Tankar inför bloggjubileum

Kanske ska man då och då komma ihåg att det finns olika bevekelsegrunder för att börja blogga och för att fortsätta. Det som är självklart för en är det inte för en annan.

Jag kan just i dagarna ”fira” 6-årsjubileum som seriös bloggare. Jag hade under några månader en illa skött blogg på en av de där krångliga bloggsajterna som är svåra att hitta och kräver inloggning för att kommentera. (Det är numera bara manliga bloggare med mycket stort hybris som ligger på såna.) Men sen flyttade jag till en mer lättillgänglig plats och började skriva kontinuerligt vid den här tiden 2005.

Anledningarna var flera. Dels möjligheten för någon med evig skriv- och tyckardrift att  snabbt få ner och ut ord. För många var bloggen ett sätt att äntligen komma till skott och skriva. Jag hade ju skrivit professionellt i åtskilliga år, men tyckte bloggen gav nya möjligheter.

Dels kommunikationen. Jag var otålig i början när kommentarerna inte strömmade in och  lite besviken över att dialogen med annat mediafolk uteblev; någon var inne och nosade men insåg snabbt att jag inte tillhörde rätt kotterier och inte var intressant nog att upptas i några. Men det där kom jag rätt snabbt över, skrev istället mycket för att ligga på de listor som fanns på blogg.se:s startsida. Och fick de första kommentarerna; till min stora glädje var det snart en handfull som återkom. Utan kommentarer hade jag definitivt inte fortsatt blogga. Ett okommenterat inlägg betraktar jag som ett misslyckat inlägg. Mest lyckade är de som resulterar i en lång vindlande tråd där synpunkter och åsikter utvecklas och kastas fram och tillbaka. Superlyckat är det inlägg som lockar både gamla och nya läsare att delta i diskussion.

Men andra har haft helt andra bevekelsegrunder. Informera, dryfta dagspolitiken, hålla kontakt med gamla vänner, skriva en offentlig dagbok, sälja prylar. Eller helt enkelt bara synas.

Ett tag trodde var och varannan ung tjej att det bara var att börja blogga så skulle man snabbt bli rik. Någon skrivdrift, eller lust att tycka saker, var det inte alls alltid tal om, utan framförallt att synas, utan att kanske ens ha något att visa. Alla minns vi dussinbloggarna med senaste utbudet från H&M. Några lyckades, fick t o m nya karriärer, andra försvann efter ett tag. Nya kommer till. En del har tur och skicklighet att muta in nischer. Trender kommer och går, bloggarna med dem.

Den som startar sin blogg för att  i bästa fall skaffa en utkomst är naturligtvis  beroende av kommentarer. Men har kanske aldrig ens haft tanken att kommentarer är samma sak om kommunikation, bara en bekräftelse på framgången. Det framgick snart att riktiga storbloggare knappt läste sina kommentarer och alltmer sällan svarade på dem. Utbringade bara då och då lite förtjust tacksamhet. Lockade med utlottningar av prylar för att hålla kvar läsare. Fixade frågestunder.

Till detta kommer uppfattningen att man bara ska läsa bloggar ”man gillar” och därför självklart bara ge postiva kommentare typ ”åh vad bra du skriver/vad du är snygg”. Det här kan man tycka är hur märkligt som helst ur en hel massa synvinklar. Hur många flugfångare till skribenter har det inte funnits i mediahistorien, skribenter som dragit till sig både dem som älskat och dem som de retat gallfebern på? Det tycks råda en skriande okunnighet både om det och att man faktiskt skriver för offentligheten så snart man släpper  ut sin blogg.

Denna okunnighet ska man ha i åtanke när man försöker förstå. ”Nu ska jag starta världens bästa blogg och få massor av läsare som tycker allt jag skriver är skitbra!” Är man ung och saknar mediaerfarenhet så är det lätt att tro att verkligheten ska se ut så. Unga idag är uppfostrade till ett starkt JAG-tänkande. Ordet ”samarbete” har fått en ny betydelse, det innebär inte att göra saker kollektivt utan att flera ger den individ som förtjänar det, t ex en framgångsrik bloggare, pepp.

Om sen framgången kommer är det lätt att kollra bort sig och svårt att ta till sig att det finns de som tycker olika. Och som har fräckheten att använda kommentarsfältet till att tala om det. För det var ju aldrig meningen, det skulle ju bara vara till ovationerna! Och ju fler ovationer man får, desto mer sticker de avvikande ut och desto snabbare är beundrarskaran  att träda till försvar. Fäkta med armarna och hävda att alla som tycker olika bara är avundsjuka.

Det är lätt att ta till kraftiga ord om språket på nätet.  ”Så tycker inte jag” likställs med ”påhopp”. Den som tycker olika blir ”troll”. Och orden som används för att slå ned på de oliktänkande blir förstås ännu kraftigare, ”hatet” uppstår snabbt. Men det är kraftigt åt andra hållet också. Det räcker inte att tycka att något är bra. Ovationsspråket stegras till nivåer som varit reserverade för de riktigt stora bedrifterna inom konst, litteratur, politik etc.  Det närmar sig också kärleksspråket; det som man annars bara viskar till sin älskade eller jollrar till sina barn och  husdjur vräker man ut i kommentarsfältet. De överdrifterna talas det faktiskt sällan om när man talar om internetspråket.

Vad vill jag säga? Jo, att de olika bevekelsegrunderna naturligtvis försvårar både förståelse och kommunikation. Att det förmodligen är något vi måste leva med.

Annonser

6 svar to “Tankar inför bloggjubileum”

  1. -loa Says:

    Tänkvärt, tänkvärt! Grattis till de sex åren.

  2. Ullah Says:

    Det är därför jag aldrig brukar läsa kommentarerna till de sk kändisbloggar jag tittar till då och då. Jag föredrar bloggar där man känner sig hemma och där man får respons på kommentarer och där man känner igen de andra som kommenterar.

  3. Annaa Mattsson Says:

    -loa; tack. Sen blir det tolv.

    Ullah; det handlar nog om olika saker man vill få ut även som kommentator. För mig känns din inställning självklar. För andra är den inte alls det. Jag har jämfört med mig själv och popidolerna en gång i tiden. Genom att ingå i en fanclub kände man sig som en del i en gemenskap runt idolen, nästan så man kände dem lite närmare. Skickliga fanclubsledare såg till att hålla den känslan vid liv, precis om skickliga bloggare gör. Och naturligtvis fanns det i fancluben inget utrymme för kritik av idolen, tvärtom hjälptes vi åt att skapa den idealbild vi ville ha. Jag minns allt hur kompisar och familj kunde irrritera sig, påpeka att alltihop mest var på låtsas.

    Varför somliga av oss växte ur den perioden redan vid 15 och andra fortsätter leva kvar i den vet jag inte. Men uppenbarligen har bloggarna fyllt ett behov.

  4. Rutan Says:

    Liknelsen med fanclub var jättebra! Jag tänker på de som står nedanför en scen och viftar med plakat, som på Allsången. Byt ut Måns Z mot Underbara C och det skulle stå lika många och vifta.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; och naturligtvis växer man av det. Har träffat gamla ”popidoler” som berättat hur de för varje skrikande tonårsflicka trodde att de var bättre musiker. Vi har ju sett hur säkert innerst inne goda vuxna kvinnor tappat besinningen när de blivit motsagda i sin blogg, just för att de haft en trogen fanclub omkring sig.

    Visst är det lustigt att kvinnor i olika åldrar, som så ivrigt predikar i sina bloggar hur mycket kvinnor kan, att det är just de som inte vill man ska tycka olika i deras bloggar. Men som sagt, det har med förväntningarna att göra.

  6. Ullrika Says:

    Jag har läst och kommenterat i några halvstora bloggar och blivit mycket förvånad när jag fått respons! Det är ju liksom inget kul att kommentera utan svar? Då kan jag ju lika gärna skriva det jag tycker i min egen blogg och hoppas få en dialog om saken där?

    Grattis till de sex åren!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: