Avbön

Jag lovar bättring om jag har syndat. När jag inte riktigt vet ska jag i fortsättningen säga det och sedan försöka lära mig.

Jag tror helt enkelt man ska vara försiktig med att fördöma nya sociala medier som man inte själv har koll på.

Det blir lätt lite råttan på repet över alltihop.

Journalister som förlöjligar bloggar, år efter år. Men som av någon anledning gillar twitter. Förmodligen för att förhållandevis få bloggare ägnar sig åt det. Det har blivit ett kommunikationssätt mellan proffs. Därför anses det lite finare än andra sociala medier. Jag är för lite inne i proffscirklar för att ha användning av twitter. Men skulle säkert lätt kunna hamna där. Det finns något annat också som jag inte vet vad det heter.

Bloggare som förlöjligar facebook. Under förevändning att facebook inte står för något annat än att få ytlig uppmärksamhet. Kritikerna verkar för det mesta inte ha en susning om den kommunikation som förekommer. De förutsätter att det bara handlar om att kolla vad ens 202 närmsta vänner gör. Om man inte fattat mer än så tycker jag tonårsobstinat att man lika gärna kan hålla tyst. (Jag misstänker vagt att en del kritiker inte tycker facebook är nog fint, lite ointellektuellt så där. Jag tycker personligen blandningen är suverän.)

Jag fungerade inte på fb vid första försöket. Dels ägnade jag mig inte nog åt det, såg inte till att skaffa tillräckligt många vänner. Dels tycker jag att några av mina vänner missbrukade vissa funktioner. Jag ville inte ha tio mail om dagen med förslag på olika grupper jag borde gå med i. Andra gången jag gick med hade det oskicket nästan upphört. Dessutom upptäckte jag att mailfunktionen kunde tas bort. Nu får jag bara något enstaka facebook-mail i veckan.

För mig och många andra kompletterar bloggen och facebook varandra. Ibland skriver jag om samma saker. Kort på fb och längre på bloggen. Bloggen är ett trögare instrument. Dessutom mer instängt. Debatten blir mer intern. På facebook kan fler ta del. Nya kontakter kan knytas, faktiskt. Och gamla återknytas.

Ovanans makt är dock stor. Jag avskydde msn-funktionen från första stund. Hade automatisk uppkoppling, kände tryck på mig att kommunicera med folk som var inne. Ogillade att ständigt mitt i jobbet få upp pratbubblor. En del tyckte att jag var dum. Det var jag också, som inte tog bort automatfunktionen snabbare när den störde mig så. Facebookchatten är mer lätthanterlig. Många är uppkopplade, tvånget att säga hej för sakens skull finns inte.

Jag är en notorisk gammal telefonpratare. Som spar oändligheter med tid på nätkommunikation och sms. Reserverar de långa samtalen till enstaka tillfällen. Markerar det tydligt. Vill jag något kort ringer jag på mobilen, vill jag prata använder jag fasta telefonin. Glider förstås lite med folk som inte längre har fast telefoni. Jag tillhör dem som drömde om att äga en mobiltelefon decennier innan den kom.

Sen hände det något. Var sen både med dator och mobil. Jag tror det hängde ihop med livsstil. Att jag var inne i en lågkonsumtionsfas när genombrotten kom. Kanske var det bra. Vi hann trots sen start lägga nog med pengar på idiotiskt dyra kass datorer. Slapp de mest groteska mobilräkningarna.

Jag kom igen sen. Tycker nog att de som anser mobilen onödig 2011 tar i lite i överkant. De flesta av oss har väl lärt oss hantera våran nalle. Med undantag. Tycker kanske att damen som förde ett kärleksjollersamtal mitt i lördagsrusningen på röda linjen härom dagen skulle ha hållit sig i ett rum, ett mer privat rum med det samtalet.

Annonser

11 svar to “Avbön”

  1. Evis Says:

    Jag tycker inte heller att mobilen är onödig, bara nästan alltid för mig. Och så gillar jag inte att bli störd av att folk ringer, ofta inte ens hemma (du stör aldrig) så då skulle en mobil bara göra det värre.

  2. Ullah Says:

    En sak som är bra med mobilen är att man kan sms:a och slipper prata.

  3. Evis Says:

    Sant. Det talar för den.

  4. cruella Says:

    Ullah, det är en stor poäng.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; livet ihop med Björn Eriksson och hans telefon kunde ibland vara hårt. Jag har nästan glömt hur illa det kunde vara som värst. Han kunde ju aldrig säga nej heller, hade oerhört svårt att avsluta samtal. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på den totala hänsynslöshet som många visade. Först var det miljöfolket, sedan Männen i Partiet, alltid vid den tid som vi höll på att lägga barn, sedan var det han som inte hade tider som någon annan, ja du vet…

    Ullah; fast det kan bli lite löjligt med långa sms:växlingar, då borde man nog ringt i stället.

  6. Bloggblad Says:

    Sedan jag började märka av min hörselnedsättning har det varit jättetufft att prata i telefon med folk som ringer från bärbara – då hör jag inte skillnad på f och s och annat som susar iväg, och ringer en okänd med en dialekt jag inte är beredd på… då har det blivit pinsamt ibland. Folk blir förbannade (gäller bara intervjuare och andra som ringer från föreningar etc.) när jag säger att jag tyvärr inte förstår vad de säger för att de pratar fort/dialekt.

    Mail och sms är en stor lättnad i det avseendet. Med mail stör jag aldrig mitt i maten heller.

    Jag blir jättearg när folk fnyser över bloggar och fb – jag hör det ofta, ingen kan fatta att jag har fått så enormt många kontakter som i vissa fall varit avgörande för mig. Tack vare bloggkontakten hittade en tonsättare mig… och så vann vi första pris. Och utan fb hade förmodligen flera stycken struntat i att leta efter mig i kataloger – och jag hade varit utan en del trevliga uppdrag.

    Men… jag känner ändå ibland att en del uppdateringar om att man ska kissa eller gå och spy… kan vara ganska överflödiga.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; jag har ju ingen konstaterad hörselnedsättning men jag begriper inte hur folk kan höra i sina mobiler t ex i stora folksamlingar, t o m framför scenen vid en konsert. Kanske så det börjar?

    Jag blir mest irriterad över den där drygheten med vilken en del talar om facebook. Inget liv och sånt. Eller påståenden att man bara passivt kollar runt. En del av mina facebook-kontakter är personer med synnerligen mycket liv omkring sig, jag kan tycka det är en fördel att t ex se hur mycket faktiskt riksdagsledamöter rör sig runt i sitt arbete. Och att de försöker ha ett familjeliv vid sidan om.

    Även den simplaste uppdatering kan ju leda till roliga samtal. Minns väl mitt ”jag har tråkigt” en sommarlördag förra året som ledde till en lång underhållande tråd med människor som inte kände varandra innan.

  8. Lisbeth Says:

    När jag läste ditt inlägg så tänkte jag: Det är jag som skrivit texten. Så klart inte det var ju du som satte ord mina åsikter. Det här med Twittwe har jag inte fattat. Eftersom jag inte ingår i arbetsmarknaden längre så kan det vara förståeligt. I gamla karriären tror jag inte heller att jag varit så aktiv där. Eller twittrar lärare?

  9. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; kul! Nja, jag tror inte lärare tillhör de främsta twittrarna. Men det finns kanske kotterier där också!

  10. Inga Magnusson Says:

    Nej jag tror inte att lärare twittrar i någon hög utsträckning. Jag och många av mina kollegor är alldeles för ordrika och omständliga för det, språket har liksom låg densitet. Vi vill förklara, undervisa och hålla på. Det är väl yrkesskada antar jag efter långa liv i mässandets konst. Jag fixar ju inte ens att uttrycka mig tillräckligt kortfattat för Facebook så jag lade ner det projektet, trött på att alltid få korta ner uppdateringar i efterhand. Men bloggen är perfekt, man kan tramsa på hur mycket som helst.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Inga; ha ha, tyder på god självkännedom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: