Stjärnorna lyser över landet

Bläddrar lite på nätet i lokaltidningar ibland. T ex den där jag var medarbetare under några viktiga år i mitt yrkesliv.

Det är som vanligt.

Och jag inser förmätet vad jag tillförde en gång i tiden. Två saker.

Jag försökte göra kulturjournalistiken till en angelägenhet för fler. Försökte inte härma ett fisförnämt språk som jag inte behärskade utan skrev på mitt eget. Det är rätt så tortftigt, men oftast begripligt.

När jag tyckte att något inte var så lysande så skrev jag det. Det fick jag förstås fan för ibland.

Men jag vet att jag var omtyckt av många för båda de där sakerna. Att jag skrev enkelt och livfullt om saker som de var, och när jag var satt att tycka så tyckte jag. Även om de inte höll med mig så gillade folk att jag tyckte.  En gång gick jag mitt i en föreställning för jag tyckte det var så hemskt alltihop, och skrev det. Lägga skattepengar på sånt dravel. Då fnissade en del, men några vänner av ordning blev mycket arga. Det var kul att de hörde av sig, kommunikation med läsarna är alltid roligt.

Nu bläddrar jag och hittar det där fisförnäma språket. För all del, det har varit värre, mycket värre. Men det är ändå påfrestande.

Värre är det där att allting är så strålande. Vartenda litet kulturevenemang är en begivenhet av yttersta klass, varje lokal förmåga en stjärna varje B-artist från huvudstaden en världsartist. Typ.

Undrar varför det är så. Är landsortsfolket, inklusive mediafolket, så svältfött på kultur att de girigt suger åt sig allt och hyllar urskiljningslöst av ren tacksamhet?

Icke.  Utbudet har förändrats på de år som gått, men det har icke blivit mindre.

Personligen sprang jag på ungefär 50 gånger så många evenemang när jag bodde i den lilla staden som jag gjort sedan. Men det hade både med jobb och situation i livet att göra. Och avstånd förstås. Tar det högst en kvart att gå till allt så är det enklare.

Men inte fan tyckte jag allt som lät och rörde eller visades i bild var bra bara för att jag var lantis.

Det borde jag kanske gjort. Det kanske var därför jag flyttade. För att jag som vanligt ville göra mig märkvärdig.

Mest dyker de här tankarna upp för att jag var ute i landet en sväng igår och gjorde ett nedslag i kulturlivet. Kom ihåg, kände igen saker från förr. Och undrade lite hur själva livet hade blivit om jag stannat kvar. Inte igår alltså, utan i staden jag gjorde mig beredd att dra från vid den här tiden för 31 år sen.

——-

Ska bara tillägga att den kulturglimt jag fick igår var av bra kvalitet. Så ingen blir ledsen i onödan.

Annonser

4 svar to “Stjärnorna lyser över landet”

  1. Monika Says:

    Man kan hamna lite i försvarsställning när man bor på landet. En del pratar mycket om hur skönt det är att inte bo i stan och att man faktiskt inte saknar någonting, det är bara fantastiskt. Jag har aldrig hört någon som bor i en stad prata om hur skönt det är att slippa bo på landet! Jag tror att man faktiskt förväntas vara lite tacksam över att det överhuvudtaget ”händer något” när man bor på en mindre ort.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Monika; ja det är märkligt det där. Och nu är ju inte Uddevalla precis landet, mer än i utkanterna, men mentaliteten finns där.

  3. Cecilia N Says:

    ”Och kören sjöng bra som vanligt”. Nä, inte riktigt så formulerade sig tidningen när de varit och lyssnat på oss, men det var lite ”gäsp” över det.
    ”Habilt” sjöng vi en gång också. Det var nog fler än jag som fick gå och slå upp det.

    Nån gång så har det inträffat något som gör att tidningen inte alls kommer eller skriver om oss längre.

    Jag vet inte om jag ska sörja eller vara lättad.

  4. Annaa Mattsson Says:

    CN; det fanns på min tid på landsortstidningen en frilansande skribent som för skitsummor skickades att bevaka i stort sett alla musikevenemang. Hans uppfattning om en musikrecension var att rabbla upp alla stycken som framförts, i tur och ordning och sen komma med ett tyckande i stil med ditt citat. Fanns det tid och ork ströks det i hans texter, ofta publicerades de som de var. En förfärlig slapphet som fortsatte många år efter jag slutat. Nonchalans både mot artister och läsare.

    Men tyvärr fanns det förväntningar också hos lokala aktörer på hur det skulle vara. När jag skrev vad jag – och många andra – tyckte om den lokala nyårsrevyn blev det liv i luckan. Revykungen som också var en högre kommunal tjänsteman uppvaktade tidningsledningen och gratisannonser för revyn ordnades fram. Nästa revy förbjöds jag att skriva om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: