Lakansspets och gammal teater

När jag en gång i tiden hoppade av min textillärarutbildning så hade det flera orsaker.

En var förstås att jag egentligen inte riktigt levt mig in i det där med lärarrollen när jag sökte utbildningen. Det var liksom sekundärt, efter det textila. Angående det så hade jag insett att jag inte var så talangfull som jag hoppats, jag skulle knappast kunna ägna mig åt något skapande som profession, men som textillärare skulle jag i alla fall vara i närheten. Utan att alltså riktigt tänka in mig i lärarrollen. Omoget förstås.

Jag fann skolan förstockad och tråkig samtidigt som den var synnerligen tidskrävande. Det var en viktig anledning. Hade det varit roligt att gå där så kanske jag hade levt mig in i lärarrollen, tagit matchen mot de gammaldags värderingarna. Jag hade ju faktiskt börjat småjabba lite mot läraren i pedagogik.

Dessutom tyckte jag faktiskt man fick lära sig att lära ut fel saker. Jag tyckte då som nu att det var bättre lära barnen sy saker de kunde ha nytta av än att sitta och knepa ihop pyssel till varken nytta eller glädje.

En anledning att det inte var roligt var tyvärr studiekamraterna. Betänk nu att det var tidigt 70-tal, vi var en generation som blivit tonåringar rakt in i revolt och samhällsengagemang, inte minst det för kvinnans frigörelse.

Det ingick inte i min föreställningsvärld att man bara för att man intresserade sig för textilt hantverk och skapande också skulle bära med sig mycket av de värderingar som ju var på god väg att vändas upp och ned. Jag kände mig som en främmande fågel som inte var upptagen med att sätta bo och virka lakansspetsar till brudlakanen på rasterna. Nej, de gjorde det inte allihop, men om man säger så var det vad som präglade stämningen. Det och att de naturligtvis älskade pysslet.

Det hade t o m varit ok med de där spetsarna, om inte de som höll i virknålarna köpt hela det traditionella kvinnopaketet med garnet och beskrivningen. Jag minns att vi träffades hemma hos varandra, flickorna i klassen. De där som dominerade gruppen hade alltid nya inredningsknep att visa upp och de överträffade varandra i piffiga rätter. Jag bjöd på glögg och färdigköpta pepparkakor i mitt studentrum med revolutionära affischer på väggarna.

Jag var frustrerad. Jag hade ju sen 8-10 årsåldern alltid haft handarbete i händerna, från 12 sytt det mesta av mina kläder, jag hade under vänstervågen mötts av en del förakt mot det under termer som ”förspilld kvinnokraft”. Nu satt jag med dem som borde vara gelikar, men vi befann oss mil ifrån varandra.

Det var inte så särskilt svårt att välja. Skolan kvävde mig. Efter ett lov gick jag inte dit mer utan skrev in mig på universitetet igen. Hade så småningom ett långt samtal med rektorn. Hon tyckte det var så synd att jag slutat, hon kom ihåg mitt föredrag om Elisabethansk teater och var övertygad om att jag skulle bli en bra lärare. Kanske skulle jag söka en annan ämnesbana för läraryrket? Nej, jag trodde inte det. Jag hade andra planer.

När jag mötte någon fd klasskamrat sa hon att de saknade mig. Det  hade blivit så tyst, ingen som varken och svor och domderade eller sjöng vid Singer-maskinen längre. Nej, och ingen som broderade varken knutna nävar eller penisar i gammaldags tekniker. Ingen som hade en avvikande pryllåda i färg och form, ingen som sydde en tvättpåse när andra gjorde komplicerade förvaringskonstruktioner med fack i olika storlekar för herr och damskor, ingen som sydde hellånga volangplagg med broderier när uppgiften var ”praktiskt köksförkläde”. Kort sagt gjorde de allihop som de blev tillsagda och fortsatte däremellan på sina lakansspetsar och att diskutera vilka söndagsmiddagar de skulle överraska fästmännen med.

Jag ångrade knappast mitt val. Kärleken till vävandet hade visat sig vara tillfällig, den som en del annat slocknade, men mycket kunskaper har jag burit med mig och förvaltat på lite olika sätt. Mellan har haft anledning att uppskatta både råd och handräckning, men tyckte kanske jag borde hållit inne med pekpinnarna till hennes lärare på textilgymnasiet, (tyckte hon såg för mycket  mellan fingrarna med slarv).

Och jag är fullständigt fast i samma övertygelse som hösten 1972: textilt skapande måste inte nödvändigtvis vara förknippat med något annat än just  ett intresse för det.

En skillnad är det förstås mellan dåtid och nutid. Mina gamla seminariekamrater påstod sig inte bejaka sin kvinnlighet eller rent av göra en insats för feminismen när de virkade på sina spetsar. De tuffade bara på i gamla hjulspår. Kanske vaknade de rent av sedan.

Varför i himmelens namn jag höll föredrag om Elisabethansk teater? Tja, varför skulle jag inte?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: