Dagens debatt

Det gick bra med  barnklappet. Jag stack inte fram några matkladdiga händer och klappade ingenstans, bara beundrade. 3½ månad är en bra ålder, då börjar de se ut som om de har något slags koll. Föräldrarna blev glada för koftan. Man märker numera en skillnad när man ger bort hemmagjorda saker. Det uppskattas mer än förr. Jag menar, det tog ungefär lika lång tid att göra en liten barnkofta  för 30 år sen. ”Tack” sa folk i ungefär samma tonläge som om man hade reafyndat lite Konsums Bastrikå på vägen.  Nu blir de mer till sig. Lite konstigt.

Sen när jag kom hem såg jag på Debatt. Man måste väl säga att Belinda Olsson har lyckats när hon t o m retar sina  gamla redaktionskollegor i ”näthatdebatten”. Intressant med påpekandena om att redaktionerna kunde ha hållit undan en del av nätondskan om de brytt sig om att kommunicera med dem som kommenterat. Nu bildades  tidigt en skola där journalisten skriver och håller tyst, debatten sker mellan kommentatorerna. Det är intressant att det enbart är det anonyma näthatet som fokuseras. Jag är tämligen säker på att den här debatten och nya regler kommer att innebära att  toleransen för avvikande uppfattningar kommer att bli ännu lägre i bloggarna. För en viss bloggares vänner var det ju en fördel en gång i tiden att jag inte var anonym, de hade ju en adress att skicka sina  mail till. 

En märklig skilsmässodebatt fick man se också, om man orkade. En ung kd-politiker som värnar om äktenskapet och är arg på dem som gör annat. Gudrun Schyman som klokt förklarar sitt syfte med att delta i antologin om skilsmässor. Zappade kanske iväg, men saknade en ung debattör som tog upp fighten med Ebbas Busch när hon med frireligiös självgodhet uttalade sig för en hel generation som värnar om äktenskapet.

Jag tycker skilsmässodiskussionen är intressant. Aspekten som jag antar tas upp i den där antologin och som Schyman framförde. Hur skilsmässan uppfattas och beskrivs som den största av sorger. Barn dras med i sorgen av de vuxna, övertygas om att de lever i en tragedi. Bra att det blir belyst. Jag har skrivit om samma sak förr. Den där bloggen som en dotter satte under näsan på mig ”Titta hon skriver som om mannen hade dött, men barnen har ju sin pappa kvar och kommer ju att vara hos honom regelbundet!”  I know.

Jag har sett det nära. När min systers make förlupte hemmet när deras gemensamma barn var 13 – 16 år var det i t ex min moders ögon en så otroligt mycket större tragedi än när min make lämnade jordelivet när våra barn var 6 – 9 år. Nix, ingen bitterhet, ingen brist på självdistans från min sida, enbart tyvärr sant. Jag minns scener på gränsen till hysteri från den där skilsmässan. Minns hur modern snyftande beskrev hur de stått de tre ensamma stackarna på en tågperrong, hur skulle de klara sig. Lovar att hon inte ställde den frågan om mig, modern. Hur många perronger vi än stod och vinkade till eller från. T o m gravkanter.

Varför? För att jag var en annan person? Tveksamt. Tror det handlade om skam och nesa. Jag var ju inte aktivt övergiven. Jag har ju också tidigare skrivit om hur det kring frånskilda kvinnor gärna sluter upp en kader av medsystrar, stöder och förbannar. Denna kader uteblir kring änkor. Av samma skäl som ovan. Ingen skam och nesa. Jag kunde gå så långt som att säga att det verkade bättre att bli änka än frånskild, för då var det i alla fall inte någon aktiv handling som orsakat sorgen, man slapp själva nesan, sveket och besvikelsen som jag förstod gjorde att de frånskilda kvinnorna drabbats hårdare., behövde mer tröst och stöd.

Så jag tror det är bra om Schyman och andra lyfter fram att en skilsmässa inte alltid är en tragedi. Att äktenskapet vad än den heliga skriften säger idag inte är något vi kan förutsätta ska hålla för evigt och därför skilsmässa inte borde vara en sån skandal. Och framförallt: skona barnen. Inte från skilsmässor men från de upprördaste av vuxenkänslorna kring den. Det är en skandal varje gång det står en 13-åring och med sin mammas ord vrålar ut sin sorg över att ”pappa har lämnat oss”. (Eller mamma, ja ja, men vid just såna tillfällen inordnar sig förvånansvärt många kvinnor i patriarkatets värderingar.)

Ok, det spretade, men det brukar Belindas Debatt också göra.

Annonser

22 svar to “Dagens debatt”

  1. Evis Says:

    Jag fattar inte att skilsmässa kan vara en skam och en katastrof idag, men så är det uppenbarligen. Mina föräldrar är skilda, jag är skild i alla fall tekniskt sett eftersom jag separerade från Vendelas och Valerias far, Rickards föräldrar är skilda, åtminstone hälften av alla jag känner har skilda föräldrar och verkar inte se det som någon otrolig katastrof. Flera var faktiskt glada när det väl hände.
    Jag minns när jag var tonåring så konstaterade jag att skammen över skilsmässa var något som tillhörde dået, från tiden innan kvinnofrigörelsen och innan kvinnan gick ut i arbetslivet.,

    Men så var det uppenbarligen inte – eller så är det en underlig svängning som skett tillbaka, de moralkonservativa har fått överhanden igen. För alla har ju inte accepterat skilsmässor, när en vän till mig skilde sig så var hennes föräldrar rätt upprörda, för att ”man gjorde inte så i deras kretsar”, men majoriteten?

    Det är såklart sorgligt när ett förhållande inte håller, men det händer ju faktiskt väldigt många förhållanden så det är löjligt om det byggs upp som den Stora Traumatiska Händelsen och barn känner sig tvingade att må sämre än de gör. De finns de som mår dåligt av en skilsmässa, men det betyder inte att man ska försöka få dem som faktiskt inte gör det att må dåligt av skuldkänslor för att de är ”onaturliga”.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; precis så. Och det är så vitt jag förstår detta som den där antologin vill belysa. Och att en skilsmässa faktiskt kan vara den lyckligaste lösningen. Jag är ju också en gång skild, det uppfattades inte som en katastrof eftersom det inte fanns några barn. Enligt föreställningen alltså att skilsmässan alltid är en katastrof för barnen.

  3. -loa Says:

    …men det spretade bra, Annaa.

  4. Ullah Says:

    Jag känner också en massa skilda och när det gäller mina föräldrar var det dessutom mamma som stack. Jag var för stor för att bry mig om det särskilt mycket, men min lillebror som bodde kvar hemma hade bara en önskan: att inte behöva flytta. Så det slapp han. Till och med min farmor som var supergammaldags tog det bra. Så jag förstår inte heller vad folk håller på med. Det enda som gnager i mig när jag läser vad du skriver, Annaa, är att jag inte brytt mig tillräckligt mycket om min gamla kompis som blev änka för några år sedan, när dottern var kanske 8-9 år (nu i samma ålder som Evis stora flickor). I Uddevalla förresten, och förmodligen är avståndet en del av förklaringen. Men ändå. Jag får nog ringa henne nu. Fast jag är i alla fall konsekvent, och brydde mig inte särskilt mycket om min kusin eller min bror heller när de skilde sig. Båda verkar dessutom lyckligare nu än då.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; aldrig för sent att höra av sig! Jag skrev väl om henne jag träffade i Göteborg härom sommaren. Och som jag inte träffat sedan strax innan hon blev änka 2003. ”Tack för brevet!” var det första hon sa! Brevet som jag alltså skrev när maken just dött.

  6. Ullah Says:

    Ja, då skall jag göra slag i saken.

  7. frktjatlund Says:

    Det jag stör mig på med den här boken om skilsmässans välsignelser är att antologisamlarna gör business av sina egna erfarenheter. Ungefär som Linda Skugge på sin tid.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Vad fan håller word på med!? Det som händer är att om man inte är inloggad och försöker skriva en egen kommentar så får den senaste kommentator som avsändare i stället!

    Tjatis; det har gjorts massor av den typen av böcker. Mammaböcker, pappaböcker, förlossningsböcker. Bra när det är antologier så det inte är en enda persons sanningar som basuneras ut, jag är väldigt förtjust i ett par av dem. Men jag har inte läst den. Å andra sidan kan en redaktörs sanning prägla en antologi. Har i min ägo några av det slaget. En porrantologi och så den där om kvinnor ur arbetarklass som speglade arbetarklass ur ett väldigt snävt perspektiv.

  9. Karin/Blott Sverige Says:

    Håller med Evis, har svårt att förstå den där katastrofgrejen, även om det naturligtvis KAN vara en katastrof.
    Kanske beror uppfattningarna kring skilsmässa på miljö, helt enkelt. Mina föräldrar skildes då jag var sex år gammal. Det blev inget särskilt hallå kring det, fast min farmor var ledsen. Därför tror jag också att det är en generationssak. MEN, jag kan tänka mig att den generation som nu är ung (och som jag då är lite äldre i) där många har skilda föräldrar, blir lite mer tveksamma till just skilsmässa. För även om man inte behöver göra den till stor dramatik så innebär den i regel en del komplikationer – för barnen. Nu kan man ju säga att det ska den inte göra, men om den inte gör det så är föräldrarna knappt skilda, skulle jag påstå.
    Nya partners, större avstånd, mer rännande hit och dit, allt det är faktiskt krångligare, och då räknar jag inte in möjliga konflikter.

    Vilket inte betyder att skilsmässa ska undvikas till varje pris.
    Kan inte den här unga generationens ovilja till skilsmässa (åtminstone tills den uppstår) bero på hela den här familje-barn-håsen? Som någon skrev nånstans nyligen, numera är det ju inte två barn och volvo och vad det nu var som gällde förr, nu ska man ju ha tre, fyra barn, vara jättelycklig, virka mattor och baka cupcakes under alla föräldraledigheter. Satsar man fullt ut på det så blir rimligen skilsmässan ett större misslyckande…

  10. Lotten Says:

    Jag är skilsmässobarn, mina föräldrar skilde sig -70 och då var det inte så vanligt, i alla fall var jag ensam i min klass om det. När min son började första klass framgick det vid uppropet att av 22 barn var det endast 7 barn som hade föräldrar som bodde ihop. Det är inte sällan som jag under min uppväxt fick höra hur synd det var om mig, men jag fattade liksom aldrig det, eftersom mina föräldrar ansträngde sig från allra första början (och ända till slutet) att komma överens. När jag var liten var jag övertygad om att de var goda vänner, och att de var det utan ansträngning. Det sista var förstås inte sant, men däremot det första. När jag, mamma och min mammas man åkte på semester och besökte min pappa och hans familj var det mer än en person som skakade på huvudet. Det rubbade deras världsbild.
    Men jag tror rädslan finns hos barnen i alla fall, att vi ska skilja oss. Trots att de har så många vänner som har skilda föräldrar. Däremot tycker jag det är sällan man hör ojande kommentarer om skilsmässor. Eller så vågar folk inte yttra dem i närheten av mig…

  11. Annaa Mattsson Says:

    Karin; det är ju väldigt upphaussat kring bröllop i Sverige numera, enorma tillställningar som kostar halva förmögenheter. Vet inte om det har trissat upp stämningen kring skilsmässor. Eller om det inte alls hänger ihop.

    Trender kan vara svårförklarade. Trenden med de stora påkostade bröllopen verkar ännu värre på Irland där den legala skilsmässan har en 15-årig historia. Å andra sidan skulle man kunna säga nu att barnen med de överdrivna bröllopen är de allra första som sett sina föräldrar skiljas.

    Mitt intryck när jag såg mig runt bland barnens vänner under skolåren så verkade de klara sig rätt bra. det var värre med föräldrarna.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; 10 år tidigare var det en fullständig sensation när föräldrarna till en pojke i klassen skiljde sig. Eftersom min fröken var djupt religiös kom det fördömande från katedern.

  13. Rutan Says:

    Vår familj är en ”Tomten är far till alla barnen”-familj. När mitt barnbarn firade sin ettårsdag för en månad sedan kom min sons pappa (farfar) med sin nuvarande fru. Jag bilade dit med hans ex (mina barns bonusmamma). Där var också mina barns halvbror, som är min före detta styvson.

    Farfadern umgicks således med sin fru, två av sina tre exfruar, barn från två olika kullar samt två barnbarn.

    Jag tar åt mig all ära av att detta fungerar. Mina barns far bar sig illa åt mot tre fruar i rad. Det har verkligen inte varit lätt för någon av oss, men just vi har inga som helst problem med att umgås idag. Efter hans sista skilsmässa svalde jag den gamla förtreten och lät det vara just gammalt och bestämde mig för att den som är snäll mot mina barn är jag snäll emot.

    Vad jag gick igenom har inte barnen funderat så mycket över, eftersom vi har skött umgänget hyfsat bra, och de var ganska små. Inte förrän nu när det dyker upp barnbarn börjar funderingarna komma om hur det var ”egentligen”. Någon skilsmässotrauma känner de inte av.

    För min mamma var det jobbigt. ”De har flyttat till varsin lägenhet så länge”, sa hon till väninnor. Och menade underförstått att vi nog skulle flytta ihop igen, vilket hon inte själv trodde på. I stället erbjöd hon sig att slå ihjäl han som bedrog mig. Det kunde vara värt ett fängelsestraff sa hon.

  14. Ros Says:

    Vilken fantastisk skilsmässotråd det här är! Vi kan skriva vår egen antologi.
    Min uppväxt ägde rum i skuggan av den stora Skammen. Min mamma blev inte bara lämnad, hon blev lämnad för en MAN. Detta trauma kom att prägla många viktiga år av min systers och mitt liv. Då vi aldrig fick vara huvudpersoner, allting kretsade kring vår mamma och hennes olycka, hennes nya män. Hon hindrade oss också aktivt från att träffa vår far, när vi var stora nog att själva söka upp honom var det för sent, han var redan döende. Det sorgliga är att skilsmässan som kunde ha blivit en befrielese för båda parter och något bra för oss barn förstörde så mycket. Idag vid 38 och 40 mår vi bra min syster och jag, men det har kostat mycket. Jag tror att vi både är måna om våra relationer men också väl preparerade för hur vi skulle möta en skilsmässa. Aldrig skulle våra barn behöva vara med om det vi fick utstå.

  15. Monika Says:

    Och i GP idag skriver KDUs Sara Skyttedal om hur ”radikal individualism” och ”elitfeminister” gjort att skilsmässan är ”den nya normen”. Hon tycker att man bör ”uppmuntra familjer att hålla samman”. Jag antar att hon menar par, men det ser ju lite mer hjärteknipande ut att skriva familjer. Hon föreslår att man ska återinföra sambeskattning och naturligtvis inte individualisera föräldraförsäkringen. Det ska då motverka skilsmässor eftersom ”de flesta skilsmässor är ett resultat av bråk om tid och pengar”.

    Nu är jag varken skilsmässobarn eller skild, så jag kanske inte vet hur det funkar, men är det egentligen någon som bråkar på grund av tids- och pengabrist? När jag kommit i kontakt med par som bråkar och blir arga om sådant så har problemet alltid varit att de inte kan kompromissa, inte lyssnar på varandra, inte har samma åsikter om hur ett förhållande ska fungera osv. Inget som går att lösa med större tillgång till tid eller pengar.

  16. Tricky Says:

    Jag tror inte att det är skilsmässan som är skammen utan det är i ”att bli lämnad/dumpad” som skammen ligger.
    Det är då som det tycks bli legitimt att liksom involvera barnen i att kasta skit på den som förlupit hemmet. Jag blev lämnad på ett brutalt sätt när mina barn var 2 resp nyfödd och jag är inte så dj-a fantastisk men jag har ALDRIG kastat skit på mannen inför barnen. Det har suttit i ryggmärgen och SÅ svårt är det inte att bita ihop och istället gråta ut hos någon vuxen istället.

  17. Ullah Says:

    Min pappa som blev lämnad, och på ett så roligt sätt, har heller ALDRIG talat illa om vår mamma. I början efter skilsmässan ställde han dessutom upp och gick på hennes 50-årskalas och var med på jular etc. Nu efteråt har jag förstått att han gjorde det för vår, framför allt för min lillebrors, skull. Men allteftersom åren gått har han befriat sig själv från möten, och när min bror gifte sig fick vi lirka ordentligt med honom för att få honom att komma.

  18. Annaa Mattsson Says:

    Alla ; nog blev det en intressant skilsmässotråd, känns lite fel att gå in och kommentera varje kommentar (vem är väl jag att?). Och vilka är väl de unga kristdemokraterna att förmätet framföra sin grunda analys av skilsmässor och orsakerna till dem, skapad för att passa in i deras ideologiska modell?
    Min egen skilsmässa en gång i tiden skedde under en tid av gott välstånd och gott om tid. Det fanns ju inga barn med, men om det gjort det är jag övertygad om att de skillnader mellan oss som orsakade skilsmässan hade visat sig ännu tydligare.

    Det finns mycket lojalitet hos barn. Fogar sig snällt i beslut som tas över deras huvuden om var de ska vara och följer dem upp över myndighetsdagen. ”För mammas/pappas skull.”

  19. Ullrika Says:

    Jag gillar inte Belinda Olsson som debattledare men jag gillar dig Annaa!

  20. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; hon blir så onödigt dryg och tar i stort sett alltid ställning. Det skapar en hetsig stämning. Men förmodligen är en del av programidén just det. ”Ju hetsigare stämning desto bättre underhållning.”

    • ullrika Says:

      Precis så tycker jag med, dryg och partisk. Som debattledare på SVT känns det som två verkligt icke-passande egenskaper?

      Men hon svarade iaf? Det är lite imponerande 🙂

  21. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; en gång skrev jag ett mail till Belinda Olsson efter en krönika i Aftonbladet och uttryckte en avvikande uppfattning. Oj vad arg hon blev! Svarade i ett illa stavat mail att jag hade fel fel fel. Men hon svarade i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: