Stiga vi mot ljuset

I lördags när vi bar prylar träffade vi på ett par småbarnsföräldrar, G och jag. Såna där med skynken för barnvagnssuffletterna. En var upptagen med att fästa tyget tajtare, vilket jag fann extra anmärkningsvärt eftersom solen sken från andra hållet. Jag lyfte tankarna vi haft här på bloggen, om meningen med skynkena och G svarade snabbt och självklart.

-Ljuset förstås. Vi hade också skynken. För att det skulle bli så mörkt som möjligt.

Jag tror hon tyckte jag gjorde mig lite dum när jag fortsatte fråga varför. Men hon var tålmodig. Förklarade att småbarnsföräldrars högsta önskan är att deras barn ska sova så mycket som möjligt och därför vill underlätta så mycket som möjligt för detta sovande. Så att man mörklägger där mörkläggas kan och skapar så tysta miljöer som möjligt i hemmet. (Det där med nedmonterade ringklockor, skyltar om ”knacka tyst” på dörren, inget ljud på TV:n och klagomål på grannar som har fräckheten att gå över golvet.)

Innan jag hann inflika något att om man försöker konstruera såna där miljöer så vänjer man ju snarare barnet vid att bara kunna sova under vissa omständigheter, så sa hon att man naturligtvis projicerar sina egna behov på barnet. Vill man som hon ha totalt mörker och tystnad när hon ska sova så tror man att barnet vill det samma. Målsättningen blir att skapa den optimala sovmiljön.

Just det. Det är därför jag aldrig fattade skynkena. För att jag kan sova var som helst, oberoende av ljus och ljud. Däremot inte av mörker. Jag gillar inte riktigt mörker. Man kan försöka banka i mig hur mycket som helst att ALLA sover bättre i mörker, jag gör det inte. Perioder av mardrömmar har lindrats av ljus. Det var lite av befrielse när jag tillät mig att ha en lampa tänd. Jag var ju uppväxt med det totala mörkret, en mor som sov mycket bra men hade en nästan fanatiskt skräck för att inte göra det.

Jag tyckte det var självklart att barn skulle vänja sig vid att sova i olika miljöer.  Praktiskt att inte behöva varken totalt mörker eller total tystnad. Vi hade varken rullgardiner eller persienner, höll aldrig tyst. Och de hade inga särskilda problem med sömnen. Förutom då att de aldrig levde upp till barnnormen om att vara morgonpigga. Så vi aldrig kunde delta i det där föräldraracet om hur tidigt deras barn vaknade. Vann gjorde den familj där alla steg upp klockan fyra på morgonen och verkligen utnyttjade dagen, det var liksom oslagbart. Vadå, det gjorde vi också, to the bitter end och mer än det.

Varför har skynkena då blivit fler? Trender som allt annat. Kommunikationen mellan småbarnsföräldrar har ökat med internet, det som allt annat. Man lyssnar mer av vad andra gör. Den urbana kulturen gör sitt till. Det förekom knappast att ett helt gäng mammor gick på kafé tillsammans för 20 år sedan. Inte utanför Stockholm i alla fall. Tillfällena att jämföra skynken var färre. Var och en satt hemma och läste sin egen Barnabok. Eller totalvägrade som vissa av oss. Vännen G bodde ju i Stockholm, där var man mer trendkänslig, normerna var viktigare. Vi vänstervridna halvgamla halvlantisar var mer kvar i gammalt fri uppfostransstuk.

Annonser

14 svar to “Stiga vi mot ljuset”

  1. Josef Boberg Says:

    Jag sover utomhus året runt sedan våren 1995 – och det går också bra – trots avsaknaden av rullgardiner och en starkt trafikerad väg ca 200 m ifrån sovplatsen.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Josef; åh, jag har sovit utomhus flera gånger i sommar. Motorvägen brusar i bakgrunden (gillar inte, men störs inte), och solen strålar tidigt in över min uteplats.

    Skulle gärna göra det oftare om jag kom på ett sätt att få balkongdörren att se stängd ut. Jag tror att en öppen balkongdörr på markplan är en större lockelse på inkräktare än ett bylte i soffan som faktiskt också är mindre synligt utifrån.

  3. Ullah Says:

    Jag skulle också gilla att sova utomhus, men får nöja mig med öppet fönster. Och apropå barn som sover i vagn: jag tyckte (egoistiskt?) att det var bra om de höll sig vakna när vi var ute och sov hemma, så jag fick lite tid för mig själv där.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ha ha, och jag fällde ofta ned suffletten så att de skulle få ljus!
    Året Pojken var ensam hemma och flickorna på dagis hade vi en rutin, vi gick hemifrån genom Linnéstaden, passerade minst ett bageri på vägen för bullinköp, lagom tills vi var nere vid Andra Långgatan brukade han ha somnat. Sen låg han i sin kärra i ett par timmar och sov på Miljöförbundets kansli medan jag skötte ordförandeplikter. Väldigt praktiskt.

  5. ullrika Says:

    Jag är glad att du var en av dem som vägrade. Jag får gåshud bara den där kvinnan kommer på tal…

    Du skrev nåt om skynken också va? Det försvann där i gåshuden… 😉

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; det är alldeles obegripligt hur hon kunde få sånt genomslag.

    Så vitt jag förstår handlar mycket om det där sovandet om rädsla för att inte få tillräckligt mycket ”egentid” för de vuxna. Jag fattade aldrig det där. De där få småbarnsåren går ju så svindlande fort och är en sån kort period livet. Men det där kan jag skriva mycket om. Ska nog göra det igen. Jag vet att vi hade en lite annorlunda syn. Märker det även när jag läser anhörigbloggar.

  7. Monika Says:

    Jakten på ‘egentid’ tror jag har att göra med att man är rädd att förhållandet ska dö. Man får höra så mycket om att småbarn får folk att gå isär.

  8. ullrika Says:

    Jag skulle kunna tänka mig att ”egentiden” så att säga ligger i tiden. Med ett arbetstempo som ofta ligger lite för högt blir föräldraledigheten en möjlighet att varva ner, komma i fas, få tid att vara en riktigt bra förälder/sambo/fru (å då menar jag inte städa diska laga mat utan att vara lycklig och harmonisk!). Det är lätt för den som inte lever i småbarnstiden (längre) att selektivt minnas enbart det härliga mysiga underbara från den perioden. Det är nämligen också väldigt mycket prövningar och känna-sig-som-världens-sämsta-människa. Då är lite tid för sig själv (en kort promenad med sovande barn i vagn) värt så otroligt mycket.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Monika; jag minns att Vi Föräldrar i slutet av min småbarnstid började ha ”vuxensidor” längst bak, de handlade i stort sett alltid om hur man skulle få tillbaka sexlusten efter småbarnstiden och hur man skulle få till den där egentiden, alltså inte för sig själv utan parvis. Det var påfallande ofta manliga journalister som hade skrivit artiklarna. I say no more…

    Ullrika; ha ha, nä jag har ett välkänt gott minne även för detaljer så det är inte bara det underbara jag minns, tycker nog småbarnsåren led en ganska konstant brist på underbarheter. Det var nämligen inte uppfunnet i början av 90-talet att man skulle njuuuuuuta av småbarnstiden. Skönt, så slapp man det racet också. ”Vem njuter mest?” Långa barnvagnspromenader med slumrande barn minns jag väl, ett bra sätt att slå ihjäl tid när man var ensam ännu en helg. Men funkade tyvärr bäst med bara ett barn. Fast vi hade som regel att ALLTID ta med oss ett barn på alla typer av ärenden det öht var möjligt. Lite rast och ro för den som var kvar hemma och tillfälle till egen föräldrabarntid för dem som drog iväg på stan eller källarröjde med barn i bärsele, det senare inte jag. Jag tror det var där i bärselen i källaren Mellan grundlade sin förmåga att lättjefullt se på när andra arbetar. Ska berätta det för henne när hon vaknar.

  10. Ullah Says:

    Jag minns småbarnstiden som oerhört jobbig. Det visst naturligtvis ljusglimtar också, men mycket var tungt.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag tyckte inte den var så farlig egentligen, det blev värre sen. De där åren när alla skulle följas och följas med till allt. Och så skulle de ha matsäckar och hembakt till fredagsmyset. Det var det värsta, alla matsäckarna och tvångsbakandet. Nu kommer jag in på ett kärt gammalt spår.

  12. Josef Boberg Says:

    Annaa Mattson – ifall jag vore i Dina kläder – så skulle jag starkt överväga investera i ett nytt lås till balkongdörren.

    Vinsten med det blir ju att oftare kunna vara i NaturRen även på nätterna.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Josef; nja, det är inte låset i sig det handlar om, utan att jag inte vill sova ute med en stängd/låst dörr bakom mig, eftersom ju en sån dörr måste stängas inifrån. Då känner jag mig utelåst. Alternativet är att den står på glänt eftersom den av säkerthetsskäl inte har något handtag på utsidan. Och en dörr på glänt i markplan drar till sig uppmärksamhet. Både hos tjuvar och främmande katter.

  14. Josef Boberg Says:

    ”Josef; nja, det är inte låset i sig det handlar om, utan att jag inte vill sova ute med en stängd/låst dörr bakom mig, eftersom ju en sån dörr måste stängas inifrån.”

    Det finns altandörrlås som även kan stängas utifrån – såvitt jag vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: