Döda pappor vinkar inte

Läser i en blogg om en mamma som läser ”död-böcker” med sina barn inför pappans nära förestående död. Men eftersom jag lovat mig själv, och alla andra eftersom jag gjort det här i bloggen, att aldrig mer kommentera en anhörig-blogg så behåller jag tankarna för mig själv.

Nähä, förstås inte. Det vore väl olikt mig.

Har för mig att jag skrev om här förra eller förrförra året om hur Äldsta sorterade bort ”alla böcker som gav mig ångest som liten”. Det var just förra eller förrförra året hon gjorde det, inför flytt. Det var en ganska rejäl hög med en del förvånande inslag. ”Else-Marie och småpapporna” har vi redan dryftat här, det minns jag. Att det är en bok som mest mammor med viss humor gillar och att den därför blivit så stor. Det är ju mest mammor som läser. Mina barn askydde den. Men höll hyfsat god min. Fanns en del böcker med personer, ibland gestaltade som djur, som inte var riktigt snälla i huvudrollen också. I den där högen. Man ska ha en viss sorts humor för att uppskatta Karlsson på Taket till sitt rätta värde. Jag hade det som liten, men inte Äldsta, uppenbarligen.

Till ångest-böckerna hörde alla böcker som hade med Död att göra. Hennes syskon höll ivrigt med henne. Och observera, alla dessa böcker införskaffades och lästes långt innan Mannens sjukdom och död. När han dog var Äldsta nio och redan långt inne i tonårs- och vuxenlitteraturen. Lite skamset såg jag att det var en rätt ansenlig hög som handlade om dockdöd, farfarsdöd, djurdöd, systerdöd. Föräldradöden fanns mer i ungdomsböckerna, men dem minns jag också, inte en svensk sk flickbok utan ångest och död. 

-Varför tror vuxna att små barn vill läsa om sånt?

Inget bra svar, egentligen. Vuxna tror att barn har en massa frågor och funderingar som de vill ha svar på fast de inte frågar. Man vill ju gärna ha små seriösa filosofer till barn, även om man som jag är rätt ytlig själv. Och så skaffar man böcker, tycker att det är så fint att de där seriösa böckerna helt enkelt finns.

Mamman i bloggen tycker att alla barn borde läsa pedagogiska döds- och sorgeböcker för att vara förberedda på död. Bevare mig väl. Barn ska inte alls vara särskilt förberedda på att folk kan gå omkring och dö runt omkring dem. Det skapar bara ångest. Död drabbas de tids nog av ändå. Däremot ska man inte hyscha om döden för barn. Och visst kan folk dö i böcker för det gör de i verkligheten. Men inte i särskilda dödsböcker för små barn. Äldsta har nog rätt i det.

Pedagogiska samtal om att föräldern eller morföräldern snart ska åka till himlen tror jag man ska vara förskräckligt försiktig med också. Om man inte särskilt själv tror på det där med himlen. Det blir så lätt att barnen helt enkelt bara tror att himlen är någonstans man åker och kan komma tillbaka från. Vi är många som tvivlar på att någon någonsin gjort det. Får man lära sig att pappa ska sitta på ett moln och vinka blir det kanske lättare att för stunden fatta den förestående döden och framförallt lättare att försöka förklara den  – men man kan också bli gruvligt besviken när han sedan inte alls sitter där.

Döda pappor har nämligen en obehaglig tendens att helt sluta vinka. Det är när barnet upptäcker det som de någorlunda fattar döden. Precis som vi vuxna, egentligen.

Annonser

4 svar to “Döda pappor vinkar inte”

  1. Lisbeth Says:

    Det är det bästa inlägg jag läst i detta ämne. Vi vuxna kan välja hur vi vill gå till vägen men yngre barn kan inte välja. Samtal och egna berättelser i en trygg famn är vad jag gett mina barn o dom i sintur med sina barn.
    Vi gör som vi vill men ibland måste man få sätta ett ?

  2. Evis Says:

    Folk rekommenderade ”Farväl herr muffin” när jag skulle upplysa minsta dottern om att morfar hafr dött, men eftersom jag inte kan läsa den utan att börja storböla tror jag att det hade varit ett dåligt val 😉

  3. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; tack.

    Evis; nä, ingen bra idé som sagt. Jag tror det är bäst att prata med barnen utan att konstra till det. Minns när Molly insåg vad död var. Vid akvariet som fanns på Apoteket vid Mariaplan. En ganska stor fisk hade dött och låg på botten, den var väldigt tydligt död. Tomma ögonhålor och sånt. Man kunde utan större fantasi se att här var det inte tal om att packa sina saker och flyga upp på ett moln och sätta sig och vinka. Hon var oerhört tagen över insikten, kan väl ha varit runt 4 år.

  4. Bloggblad Says:

    Klokt skrivet. För visst är det så att vi andra ofta tror att vi vet vad andra mår bäst av…

    När jag var i slukaråldern och låg på sängen och grät i flera dagar efter att ha läst en sorglig bok, började min mamma att censurera min läsning. Jag kunde ju inte avsluta mitt i nåt spännande som jag sen fick ångest av…

    Och precis som du säger – även barn har en inbyggd förmåga att klara av det de drabbas av utan att vi försöker lura i dem nåt, eller överförklara vad som hänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: