt, men inte mot mitt och en del andra barn. ”A har inte haft det så lätt själv!” Nej, men det ska faktiskt inte andra barn, med ditt goda minne, behöva lida för.

Och så det evigt fegskitade undanglidande som handlade om lärarens uppgift att behandla alla lika, se det goda hos alla. Missuppfattning av just det ämnet på lärarutbildningens schema? Eftersom det tillämpat innebär att se det goda hos förövarna och få den utsatte att erkänna sina egna fel. Hur många varianter på det har man inte hört? Som handlar om att den elev som känner sig utsatt minsann måste förstå, själv bjuda till osv osv.

Vi har också den riktigt fege, han som kallade till klassmöte för att diskutera vad man skulle göra åt problemet att ‘”klassen var så pratig”. Pratig? Då var väl han själv värst! Jag vet inte vad han ville uppnå, möjligtvis få de föräldrar som ville prata om det som deras barn utsattes för att försvinna i mängden. Vi fick ju inte lov att prata om några enskilda elever. ”Här pratar vi i allmänna termer och pekar inte ut någon!” Jag minns att Karins pappa pratade väldigt mycket också. Om allting annat än att hans dotters aktioner gjorde att andra barn inte orkade gå till skolan. En efter en gav hon sig på. Men han var ju så trevlig, pappan, och hade så många idéer. De var ofta så trevliga på mötena, förövarnas föräldrar.

Artikeln tar inte upp problemet med andra föräldrar. Som hemifrån stöttar förövarna. Som på föräldramöten tisslar med varandra om att den där ungen ju faktiskt är knäpp och morsan verkar lika knäpp. I olika varianter av det också.

En del lärare hävdar att det stora problemet är att det inte finns nog med sanktioner att ta till mot mobbaren. Det är struntprat, det stora problemet är att skolan inte har lust att se problemen. Förövarna är ju ofta de kul och framåt ledartyperna. Som man kanske som lärare känner sig mer befryndad med, inte för att de är taskiga mot andra barn men för att de är mainstream, inte några jobbiga udda typer. Det finns ju andra undersökningar som visar det, att myten om förövaren som det stackars barnet som själv är i underläge bara är en myt. Det finns säkert sådana barn, men majoriteten av ledarna, förövarna, är just starka ledare. Som kommer att fortsätta med samma metoder vidare ut i livet. Raffinerade sätt att bilda kotterier, frysa ut, förtrycka.

Jodå, det finns undantag. Säkert bland förövarna och absolut bland skolpersonal (bland föräldrar vet jag inte).

Personalen på förortsskolan i Stockholm, lärare och kurator, var föredömligt snabb i vändningarna att se och larma om problemen när ett av mina barn var utsatt en gång i tiden. Vi var helt överens om åtgärderna. Eftersom barnet i fråga var ny i skolan så var det bättre att snabbt hitta en annan skola än att dra igång ett åtgärdsprogram. För just barnets bästa. Invändningar finns mot att man på så sätt lät förövarna gå fria. Man kan vända på det också. De fick ju i och med flytten en sak mindre att roa sig med. Och jag och mitt barn behövde inte ägna energi åt deras rehabprogram.

Annonser

13 svar to “Skolan håller mobbarna om ryggen”

  1. -loa Says:

    Mycket bra inlägg inom ett område där det ä bäst-att-inte-prata om -saken-för- då-kan-det-bli-fel-elev-som-drabbas. Det är fegt när fega vuxna fegar ut.

  2. cruella Says:

    I dag handlade det direktsända Kropp och själ (med telefonväkteri) om hierarkier och status i grupper, främst i skolan och hur det påverkar oss vidare i livet. Delar av det mycket intressant, inte minst när de intervjuade Bagisbarn i 8-11-årsåldern om popularitet och status. Extremt klarsynta.

  3. Ullah Says:

    Jag brukar inte orka med att höra barn tala på radio. Särskilt illa tycker jag om programmet ”Barnen” i P1. De säger alltid ”rätt” saker och skall verka så ”klarsynta”. Hur kan det då finnas så mycket skit i skolan?

  4. Annaa Mattsson Says:

    -loa; jäpp, så är det, alltid.

    Cruella och Ullah; ack ja, dessa klarsynta barn. Har en kollega som älskar att intervjua barn och tonåringar. Jag fullständigt avskyr det. Antingen får man dra ur svar eller så rabblar de förnumstigheter. Har många gånger undrat samma som Ullah.

  5. cruella Says:

    Men vad nu då. Så länge det finns mobbing på arbetsplatser bland idel vuxna som sannerligen borde veta bättre tycker jag nog att barnen kan få vara just klarsynta och inse vad som pågår utan att nödvändigtvis själva måsta reda opp det hela. Vuxenvärldens ansvar var det ja

    Hur lyckosam en barn-/tonårsintervju blir beror nog mycket på intervjuaren och dennes inställning. Jag skulle då inte fixa det. Och så vet vi ju inte hur många fullkomligt oanvändbara svar som inte sänds.

  6. Ullah Says:

    Visst skall vuxenvärlden ta ansvar, men det ser jag som en annan sak än att låta barn med rätt svar (oj, höll på att skriva pk-svar !) få framträda i media. För de är väl de som har användbara svar (till skillnad från alla oanvändbara)? Jag har svårt att tro att den värsta mobbaren skulle säga något annat än självklarheter, för att sedan agera tvärtom. En del blir ju till och med sk kamratstödjare o dyl. Och ja, jag känner mig väldigt cynisk, vilket förmodligen beror på tråkiga erfarenheter inom området.

  7. cruella Says:

    Nja, oanvändbara svar tänkte jag nog mest sådana som ”vet inte”, ”ibland” och ja- och nejsvar. Men visst, det är klart att det finns falska profeter även bland barnen. Det allvarligaste måste ju ändå vara att skolans personal och ledning blundar för problemen så länge man bara uppfyller sina åtaganden i form av empatiövningar och etikvisning och så länge ungarna har rätt åsikter när de blir tillfrågade.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Cruella och Ulla; jag var kanske lite otydlig. Naturligtvis ska inte barn själva klara ut mobbningsproblem, det behövs vuxeninsatser. Kamratstödjare har jag också dåliga erfarenheter av. Men jag menar att barn har en strålande förmåga att veta precis vad de ska säga, att låta så ”klarsynta” som vuxna vill att de ska låta. Jag älskar det där inslaget med Sven Melander som försöker tvinga ur ”fred på jorden” ur det lilla barnet. Det är så talande. Mina flickor har båda erfarenhet av gruppsamtal med kurator för att reda ut problem i klassen. Alla satt och rabblade klarsyntheter och kuratorun var så nöjd, särskilt med de välartikulerade ledarna. Tror det är en mognadsfråga att säga ”sanningar” medan man snabbt lär sig säga det ”politiskt korrekta”.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ha ha, nu hände det igen, att en annan kommentar slog ut det jag höll på att skriva. jag håller naturligtvis med dig om att det absolut viktigaste är att vuxna, både skola och föräldrar, tar sitt ansvar.

    Vad jag menar med att jag, oftast, tycker illa om att göra intervjuer med barn och tonåringar, särskilt i grupp, är att det blir så oerhört förutsägbart. Det är en konst att få fram något annat, och det kan man lyckas med ibland. Men tyvärr nöjer sig kollegorna ofta med det enkla och kommer tillbaka rödkindade och säger att ”ungar är så klarsynta och underbara”.

  10. Monika Says:

    Ibland har du bara så otroligt rätt.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Monika; ibland? Hm.

  12. Ullah Says:

    Sedan så kvarstår naturligtvis frågan om vad de vuxna skall göra. Vad kan en lärare göra som är tvungen att ha kvar alla i klassen, och inte ens får utvisa dem ur klassrummet? Som inte har en möjlighet att följa dem (övervaka) i korridorer och ute. Det är ju tydligen hela skolsystemet som är fel på något sätt, som möjliggör miljöer där barn är utlämnade åt varandra.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; skolan har aldrig haft möjligheten att följa eleverna överallt. Men vuxna kan bli bättre på att se när de faktiskt är närvarande, att lyssna på signaler i stället för att släta över. Och på att kommunicera, både med barnen och med både utsatta och förövares föräldrar.

    När jag hörde talas om att en flicka i klassen var utsatt för precis samma sak, av samma barn, som mitt barn och några andra varit med om, ringde jag upp mamman till den utsatta flickan. Hon blev oerhört förvånad, hon var övertygad om att problemet var specifikt för hennes dotter, lärarna som naturligtvis visste om historiken hade övertygat henne om att det var ett ”typiskt tjejgroll”. Och efersom man bara fick prata i allmänna termer på föräldramöten så hade ju nget kommit upp där heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: