Läsarna har alltid fel

Så där, då var jag av med det ämnet.

Sanningen är väl att jag är orolig över vart hela debatten om näthatet kommer att ta vägen. Den har bland journalister kommit att landa olyckligt i ett vi- och dom-tänkande. Där journalisterna är de utsatta, läsare med synpunkute en näthatarmobb. (I en krönika framställs en författares kritik mot en recensent som ”näthat”.) Vilket naturligtvis är en vädligt förenklad bild av verkligheten där hela dynamiken inom de sociala medierna nästan helt negligeras. Men verkligheten kan ju alltid enkelt korrigeras om man har makten över orden i sin hand. Kontroversiella bloggare startar en liten tidning och blir plötsligt professionella skribenter som lyfts fram som exempel på hur utsatta journalister är. Men det visar förstås hur svårt just en del av media har att hantera att det numera finns annat än just journalister och läsare där ute. Hot är hot vem det än drabbar, ja visst, men det blir lite dråpligt när kartan skrivs om så enkelt för att passa mediaverkligheten. Två TV-program för Clara Lidström och synpunkter på hennes blogg kommer att återges som ”näthat mot redaktör”. Sånt här kommer att bli omöjligt att publicera:

http://www.youtube.com/watch?v=TCouVeP6q-A&feature=player_embedded

Men det är egentligen inget nytt.

Den journalistiska tradition som jag lärdes in i på nyhetsredaktionerna var att läsarna alltid hade fel. Insändarskribenter skulle hållas kort. Liksom folkopinioner.

Det klassiska sättet att behandla en folkopinion, stor som liten, var att hitta en makthavare som sa emot. Annars hade man inte gjort sitt jobb. Makthavaren skulle också ges sista ordet.

Gissa varför t ex Folkkampanjen mot atomkraft fick lägga ett sånt stor jobb på mediauppvaktning? Gissa varför miljörörelsen fick kämpa så hårt mot det löjets skimmer som lades över allt de sa och gjorde?

Jag tycker det känns lite uppgivet just nu.

Till råga på allt har jag haft datorhaveri idag. Hela förbannade mallformateringen bortblåst, hela Word en enda oändlig 11-punktersrad.

Jag fixade det själv. Men det var mina planerade jobbtimmar som gick åt.

Jäpp, det är en del av min kluvenhet. Jag råkar ju faktiskt vara professionell skribent, också.

Undrar om jag ska ta och utnyttja den rollen. Börja fäkta med armarna om ni säger emot mig och kalla det för ett angrepp på mig i min yrkesroll.

För frågan är om man är mer professionell skribent om man är bloggare som startar en liten  tidning än om man är en sedan länge professionell skribent som startar en liten blogg. Jag skulle nog vilja säga att det beror på, i vilken debatt man ska passa in.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: